7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Avstannandets triumfer
4774
post-template-default,single,single-post,postid-4774,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Avstannandets triumfer

Allison_Morris_länka_till_allisonmorris.ca_
Foto: Allison Morris

Avstannandets triumfer

Lollo
Linna Johansson
Modernista
320 sidor

Linna Johanssons antihjältinnor gör passivt uppror genom att vilja så lite som möjligt. Konturerna är knivskarpa, kanske för skarpa, och Kristina Alstam saknar författarens demon mellan raderna.

I Linna Johanssons roman Lollo finns all nihilism en post postmodern människa kan behöva. Det lakoniska scenariot: Två unga kvinnor som är sig själva nog och ett Vilse-I-Pannkakan-perspektiv – inte i första hand som i ”vilse” utan som i utforskandet av den värld de vuxna, som mest vill att barnet ska äta upp pannkakakan, inte är medvetna om. Platserna sig själva nog: Aspy där Lollo och hennes bästa vän Lidija bor och som rymmer det nödvändiga för den som inte har medelklassens lust till expansion av självet: pizzerian, Vinterviken, bowlingen. Läget som är sig självt nog: Lollos och Lidijas beslut att låta sig falla. De tänker inte göra något av sina liv, tänker inte ingå i en kärnfamilj som ändå bara kommer innebära det vardagligt minutiösa förslavandet av dem, tänker inte förverkliga sig så som Lollos före detta bästa vän Evelina gjort med sin utbildning och sin lägenhet i stan. Lollo och Lidija tänker berusa sig. Idealet som är sig självt nog: den totala passiviteten, stillaståendet, icke-utvecklingen. Varför vill vi rörelse, förändring, erövring när vi kan göra exakt samma sak varje dag? Samma promenader, samma berusning, samma snubblande runt bland chipspåsar och Cola under snatterirundan på ICA? Lollo och Lidija tycks redan veta det Claes Hylinger så stillsamt förespråkar – det är bara inbilska dårar som tror att man kan finna sig själv på ett berg i Indien. Här firas istället avstannandets triumfer. Mina förhoppningar på den här romanen är med andra ord stora.

Så varför händer det inte? Varför händer inte stillaståendet också mig? Hur kommer det sig att jag inte nappar på det frestande erbjudandet att ge efter ihop med Lollo och Lidija, när jag tycker Johanssons argumentation för fallandet är så trovärdig? Är det författarens travar av löften som gör sönder berättelsen? I inledningen av romanen utlovas en skräll, en skandal av monumentala mått och vi får berättelsen serverad efteråt, efter sex, droger och våld och stor massmediauppmärksamhet. Någonting kommer att ske i Aspy, så mycket vet jag när jag försöker kliva ned i stillaståendet intill de två unga kvinnor jag är så förberedd på att älska.

Varför händer det inte när allt stadigt skruvas åt allt mer? Lollo och Lidija behöver efter en tid hjälp på traven med fallandet, så som många före dem behövt hjälp med rörelsen nedåt. Den klosterliknande tillvaro med bestämda scheman för promenader och berusning och porrkonsumtion som Lollo och Lidija upprättat håller inte vad det lovat och meningslösheten tycks hota igen. När Mimmi gör entré i kvinnornas utkant går hon från en hotande konkurrent i dekadens till en möjlig coach och mentor.Med Mimmi upphöjs man. ”Vi är inte som andra tjejer” förklarar Lollo för Mimmi när hon och Lidija introduceras. Mimmi klipper av direkt: ”Det finns inga andra tjejer. Vi är alla dårar och genier. Det är bara de som försöker få oss att tro nåt annat”.

Med Mimmi kommer droger och web cam, vilket trots allt och mot Lollos och Lidijas principer ändå kunde innebära någon form av utveckling. Med andra ord fylls sidorna nu av pulver i påsar och fester och samlag och outtalade sexuella transaktioner som tycks ha Mimmi som förmedlande aktör. Allt snurrar ännu fortare men det stillastående i rörelsen som Linna Johansson beskriver, ligger fortfarande kvar också över berättelsen.

