7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Att odla en trädgård
2000
post-template-default,single,single-post,postid-2000,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Att odla en trädgård

11156214_457944601038756_5244764158542536315_n
Bild: Skurups folkhögaskola

Att odla en trädgård

Andras fina blommor
Antologi, Skurups skrivarlinje
Skurups folkhögskola i samarbete med ellerströms förlag
238 sidor

Antologin från Skurups skrivarlinje gör Florets David Zimmerman både nyfiken och förväntanfull.

Ute blommar det nu. Det slår ut i trädgårdarna och jag håller en ny bok i min hand. Den ser fin ut. Luktar ny. Jag håller i Andras fina blommor, antologin från Skurups skrivarlinje. Titeln står skriven med ett löftesrikt typsnitt mot Andreas Bertmans omslagsmosaik i blått. Boken är tung, känns ambitiös.

Det borde den vara. Ambitiös.

Skurups skrivarlinje är som bekant en av landets mest ansedda så när detta självsäkra omslag seglar in i försommaren väcks både nyfikenhet och förväntningar. När nitton författare i skiftande åldrar och litteraturerfarenheter samlas kan en också förvänta sig spretighet – ja, det är nästan ett krav: att mångfalden ska dra i läsandet, texterna ska streta emot varandra, göra motstånd och uppror och förvåna.

(Jag tänker så klart på trädgårdarna utanför, där andras blommor slår ut efter en lång vår. Trädgårdens mångfald; päronträd, magnolior… den skira grönskans spektrum av liv, livets inneboende subversivitet etcetera.)

Redan den som bläddrar förstrött mellan sidorna noterar att det – vilket inte är överraskande eller på något sätt konstigt – rör sig om högermarginaler mestadels fyllda med prosatexter, ofta utdrag ur längre projekt. Efter att ha läst alla 234 sidor kan jag som läsare konstatera att det är en ganska snäll prosa, i många fall försiktig. Miljöerna eller scenerierna upprepar sig ofta i form av ganska slutna rum (med ett fåtal avstickare in i humoristisk surrealism och absurda kontorsdystopier): institutioner som sjukhus eller behandlingshem, sängar, skolgårdar, tågvagnar… tematiken sluter sig ofta runt självmordet, sjukdomen, inspärrningen, med döden ständigt arbetande i sin livsdialektik. Det är ofta ett introvert berättande som ställer ganska få krav på läsaren. Frånvaron av konfrontationer eller prövningar, som i utforskande av teoretiskt gods eller experimenterande med språk och form är påtaglig.

Av de berättelser som med försiktiga steg rör sig i dessa tematiska terränger, dröjer sig exempelvis Reidar Sjödéns porträtt av den udda och smått sinnessjuka Frans i novellen ”Slow motion”, kvar på näthinnan. Berättarjaget minns hur han i sin barndom dras till den melankoliska byfånen tillika klasskamraten Frans, vars språk i en förtvivlad döende rörelse försvinner in i en nästan befriande betydelselöshet, en rörelse som bär spår av en plågad klarhet och medvetenhet. Självklart finns det fler ögonblick, fler texter som dröjer sig kvar hos mig av antologins prosa. Dialoger, som de i Gilda Neumanens ”Sista scenen” eller Klara Bergs ”Huld”, är två exempel: genom små tystnader eller oväntade kast mellan rösterna lyckas författarna hålla dialogen levande.

När skrivande koncentreras runt miljöer och teman där textens jag står på kanten av existensen (om så mitt i den grå vardagen), när texten ger intrycket av att vilja nå en uppriktighet, att avslöja något ”ärligt” och ”autentiskt” för läsaren, kan det vara värt att påminna sig om en sak: litterär uppriktighet handlar kanske mindre om att skriva om så utelämnande ämnen som möjligt (sjukdom, sex, kriminalitet, död) än om att hitta en ton, ett tilltal, varigenom författaren meddelar sig från en oväntad plats som utmärker just denne författares röst; hitta punkter ur vilka hen kan avbryta eller förvränga den flödande upprepningen av ord, fraser och beskrivningar som är alla vårt gemensamma och alldagliga språk. Det är – för att flörta med Maurice Blanchot – i hejdandet, brottet, i detta jättelika mummel som författaren kan alstra sin unika värld. Sin stil.

Även om många ögonblick är starka och vackra i antologins prosatexter är det också långa stunder där dessa försök till autenticitet, ärlighet och uppriktighet framstår som ganska ointressanta, då språket inte bryter sig ut ur – ja… ”mumlet”.

De texter i antologin som placerar sig i gränsområdet mellan prosa och poesi, de som töjer lite på formen, är också de texter som bränner sig fast starkast under läsningen, de som stretar emot och blommar ut. Som Malin Bensons ”Cirkelkropp”, en fragmentarisk meditation som rör sig in i, igenom och längst med kroppen ut mot en slags skör samhörighet, ett slags naturligt kretslopp, som oroar snarare än betryggar. Genom bland annat betraktelser över schimpansers hänsynslösa flockbeteenden kopplas köttet, jaget och gruppen samman i en osäkerhet, en oro.

Eller som Johanna Larsson, som i ”Stensång” ristar in en vibrerande upplevelse av att söka efter skriftens flykt från det beständiga. Mellan stenarna och vattnet, en längtan efter något som inte liksom vattnet försvinner mellan fingrarna: ”Det börjar / Ljudet av klockor / i vatten, klangsvall / En krusning i textens yta / mellan glömska och beröring”.

Av antologins nitton författare är det givetvis svårt att nämna alla, men en poet som fortsätter göra stort intryck på mig (med den välskrivna, väluppdaterade bloggen politiskpoesi.wordpress.com) är Felicia Mulinari. Mulinaris dikter har ofta subversiva anspråk. De stretar emot, gör motstånd inte bara mot makten utan ofta även mot formen och språket (åtminstone i relation till en stor del av antologi). De vittnar om en sorg över det som ett förtryckande samhälle förvägrar så många människor, en framtid och ett förflutet: ”I varje repression finns en omöjlighet / som måste ske, ett försök att nå andarna bortom våldet / att få tillbaka det, som förevigats i smycken”. Människan på flykt, utsuddad mellan gränsstationer, är ett huvudrollsinnehavaren i den pågående världstragedin, och Mulinari lyckas få såret att tala till oss: ”Om vi hade haft munnar / så skulle de kallas sår”.

Johanna Larsson skriver i ”Stensång”: ”Vi odlar en vild trädgård”. Jag önskar att den här trädgården jag håller i min hand var vildare än vad den är, att den bjöd på ett starkare motstånd, en rikare mångfald av röster. Men när Andras fina blommor väl slår ut – vilket den gör med jämna mellanrum – är det vackert.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz