7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Att jaga en dikt
2268
post-template-default,single,single-post,postid-2268,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Att jaga en dikt

gunnar-ekelof-computertypedFoto: Computer Made

Att jaga en dikt

Jag slår upp ”poesi” på synonymer.se. Jag slår ofta upp ord på synonymer.se. Det är ett enkelt sätt att väcka sitt skrivande. Synonymerna jag får upp till poesi är bland andra: lyrik, skaldekonst, stämning, romantik. I mitt eget huvud, i mitt eget uppfunna synonymer.se hade jag också fått upp ordet avstånd. Låt mig förklara: Dikten är en Drama Queen. Hon är stark och snygg. Hon vill ha uppmärksamhet, hon kämpar för det. Hon är också flyktig. Jag spanar in henne i någon bar men hon är alltid på väg någon annanstans med någon som ser mer spännande ut än jag. Hon gillar att mäta ut sig. Att sträcka på benen, att vila blicken långt borta. Jag kan bara jaga henne. Det är det jag gillar så mycket med lyriken. Den sträcker på benen, kikar mot staden och bergen i horisonten och går till en bättre bar.
Med det spåret uppkört i hjärnan tänker jag på diktaren Gunnar Ekelöf. Jag tänker på honom för att han på ett utsökt sätt skrev om avstånd:

Frågar du mig var jag finns
så bor jag här bakom bergen
Det är långt men jag är nära
Jag bor i en annan värld
men du bor ju i samma

Avståndet är vackert för att det viskar om en möjlighet. Närheten. Men Ekelöfs dikter är också varierande, flera av dom bryr jag mig inte alls om. Tramsiga är vissa. Han är tydligen en stor svensk poet – det har jag läst någonstans. Han envisades med att läsaren skulle förstå mycket. Jag vet inte om jag alls förstår när jag läser hans dikter. Min kunskap om antiken, mystiken och symboliken är mycket begränsad. Men det är något med hur hans dikter mättar ett sökande och hungrigt bröst. Hur han alltid tar sikte mot allvaret och existensen.

En skärva av vad som en gång varit lättsinne i mig
kanhända sköljts i land av vågor eller vind
och trampats av en slump av dig
du omedvetna som bär vågtungan
av kroppens unga medvetenhet

Dikterna är stora men lätta. Det är en skön läsupplevelse. Ekelöfs dikter påminner om stilleben. Barockstilleben. Ständig symbolik. Ständiga sus om död, existens och förgänglighet. Pampigt? Visst. Gunnar är för mig särskilt intressant i det att han både var diktare och konstkännare. Han såg dikten i dikten, i målningen, i samtiden. Flera målare har inspirerats av honom, av hans lyrik. Litteraturen och bildkonsten är syskon i Gunnars värld. Ann Lundvall vid institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria, Stockholms universitet, har undersökt Ekelöfs förhållande till lyrik och konst i sin avhandling Till det omöjligas konst bekänner jag mig: Gunnar Ekelöfs konstsyn. Det intermediala är tydligt i Ekelöfs skapande och skrivande, bildkonstverk finns ofta nära, bland annat som inspirationskällor, i Ekelöfs lyrik. Ekelöfs dikter berättar också om sin egen födelse – om konsten, målningen innan dikten blev till. En skulptur som inspirerat Gunnar, enligt Ann Lundvall, är ”Nike från Samothrake”, en marmorstaty, en av den hellenistiska konsten mest kända verk. När jag såg statyn – nej, jag åkte inte ner till Louvren utan googlade, tacka gudarna och samtidens tekniska möjligheter för det – är det som att det mesta med Gunnars allvarsamhet och dramatik faller på plats. Jag ser hans diktning i skulpturen. Jag ser konsten i Ekelöfs skrivande. Den inre världen blir så där härligt öppen och stor – dikten och konsten är möjliga. Jaget och skapandet har en chans, ändå. Jag tänker på alla skrivarskolor i landet. På alla konstskolor. Jag tänker att det är synd att dom inte ger varandra fler blickar. Dom är syskon.

Ekelöf är också intressant för den så kallade ungdomen. Jag fick Olof Lagercrantz biografi över Gunnar Ekelöf av en lärare för ett tag sen. Läraren visste nog vad hen gjorde när boken placerades i mina händer. Ekelöf kan berätta om konsten och dikten på ett typiskt storslaget sätt – men också med stor ömhet och fräckhet. Han är lite av finkulturens rebell – med romantiska glasögon sett. Gnällig och scenisk, orolig och skör – han levererar en både tilltalande och dubbelsidig persona. Sen kan vi hoppa över när det blir för svårt, när poeten envisas med att önska stor förkunskap i antikens historia eller när han är lite gubbig (ja, dom dikterna finns). Vi kan istället gå direkt på allvaret, gå direkt fram till Drama Queenen i baren och fråga: ”Får jag bjuda på ett glas?”.

Jag skriver till dig från ett avlägset land

Det har ingen färg

det har inga bilder att ge dig

det ger dig inte en tanke att tänka

Det är ett avlägset land

Hur kommer man dit?

Endast genom att följa dit

men inte med tankar och föreställningar

och att förfölja är fåfängt

förställning är fåfäng:

Genom att verkligen följa

med vad man har verkligt

kommer man dit

Genom att lämna sig efter sig efter sig

mil efter mil efter mil

Genom att lämna sig efter sig efter sig

kommer man dit.

Skrev jag rebell? Ja, Gunnar blir, trots sin storslagenhet, en färsk människogestalt som ständigt vrider sig. Jag tänker på samtiden och skapandet: Vi vill tala om bildkonsten, vi vill tala om det skrivna. Vi vill ju måla, vi vill ju skriva. Vi vill sträcka ut benen. Spjärna! Det finns ingen annan rad av Ekelöf som väcker så mycket lust inför bildkonsten och litteraturen som denna: ”Till det omöjligas konst bekänner jag mig”. Livskänsla och självutplåning. I den meningen har vi det igen – hur konsten alltid är en horisont längre fram. Jag kan bara jaga henne. Jag älskar den leken. Jag älskar det allvaret.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz