7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ansiktsverk
6983
post-template-default,single,single-post,postid-6983,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ansiktsverk

010_70_800
Foto: Ole Erik Løvold

Ansiktsverk

I köket.
Pappas ansikte exploderar i vitt när strålarna plötsligt bryter in.
Och de tjocka stammarna som sträcker sig längs halsen, förtunnas; fåglarna som flyger vid de svarta topparna, förtunnas.
Vidare upp i ansiktet den tatuerade solen, som också är en måne, sammansvedda, som något som angripit kinden. Och stjärnorna i tinningen. Allt strålas till tunna linjer och prickar. Virvlarna som sträcker sig dit ut, som vind, från sprickan nära ögat, och de små fåglarna som flyger även där–
Ut från ögats gröna puls.
Det gröna andas svalt och stilla.
Ögat ser på mig, jag rycker till.
Och då dras jag tillbaka till bilden jag såg i ett häfte som barn, det låg hemma under en längre tid.
Jag var bara nio, tio år gammal, stod med häftet i handen. Glansigt papper.
Undrade vad det var.
– Ansiktsverk, läste jag tyst på framsidan.
Det var några sidor in som jag stötte på bilden. Den fick mig att släppa häftet, skrika till. Ett ansikte med halva huden uppfläkt och därunder, kugghjul.
Pappa har flyttat sin blick nu, till köksbordet, till vetelängden vi skurit i. Pärlsocker har spridit sig på vaxduken.
Jag har aldrig kramat honom, han skrämmer mig. Men jag har alltid tyckt om hans ansikte, aldrig sett mig mätt på det.
Det har alltid varit avskilt, som en mask över något annat.
Jag pillar på lite pärlsocker, smulor, pappersbottnen till vetelängden har en krans av gröna och röda kringlor. En vilja jag inte vet hur länge jag känt, börjar rulla, längs mina axlar, armar, ut i fingrarna och växer hela tiden, växer till storleken av ett beslut.
Jag böjer mig fram, och med mina händer stillar jag pappa.
Som vintern gör med November, som att vrida upp en klocka fast tvärt om.
Han glider genast ner en bit på stolen när hans kropp släpper sina fästen, jag lutar hans huvud mot stolsryggen, skjuter stolen tätt intill bordet, lutar mig över honom.
Med kniven vi använde till att skära upp vetelängden skär jag upp hans ansiktes hud, ett snitt i linje med näsbenet, från pannan, över läpparna, hakan sedan vidare längs käken. Jag viker undan huden och där är kugghjul. Det är oräkneliga delar sammanvävda i ett verk likt det jag såg i häftet som barn.
Det står stilla nu, förutom ett par små runda, blanka spolar som fortfarande snurrar, ger ifrån sig ett knappt hörbart tickande ljud.
Medan eftermiddagssolen rör sig genom rummet skruvar jag loss, plockar ut delar, en i taget, lägger de många och lika delarna i mönster på bordet för att komma ihåg hur de satt.
Långt in, bakom näsan, i höjd med ögonbrynen sitter en liten glaskula, grågrumlig av sitt innehåll, lös på sin plats.
Jag plockar ut kulan med två spetsade fingrar, sedan skruvar jag tillbaka alla delar. Sist av allt lägger jag varsamt dit skinnet.
När jag är klar är solen nästan nere, rummet lyser orange.
Jag tar den lilla glaskulan och knackar den mot kaklet bakom diskbänken tills den spricker, innehållet rinner längs väggen och ner på bänken, ett fåtal droppar. Jag torkar bort vätskan och glaset med papper, slänger i återvinningen. Sedan sätter jag mig mitt emot ansiktet. Väcker det.



Zakarias Johnsson är född 1995 och bosatt i Malmö/Lindesberg. Han har tidigare gått skrivarlinjen på Skurups folkhögskola.

Kommentera

1 Kommentar på "Ansiktsverk"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
11 months 15 days ago

Mäktigt och levande bildspråk. Vill läsa mer!

wpDiscuz