Det vore nu frestande att skriva att Johansson glömmer att gestalta det hon berättar om, men det är inte riktigt sant. Johansson är ingen adjektivsamlare eller landskapsmålare och boken är full av fantastiska scener där saker händer mellan människor. Scenen när Lidija iscensätter sin sexuella fantasi med expojkvännen i ett omklädningsrum i Aspys gymnasium ligger utmejslad och klar att tas i besittning, de trevande samtalen mellan Lollo och hennes olidliga streber till lillasyster likaså. De är knivskarpa i konturerna men besynnerligt färglösa, som vore de för skarpa. Allt blir sagt, verkligen allt. Ett exempel är det kommenderade julfirande som Lollo och hennes lillasyster genomlider hemma hos moster Viveca, hennes make samt den livströtte sonen Theo som Viveca kvävt i konform moderskärlek.

Stundtals är det strålande litteratur. Linna Johansson tycks tillsammans med läsaren ramla in i ett muntert tillstånd där varje rigid ansats till konversation hos Viveca avtäcks med samma upptäckarglädje som lustmördarens inför en fräsch ny kropp och varje självförhärligande spotlight riktad mot Theo i smyg riktas om så att den lyser strax vid sidan om honom, på fläcken där det inte var tänkt att vi skulle titta. Men så, efter en lång stunds festande ihop med författaren, summeras plötsligt Vivecas mångordiga pratande som ”skryt”. Jag nyktrar hastigt till som hade jag fått en örfil över kinden. Jaha, var det bara det jag tog del av? Jag trodde att jag och Johansson under förtjusta vrål rusade genom huset och kiknande av skratt gemensamt skärskådade varje aktad porslinssvan, varje pompöst vitrinskåp, varje torrkokad bouillabaisse. Jag trodde att Johansson sträckte sig ut mot mig genom sidorna och med ett fniss som kanske darrade mot gråten viskade: du känner igen det eller hur? Du har sett allt detta, visst är det förfärligt? Tyst nickade jag tillbaka. Att få veta att det Viveca gör i själva verket kan summeras under den reducerade rubriken ”skryt”? Jag faller tillbaka mot ryggstödet, jag behövs inte längre.

Det är i detta sista steg romanen kommer till korta. Efter att ramhandling, metaberättelse och gestaltning finns på plats återstår bara det där sista, mystiska steget där författaren är något annat än en driven manusslav med ett ärende och mycket tid till sitt förfogande; det steg som bara den enskilda författaren kan ta och måste ta utanför romanens kartritningar. Det som är hela anledningen till att vi läser. Det sista steg då författaren visar sig, där hennes demon låter sig anas mellan raderna, dunkel och fruktansvärd eller fjärilshjärtad kanhända; detta sista steg tas aldrig i Lollo. Över både handlingen, gestaltningen och metaforerna ligger denna författarens tystnad, som ville hon inte erkänna sig som författare, eller som om ”författare” vore vilket naturligt steg som helst efter att ha etablerat sig som ”skribent”. Lollo visar att så inte är fallet.

Steget mellan skribent och författare handlar ganska lite om graden av fiktion, eller gestaltning eller lusten till metaforer. En författare som sätter sig själv i pant, vad innebär det? Jag vet inte det men jag vet så mycket som att det inte handlar om att skriva självbiografiskt eller om djärva metaforer. Det handlar om något som är närmast språklöst och därför behöver ett språk, ett korn av det pigment bara Linna Johansson kan blanda. Linna Johanssons existens i världen, eller Astrid Lindgrens eller Peter Handkes; vi läser för att få ta del av den. Vi läser Baudelaire: Man måste alltid vara berusad. Det avgör allt: det är den enda frågan. För att inte känna Tidens fruktansvärda börda som knäcker era axlar och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan hejd. Det fruktansvärda som bor inuti Baudelaire, hans oförmåga, hans död. Kampen mot tidens framfart, fallandet och berusningen som skildras i Lollo, vems är egentligen den?

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz