7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Att gå vilse i kommunikationen – ett samtal med poeten Szymon Szwarc
3178
post-template-default,single,single-post,postid-3178,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Att gå vilse i kommunikationen – ett samtal med poeten Szymon Szwarc

szy1 copyFoto: Privat
Att gå vilse i kommunikationen – ett samtal med poeten Szymon Szwarc

Florets Ludvig Köhler träffar den polska poeten Szymon Szwarc i en lägenhet i centrala Toruń och diskuterar poesiland, postpostmoderna poeter, livserfarenheter och översättningars betydelse.

Jag träffar Szymon Szwarc i hans lägenhet i centrala Toruń, på gatan som går längs den gamla muren till fästningen, som lär ha ritats av en byggnadsherre vid namn Gotland på 1600-talet. Han bor i en sådan bohemisk lägenhet i ett hus mitt i staden med knarrande trätrappa och högt i tak, som man tänker sig att det är hos en kulturarbetare på kontinenten. Vi sitter i hans kök med varsin kopp med kaffe. Jag har mjölk i, han citron…

LK: Vad heter du och vem är du?

SS: Jag heter Szymon Szwarc. Vem jag är, det är en svår fråga. Jag är en arbetslös kille som vill göra intressanta saker som slår, som träffar rätt. Jag skriver dikter och spelar musik med mina vänner. Jag bor i Toruń och bokar artister och band hit till staden. Jag är nyfiken på era poeter, eftersom ni har Nobelpriset och sådana saker. Svensk poesi är nytt för mig så berätta gärna för mig!

LK: Det finns en rörelse i Sverige, skulle jag säga. Det finns ett intresse.

SS: Men jag undrar, är ni inspirerade av amerikansk eller fransk litteratur? Vad har ni för idéer?

LK: Just nu finns det ett stort intresse för dansk poesi i Sverige.

SS: Jaså, dansk poesi känner jag inte till.

LK: Det finns ett intresse för internet och dess påverkan på poesin. Överhuvudtaget den nya världen och dess påverkan på oss.

SS: Ja, här i Polen har vi något liknande… på polska kallas det rozdzielczość chleba. Begreppet har två betydelser: dels betyder det upplösning och dels betyder det ungefär att dela på en limpa med bröd, och det pågår en cybernetisk rörelse i Polen som är riktigt intressant tycker jag. Denna rörelse använder datorer för att använda visuell och poetisk konst… de ger ut böcker på nätet, men jag är mer klassisk då jag släpper fysiska böcker. Jag skriver om problem med kommunikation. Ja, det är nog mitt huvudkoncept. Och också idén om det cybernetiska universat – problemen mellan mig och min dator så att säga. Det är ett bra bränsle för poesi. Avståndet mellan mig och en person jag kommunicerar med via datorn är något man kan laborera med anser jag. Poesin blir en verktygslåda för att beskriva dessa problem med att kommunicera med omvärlden, att beskriva sina känslor och tankar för andra.

LK: Känner du att du är en del av en poetisk rörelse?

SS: Nej, det tycker jag inte. Jag är en av de unga poeter som är rätt svåra för kritikerna att förstå. De har sagt att jag inte pratar om någonting. Detta på grund av att jag gillar att gå in i språket och studera det noga och göra det abstrakt. Många kritiker tycker att jag bara svamlar. Men för mig är det en viktig undersökning eftersom jag undersöker vilka möjligheter språket har, och det jag gillar är att gå vilse i språket. Jag börjar någonstans och så följer jag en stig och går så långt tills jag upptäcker att jag inte vet var jag är längre. Jag gillar att prova olika former, tror jag.

LK: Hur står det till med litteraturkritiken i Polen?

SS: Alla kritiker ogillar inte mina dikter, men vissa. Det finns alla möjliga sorter, vänsterkritiker, högerkritiker, det finns nybyggare och det finns konservativa, de som bara går igång på den klassiska typen av litteratur. Vissa kritiker är intresserade av nya marker för poesin men jag bryr mig ärligt talat inte så mycket om var jag står eller vad folk tycker.

LK: Hur många böcker har du publicerat?

SS: Två böcker.

LK: Kan du berätta om dem?

SS: Ja, första boken heter Kot w tympanonie (på svenska Katten på tympanonen). Det har flera betydelser, men det konnoterar främst det klassiska grekiska templet, och det tresidiga fält som finns ovanför ingången, och i denna triangel finns det skulpturer som är vanliga klassiska motiv – till exempel Yttersta domen. Och det kan även betyda tamburin. Under 3000 år har ordet fått utvecklas och bli till olika saker. Jag valde att inkorporera det med katten, som för mig är en mystisk varelse. Ett både vardagligt och ytterst mytologiskt djur. Boken var ett resultat av sju års intensivt skrivande. Jag valde ut 50 dikter som jag var nöjd med och så blev de publicerade. Det blev inte något konceptuellt, utan snarare en spretig samling fragment av en stor röra av texter som tillkommit under en längre tid.
Den andra boken heter Umowa o dzieło – vilket kan översättas till svenska med titeln Anställningsavtal. Känner du till prekariatet? Okej, vi snackar usla anställningsavtal, och det är alltså vad titeln anspelar på. Men det är egentligen ingen sociologiskt anlagd diktsamling utan snarare en ironisk titel. Titeln ifrågasätter vad vi håller på med och vad litteratur och poesi är. För vad är egentligen poesi? Hur uppfattas det? Liksom en anställning baseras på ett kontrakt, hur uselt det än är, baseras poesin på ett kontrakt också. Det poetiska kontraktet är emellertid mer erotiskt laddat än det vanliga anställningsavtalet. Det är ett intimt möte mellan två parter – läsaren och avsändaren. Jag undersöker detta intima kontrakt i boken. Jag går mycket på känsla. Man skulle kunna säga att du är gäst i min bok. Och jag vill att du liksom kysser mig genom att läsa min poesi. Det är svårt att förklara, givetvis. Men kontraktet går ut på att du måste ge något till mig efter att jag har gett något till dig för att poesin ska fungera. Det är vad det poetiska kontraktet i korthet går ut på, skulle jag säga. I grunden är det samma ärende som i den första boken – en vandring djupt in i språket, och jag går vilse. Men boken handlar om mycket! Den handlar på sätt och vis också om prekariatet.
Min första bok publicerades på Rita Baum som är ett alternativt kvartalsmagasin och förlag för litteratur och konst som har hållit på länge. Min andra bok gavs ut av WBPiCAK som är baserat i Poznan, det är mer en institution än ett förlag, och de ger ut en serie för ung poesi i Polen. Min bok var nummer 79 tror jag.

Szymon Szwarc: ”Cło”

Gościu,
pocałuj mnie jak człowieka,
jak człowiek.

Pocałujmy się w spisie
treści, która wypełni zbiory.

Psy węszą zajadle.
Niech ci się odwdzięczę.

Nie możemy przecież
na tym poprzestać.

LK: Är poesi stort i Polen?

SS: Ja! Polen är ett poesiland! Till exempel har vi två poeter som har fått Nobelpriset [Czesław Miłosz 1980 och Wisława Szymborska 1996], vilket speglar att vi har många poeter.
Tyvärr är det inte tillräckligt många som läser, anser jag. Men vi har fått ett nytt samhällsklimat och det har även förändrat poesiklimatet. Vi har fått nya ämnen att skriva om i detta postsovjetiska och postmoderna samhälle. Andrzej Sosnowski, Adam Wiedemann och Mariusz Grzebalski är några poeter jag vill nämna i det sammanhanget.

LK: Postmodernismen?

SS: Ja, fast jag skulle snarare säga att de är postpostmoderna poeter. Min vän har kallat det som nu sker en sorts neopositivism. Den litterära rörelsen positivismen i Polen var och är en epok som handlade mycket om realism, starkt knuten till frihetsrörelsen och som starkast under andra halvan av 1800-talet. Det handlade om att skildra samhällets medborgare. Fritt från metaforer och magiskt språk och snarare realism där man vill visa orättvisorna i samhället.
Men det är svårt att beskriva vad som sker nu, många olika stilar och inriktningar smälter ihop. Om du tar 10 olika poeter i Polen idag så skriver alla olika dikter. Bristen på övergripande mönster gör det svårt att tala om någon verklig rörelse. Det finns en viss konsensus förstås, men alla serverar sina egna individuella versioner av dagens Polen. För mig är det ett tacksamt litterärt klimat att vistas i, då det finns en spretighet och en mångfald som tillåter en att vara sig själv.

LK: Kan du berätta något om dagens poeter? Några favoriter?

SS: Jag har många favoriter. Bland andra vill jag nämna Robert Rybicki, en särling i Polens litteraturklimat. Han är en levande legend. Han är mellan 30 och 40 år och har skrivit 7-8 böcker. Han struntar i etablissemanget och går sin egen väg.

LK: Är han konceptuell?

SS: Ja, på sätt och vis. Men han är väldigt metaforisk och dadaistisk med sin egen form av avantgardepoesi. Han kombinerar de kosmiska metaforerna med de simpla tingen i tillvaron och det är en gåva att kunna göra något sådant. Du var ju i Wroclaw, så då kanske du träffade Konrad Góra?

LK: Nej, det gjorde jag inte.

SS: Han är en berömd poet från Wroclaw som du inte får missa. Centralt i hans diktande är aktivism, anarkism, vegetarianism, turpism (att prata om fula saker (på ett poetiskt vis)) och punk.

LK: Är han en ekopoet?

SS: Nej, inte direkt. Han är aktivist, men hans poesi är inte aktivistisk utan på ett ganska abstrakt vis sammankopplad med hans personlighet. Han är i 35-årsåldern och bor i ockuperade hus (vilket Rybicki även gjorde i Warszawa-stadsdelen Praga i många år) och är en vital del av den polska kontrakulturrörelsen, som har ett ganska bra fäste i Wroclaw.
Szczcepan Kopyt är född -83, och skriver en sorts poesi som kallas spolecznie zaangazowana, vilket handlar om att engagera sig i samhället och bekämpa orättvisor och problem i systemet. Alla poeter jag har nämnt hittills är anti-society egentligen, men Kopyt är mer öppet marxistisk och kritisk till den rådande ordningen, och har i mitt tycke ett fantastiskt språk.
Det finns många andra poeter som inte är lika anti-society som jag också gillar. Jag är inte så intresserad av den klassiska kvartetten (Herbert, Szymborska, Milosz och Ruzewicz) men dessa uppfann ett nytt språk för alla efterföljare och det kan såklart inte underskattas.
Marta Podgórnik är en bra poet. Hon är svår att förklara, men skriver en ganska genusmedveten poesi. Hon experimenterar med olika former av språk på ett modigt och starkt sätt. Väldigt sensitiv och skarp.
Julia Fiedorczuk är kanske vår mest framstående ekopoet. Hon har bra kontakt med amerikansk och engelsk poesi och har gjort mycket för att införa ekoperspektivet i polsk poesi.
Kira Pietrek jobbar i reklambranschen och det är därifrån som hon hämtar sitt poetiska språk, som på ett märkvärdigt vis skapar effektiva dikter om medelklassen. Hennes reklampoesi drar undan gardinen för samhällets dunkla vrår och gör det till väldigt bra konst. Det är djupa grejer.

LK: Vad menar du med att Polen är ett poesiland?

SS: Alltså, sedan romantiken har poesin varit väldigt viktig i Polen. Men världen har förändrats, och dagens poeter är inte lika profetiska som de en gång var. Jag är kluven till att det inte längre är så. Jag gillar det profetiskt privata. Ibland håller jag i skrivarworkshops och då blir det tydligt för mig att det finns fruktansvärt många som skriver poesi i det här landet. Men det är inte lika många som läser tyvärr, vilket är synd. Jag tycker att man borde läsa mer. Mitt eget uppdrag är att få folk att skriva, men jag är alltid tydlig med att man måste läsa, för att om man inte läser så kommer man bara att skriva för sig själv. Ju mer man läser, desto bättre blir man på att sätta in sitt eget skrivande i ett större sammanhang. Som jag ser det är det bättre att läsa enormt mycket än att skriva enormt mycket. När du läser så hittar du ibland saker som du vill skriva, och du ställer dig själv en fråga – ska du skriva det eller ska du skriva något annat, som kanske är en kommentar till detta? Och ibland inser du att det du vill skriva redan har skrivits, och då ska du njuta av att bara läsa.

LK: Har du gått någon utbildning?

SS: Jag är polonist – det vill säga att jag har studerat polsk filologi, har en master i polska språket och historien, och så har jag läst litteraturvetenskap. Litteratur, teori och språk är också hörnstenarna i mitt skrivande. Så jag blev förberedd. Men jag har i långa perioder tagit pauser i mitt skrivande och jag pushar inte mig själv till att skriva. Om jag inte skriver så är det okej. Jag har inga imperativ på den punkten. Det viktiga för mig är att läsa och prata om litteratur, som vi gör nu. I Polen har vi också kurser i kreativt skrivande vid högskolorna, men jag har inte mycket till övers för dessa. De gör ingen skillnad, för det är inget man direkt kan lära sig utan det är något man måste hitta själv snarare än att få det inpräntat i sig.

LK: Något du saknar?

På sätt och vis saknar jag det modernistiska sättet att prata till människor på, för det är omöjligt idag. Jag saknar inte direkt de klassiska poeterna, de är tillräckligt levande och jag går ofta in i deras texter och kollar för att få inspiration. Till exempel är denna bok riktigt bra [tar fram en tjock limegrön bok med Bolesław Leśmians samlade verk].

Bolesław Leśmian: ”Skrzeble biegną, skrzeble przez lasy, przez błonie”

Skrzeble biegną, skrzeble przez lasy, przez błonie,
Drapieżne żywczyki, upiorne gryzonie!
Biegną szumnie, tłumnie powikłaną zgrają,
A nie żyją nigdy, tylko umierają –
Umierają, skomląc, szereg za szeregiem.
Śmierć jest dla nich właśnie tym po lasach biegiem,
Śmierć jest dla nich pędem w niepochwytne cienie –
Biegną tylko po to, aby śnić istnienie.
Świat im śni się w biegu – daleki i bliski,
Śnią się własne ślepie, śnią się własne pyski,
Śni się im, że mogą kąsać jadowicie –
Węszą przez sen moje i to twoje życie,
A ten sen łakomy wystarcza im prawie –
Kogo gryzą we śnie, ginie ten na jawie –
Gryzą we śnie boga, co sen stworzyć umiał,
A ów dąb umiera, co dla niego szumiał.

Bolesław Leśmian: ”Skräblor springer, skräblor i skogar och marker”
Skräblor springer, skräblor i skogar och marker,
Kusliga gnagare, rovlystna livsarter!
Rusar, susar, flockas i en virrig skara,
Men de lever aldrig, de försmäktar bara –
Med gnäll och gny dör de klunga efter klunga.
Deras död är språnget genom skog och dungar,
Deras död är ruset mot skuggornas härar –
De springer för drömmen om att existera.
Världen, fjärr och nära, i deras dröm ekar,
De drömmer om egna ögon, egna käkar,
De drömmer om giftet i sina huggtänder –
De vädrar de dofter som våra liv sänder.
I den glupska drömmen finns inget de saknar –
Får man hugg i drömmen, dör man när man vaknar –
De biter den gudom till vars dröm de lystrar
Och eken som susar för honom – den vissnar.

Översatt från polska av Jurek Hirschberg

LK: Varför poesi?

SS: Jag började nog skriva för att hitta sidor hos mig själv som jag inte kände till, men nu är det annorlunda. Nu vill jag beskriva saker som bara poesin kan förklara. Jag strävar dock efter ett enklare narrativ. Jag vill skildra verkligheten på ett ärligt och nära sätt. Kunskap om hur saker och ting förändrar. Jag ser poesin som trippar, men vill inte fortsätta med de trippar som jag redan har haft. Jag vill hitta nya resor att göra som får mig att se nya saker. Poesin är en resa. Språket är ett flygplan kanske man kan säga. Ibland är det bra att gå in och mixtra lite i flygplansmotorn så att resan går annorlunda. Fast i själva verket kanske det är du som är flygplanet, och språket är omgivningen som du flyger i, och själva resan är poesin.

LK: Har du något att säga till svenska poeter?

SS: Ja, det hade varit grymt om fler svenska dikter kunde översättas till polska så att det gick att läsa. Översättningen är bra för kommunikationen, och kommunikationen är viktig. Mitt budskap till svenska diktare är att översätta till polska! Låt oss polacker få tillträde till vad som pågår i de svenska själarna. Och vice versa såklart.

Litteraturlista:

Wislawa Szymborska och Czeslaw Miłosz är förmodligen de polska poeter som har översatts flitigast till svenska. Ett rikt urval av Szymborskas dikter gavs ut i ”Dikter 1945-2002” 2004 och Miłosz dikter gavs bland annat ut i urval i ”Ärlig beskrivning” 2011.

Bolesław Leśmian räknas till en av de viktigaste polska poeterna, men är än så länge oöversatt till svenska, förutom ”Skräblor springer” ovan, i Jurek Hirschbergs översättning. För mer info, se: http://www.hirschberg.se/lesmian/

Szymon Szwarc böcker går att köpa via polska nätbokhandlar.

Ett rikt urval av Zbigniew Herberts dikter gavs ut på ellerströms 2013 i volymen ”Inskrifter. Valda dikter 1956-1998”.

Andra poeter som nämns i intervjun men som oss veterligen inte finns översatta till svenska:
Robert Rybicki
Szczepan Kopyt
Kira Pietrek
Marta Podgórnik
Julia Fiedorczuk
Andrzej Sosnowski
Adam Wiedemann
Mariusz Grzebalski

Szymon tipsar också om följande hemsidor:
Wakat
Fundacja Karpowicz
Rozdzielczość Chleba
Rita Baum
Helikopter
Cegła

Kommentera

1 Kommentar på "Att gå vilse i kommunikationen – ett samtal med poeten Szymon Szwarc"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
1 year 10 months ago

intressant att ta del av den polska scenen

wpDiscuz