7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Arkiv över en kärlek som dör
18790
post-template-default,single,single-post,postid-18790,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Arkiv över en kärlek som dör

Arkiv över en kärlek som dör
Av Camilla Wallin Bergström

Kan man älska någon när man måste”, frågar sig diktjaget i Amalie Smiths Cell medan kyssarna börjar smaka kemikalier och strålbehandling.

Amalie Smith tillhör Danmarks unga poesivåg. Hon debuterade 2010 med Fabrikken falder och De næste 5000 dage, och är tidigare översatt till svenska med den prosalyriska romanen Marble (2016). Hennes nyöversatta diktsamling Cell handlar om vad som händer i en relation när en av de älskade drabbas av sjukdom. 

Amalie Smith hybridiserar sina dikter genom att inympa teori, fotografi och prosa. Cell påminner om en dagbok, ett egensinnigt och associativt arkiv över en kärlek som dör: “Vår gemensamma kropp gick sönder. Jag gick sönder med den.” Hon utforskar relationens, och i förlängningen universums, upplösning diktens gestalter har varit en gemensam, hudlös organism, men genom sjukdomen splittras de. Samtidigt blir själva skrivandet ett sätt att samla och motverka det sönderfall det beskriver; en ny gravitationspunkt för minnena att dras till.

Diktsamlingens vetenskapspoetik för tankarna till poeter som Hanna Hallgren. Det är en akademisk diktning som öppnar populärvetenskapliga begrepp för poetiska bottnar, samtidigt som den dekonstruerar traditionella dikotomier: “Kroppen är inte ett slutet system. Den upptar energi och materia från omgivningarna.” Inkilat mellan dikterna finns också Amalie Smiths fotografier, svartvita kliniska bilder på kroppens abjekt, som mjölktänder bevarade i ett cd-fodral.

Kroppen hos Smith är genomsläpplig och flytande. Ett särskilt släktskap finns här med Olga Ravn, som liksom Smith skriver om den medikaliserade kroppen och dess utsöndringar, om naturaliesamlingar prydligt uppställda på museer, om vetenskapens utifrånblick. Men det som hos Ravn är associativt och diffust (“i gräset ligger en lunga av hår”) är hos Amalie Smith mer preciserat (“sedan är flickans hår i hennes hals, du drar upp det som ett snöre”).

I dikternas mellanrum framträder en postkolonial kontext, som ger diktjagets sorg en självupptagen udd. Medan kustbevakningen hämtar in båtflyktingar längs Medelhavskusten solar sig diktjaget på hotellterassen, eller tänker tillbaka på besöket på en kaffeplantage, eller minns sitt barndomshem inrett med mahogny och elfenben. Dessa handelsvaror och solsemestrar är, precis som de museer diktjaget besöker, förbundna med ett kolonialt våld:

Vår hud är ljus. Vi har fyra blå ögon. Vi kan se oss själva från alla vinklar. Vi är världens centrum. Vi är den stad som alla vill resa till. Vi är det museum som speglar alla platser och tider.

Men de vithetskritiska inslagen skymtar bara i marginalen av diktjagets självömkan, och det är här Cell blir som mest intressant. Jag hade gärna sett att Amalie Smith utvecklat den spänning mellan lidande och medlidande som framträder i dikterna: hur sorgen kan alstra en apolitisk och inåtvänd attityd, som blir ytterligare en orsak till splittring mellan de två älskande.

Hur kan du tänka på entropi när Danmark sedan tio år är i krig? frågar du mig framför porten, och jag vänder på frågan. Suck! Alltings sörja. Alla berg blir till sand. Graden av oordning stiger.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz