7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Alla träd är de hängdas träd
18783
post-template-default,single,single-post,postid-18783,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Alla träd är de hängdas träd

Foto: Elizabeth Weinberg

Alla träd är de hängdas träd
Av David Zimmerman

När sorgen fyller ut orden blir Claudia Rankines samhällskritik just så verkningsfull och angelägen som bara poesin kan göra den.

Alla minns Athena Farrokhzads sommarprat. Kanske speciellt ögonblicket när hon citerade Brecht: ”Vad är det för tider, när ett samtal som handlar om träden nästan är ett brott för det döljer tystnad om så många illdåd?”. Den amerikanska författaren Claudia Rankine vill, i sin bok Medborgare: En Amerikansk dikt, också skriva om träd. Hon försöker, men alla träd blir de hängdas träd: ”med repet inuti oss, trädet inuti oss, dess rötter våra lemmar, en genomskuren strupe och när vi öppnar vår mun för att tala, blomning, åh blomning, kommer ingen plats ut”.

Claudia Rankine är professor i poesi på Yale University och har givit ut fem böcker, den senaste, Citizen: An American Lyric som nu översatts av Marie Silkeberg och Jenny Tunedal är den första på svenska. Omslagets avskurna tygluvas skarpa kontrast mot den vita bakgrunden påminner om de ord av Zora Neale Hurston som Rankine citerar i boken: ”Jag känner mig som mest färgad när jag ställs mot en skarp vit bakgrund”. Detta är en bok om oron och vreden inför det rasistiska våldet som alltid har omgett den färgade kroppen i en vit kontext. En vrede som ”svarar på förolämpningar och försök till utradering genom att helt enkelt hävda närvaro, och kraften som krävs för att visa, reagera, hävda, åtföljs av en instinktiv besvikelse: besvikelse så till vida att all synlighet i världen ändå inte förändrar hur man uppfattas”.

Det är en text vars djupa verkningar byggs upp långsamt. Några inledande prosastycken i du-form är klaustrofobiska: ”Vad är det för fel på dig? Den frågan fastnar i dina drömmar.” Men endast finten att byta ”jag” mot ”du” känns lite väl enkelt för att drabba en läsare. Det är först i del två, en briljant essä om Serena Williams och stereotypen ”den arga svarta kvinnan” och om hur den ”svartas vrede” hela tiden görs till ”ett spektakel”, som boken accelererar. I följande fem delar blandas poesi, essä, prosa och gåtfulla fotografier med varandra. Textens pronomen, ”du”, ”jag”, ”vi”, ”dem”… hamnar alla i olag och det som tidigare var enkelt blir nu svårt, det börjar brännas. Halvvägs in, i den del som tillägnas den mördade Treyvon Martin, brister mängden av ackumulerad intensitet och sorg ut i orden.

Min bror fullbordas av himmel. Himlen är hans tystnad. Så småningom, säger han, regnar det. Det vräker ner. Det regnade. Det slutade regna. Det vräker ner. Han kommer att hänga kvar. Han är där, han hänger kvar, han har lagt på fast han är där. Hejdå, säger jag. Jag bryter avskedet. Jag säger hejdå innan någon kan lägga på, lägg inte på. Vänta med mig. Vänta med mig fast väntan kan vara avskedens ringande.

 

Medborgare är en bok som utspelar sig i en konflikt som mellan två dialektiska sfärer: det privata och det offentliga. Å ena sidan finns där en kropp försänkt i sina vardagsbestyr och personliga minnen, å andra sidan finns den historiska och samtida kontext som sliter i denna kropp, och konstituerar den, ger den näring och plågar den. Den färgade kroppens privata sfär äts upp av den offentliga, den blir synlig och exponeras hela tiden. Rankines dans mellan olika pronomen, textformer, tidpunkter och platser expanderar den privata erfarenheten till att innefatta en enorm rörelse av skadade kroppar världen över som stångas mot historiens och samtidens rivjärn:

Du är inte sjuk, du är skadad –

du värker resten av livet.

Hur ta hand om den skadade kroppen,
den sortens kropp som inte kan bära
innehållet den lever?

 

Claudia Rankines brokiga poesi arbetar med ett nytt slags vetande. Ett vetande som gränsar mellan estetisk intuition, vittnesmål och forskning, likt vad exempelvis Maja Lee Langvad gör i sin hyllade adoptionskritiska bok Hon är arg, som genom en poetisk form gör strukturell samhällskritik personlig, tvetydig och angelägen på ett sätt bara poesin kan. De tider då poeten bara kunde skriva om träd såsom träd är förbi: vad Rankine visar oss är att alla vrår av världen och språket är belägrat av historiens många illdåd. Kropp, sinne och ord är förgiftade av en hel värld som har fel.

Världen har fel. Du kan inte lägga det förflutna bakom dig. Det är begravt i dig; det har gjort ditt kött till sitt eget förvaringsutrymme. Allt du minns är inte användbart men allt kommer från världen för att lagras i dig. Vem gjorde vad mot vem vilken dag? Vem sa det? Vad sa hon? Vad gjorde han nyss? Sa hon verkligen nyss så? Vad sa han? Vad gjorde hon? Hörde jag det jag tror att jag hörde? Kom det där precis ur min mun, hans mun, din mun? Minns du när du suckade?

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz