7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Bogvisiret öppnar sig
3172
post-template-default,single,single-post,postid-3172,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Bogvisiret öppnar sig

Taylor_LeopoldFoto: Taylor Leopold
Bogvisiret öppnar sig

Vi lämnar farmor i hytten ovanför vattenlinjen. Går ner till vår egen hytt och packar upp spriten. Min äldsta bror som ska köra imorgon knäcker en bärs. Han lägger sig på överslafen medan min yngste bror tar en dusch. Jag sneglar upp mot honom där han ligger bakom taxfreebroschyren och pratar om något fullständigt ovidkommande. En stund senare när min yngste bror kommer ut från duschen med en handduk runt magen har jag och min äldre bror börjat bråka. Ja, vad är det egentligen vi bråkar om? Ett skämt vid rätt tidpunkt kan lätta upp de mest seriösa sammanhang men detta hart när patologiska skämtande lägger sig bara en kvävande filt över alla försök till vuxen samvaro; det är inget annat än exempel på vår tids rädsla för allvar. Jag tar en klunk mintu och säger det till honom men kanske säger jag det lite för skarpt för min äldste bror, som ska köra imorgon och därför måste hålla sig hyfsat nykter, vägrar följa med oss andra två till baren och sluter sig bakom taxfreebroshyren som vore det Den Heliga Skrift.
Han är obeveklig. Vi kan inte övertala honom. Han vägrat följa med oss. Till slut finns inget mer att göra än att lämna honom där han ligger och åka upp till baren själva.
Väl vid bardisken upprepar min yngste bror frågan från hytten.
Vad var det ni i helvete bråkade om?
Vi bråkade om hans tröttsamma skämtande, svarar jag. Det tar fokus från det vi egentligen är här för.
Vilket är? frågar han.
Att utforma en strategi. Att stå enade och vara beredda när det oundvikliga händer.
På scenen dansar en man i lila hatt någon slags rysk dans medan en kvinna i trikåer slår kullerbyttor, diverse fånerier som inbjuder till diaboliskt hån. Fast sarkasmen uteblir. Vårt samtal är alltför bra. Precis ett sådant samtal som säkert skulle ha utspunnit sig mycket tidigare om det inte hade varit för min äldste brors billiga skämt.
Min yngste bror säger att han till viss del förstår honom. Att felet till största delen ligger hos mig. Att jag måste bli tydligare med att berätta vad jag vill. För varken min yngste eller min äldste bror har förstått meningen med resan. Varför vi måste flytta farmor från äldreboendet i Finland och ta henne den långa vägen för att träffa sonen i Sverige. Du måste bli tydligare. Bättre på att förklara. Var farmor verkligen införstådd med att vi skulle komma?
Jag känner mig nödbedd att förklara allt ytterligare en gång. Pappa kommer aldrig att repa sig. Det förstod jag i redan då jag bodde hos honom efter att jag och Rebecka gjort slut. Han var fullständigt orkeslös. Orkade inte ens kolla på TV. Hostningarna som väckte mig mitt i natten var förfärliga. Jag sa samma sak till farmor, att detta nog var slutet, och hon sa att hon ville besöka honom, sitt enda barn, så fort hon bara kunde. Visst borde jag inte ha bestämt det över era huvuden men du måste förstå, brorsan, att det är psykologiskt riktiga är att vi står enade i denna stund.
Och precis när jag säger det där ordet kommer en man fram till scenkanten, han är nog sannerligen en av de fullaste männen jag någonsin sett, i paritet med de ryska männen på youtubeklippet, de som försöker frakta en stock på en cykel och han börjar dansa ett slags introvert dans som har en vag likhet med det som händer på scenen och därför blir våldsamt komiskt. Vi slutar inte skratta förrän fyllot i sitt förvirrade tillstånd försöker pejla varifrån skrattet kommit; mer än illa kvick vänder vi våra ansikten mot baren igen.
Vi skålar för samtalet. Över att det kommit igång så bra. Vi börjar prata om vår barndom. Om att vara barn till en missbrukare. Jag får ett infall och frågar bartendern om jag kan låna två bläckpennor. Jag norpar ett par ölunderlägg och ritar ett rakt streck på deras beigea baksida. Jag ber min bror att sätta ut namnen på alla släktingar inklusive oss tre bröder på skalan där namnet på den knäppaste ska vara till vänster och den normalaste längst till höger på strecket och alla andra släktingar däremellan. Jag gör samma sak och när vi är klara jämför vi resultaten och finner våra graderingar närmast identiska. Det viktigaste är ändå att farsan har kommit längst till vänster på båda våra ölunderlägg.
Och det skålar vi på.
Fast nu känner jag att vi är där igen, i det oseriösa, och jag försöker få samtalet på rätt köl. Vi minns lägenheten som vi alla bröder lämnade så fort vi bara kunde, en efter en, och om hur synd det måste varit om honom, den yngste, som till slut alldeles ensam fick hantera farsan innan han själv kunde flytta ut. Jag tar en djup klunk. Erkänner att det var ett svek av oss. Vi borde ha gjort något, rapporterat familjesituationen till socialstyrelsen. Jag bekänner att jag många gånger grät över att behöva lämna honom där med honom och att jag ibland fantiserade om att ta med honom hem till mig, föda och uppfostra honom som vore han min egen. Men det hade givetvis inte låtit sig göras. Rebecka hade aldrig gått med på det.
Plötsligt kommer han emot oss – fyllot som gjorde bort sig vid scenen. Han tränger sig fram mellan borden och ställer sig mellan oss vid baren och börjar prata. I vanliga fall har jag inget emot att prata skit med fyllon men den här gången är tajmingen usel. Och dessutom talar han finska. Jag förstår honom inte och säger det också till honom, först på svenska, sedan på engelska, men får ingen reaktion. Han fortsätter prata, och jag kan bara gissa vad han vill säga. Han känner igen mig från någonstans. Från var? Han tror att han har sett mig på TV? Vad heter TV på finska? YLE? Jag försöker signalera ett avståndstagande med mitt kroppsspråk men han verkar inte förmögen att notera sådana subtiliteter. Han är inte bara full och påträngande utan också en äcklig jävel. Han har en spruta. Mest liknar den en sådan där kanyl som man kan finna i pissrännor på offentliga toaletter. Men den har ingen nål och han packar den full med snus som han trycker ut i handen till en kompakt massa som han formar till en boll som han stoppar in under läppen. Han är full in till medvetslöshetens gräns. Så full att han nästan missar sin egen läpp. Han står bara och låter munnen gå. Pratar som vi vore vi bästa kompisar. Visst snappar jag upp ett ord här och var men snart förstår jag att det han säger troligen skulle vara obegripligt även för den som talade finska flytande.
Vi tar farväl av det avskyvärda fyllot, passerar raden av enarmade banditer och kommer ut på däck där det blåser en stark isande vind som omöjliggör samtal med mindre än den privata bubblan punkteras. Sjögången är kraftig. Det är grått och någonstans långt borta skymtar jag en blixt som vandrar mellan några moln. Min bror har bara kortärmad skjorta och huttrar och när jag erbjuder honom min kavaj tackar han ja. Min bror ser orolig ut och när jag följer hans blick får jag syn på fyllot. Han har följt oss från baren och när han kommer fram till oss fortsätter han prata som om ingenting hade hänt. Efter ett tag malandes blir jag, trots mina egna förhållningsregler, ironisk. Ingen ironi, har jag lovat mig själv. Ingen sarkasm. Fast gamla takter sitter i. Jag böjer mig framåt och viskar i fyllots öra:
Saatanan paskapoika!
Jag vet inte om jag säger det korrekt men just de orden, uttalat med vår pappas röst, frigör en massa rester från barndomen, rester som jag trodde sedan länge var glömda. Fyllot har svårt att höra i snålblåsten. Han tar ett steg närmare och börja lyssna uppmärksamt på alla finska glosor jag spottar ur mig, allt med pappas röst – mejeriprodukter, namn på kvinnans könsdelar, hälsningsfraser, svärord – och han lyssnar uppmärksamt som ett barn inför en sagoberättare. Plötsligt rycker han till. Kanske har ett ord eller en kombination av ord trängt igenom hans kompakta mur av fylla och antänt en gnista. Det röda glansiga ansiktet omkretsat av svettigt hår förvrids till en ilsken mask och han börjar skälla ut mig, en lång obegriplig harang som slutar med att han sticker in ett krokat finger under läppen, drar ut snusprillan och stryker den långsamt över mitt skjortbröst.
Jag tittar ner på den avlånga fläcken som utgör den en skarp kontrast mot den vita och i vinden fladdrande bomullstyget. Fyllots ansikte är blekt, munnen rak som ett streck. Här har vi ett livsnödvändigt samtal och så kommer en ovärdig pajas och hotar att förstöra det. Jag trycker händerna mot fyllots bröst. De landar tungt. Han tar ett danssteg bakåt. Försöker vispa till ett slag mot mitt ansikte men missar. Min yngste bror griper tag om hans arm och med gemensamma krafter skjuter vi honom ifrån oss. Som vore han farsan på något sätt. Min bror är stark. Han håller fast honom i ett järngrepp medan jag smetar ut det vidriga ansiktet med min handflata. Med förbrödrade krafter trycker vi honom mot relingen. Han skriker mot oss, först hatisk sedan vädjande. Skriker innan han tar ett slutgiltigt danssteg, tippar över relingen och faller som ett fladdrande bylte ner i det mörkgråa skummet.
Vi ser på varandra. Min yngste bror och jag.
Vi ser på varandra. Min yngste bror och jag.
Ser in i varandras ansikten. Ser över relingen, längs med skrovet och ner i det gråa skummet.
Vi ser på varandra igen och inte vet jag hur länge vi står där och tittar in i varandras ansikte, som om man bortser från åldersskillnaden kunde vara samma ansikte för när jag åter kommer till sans har mer än fem timmar förflutit och telefonen ringer i min hand och jag ligger i min i säng i hytten och han i den andra änden av telefonen är min äldste bror.
Var i helvete är ni någonstans?
Var är du?
Jag sitter här med farmor i bilen och snart börjar vi åka från färjan.
Vadå åka? Varför väckte du oss inte?
Han svarar inte och jag avslutar samtalet. Går över till min yngste bror och försöker skaka liv i honom. Men han är så trött. Så in i döden trött. Vad drömmar han om? Drömmer han också om fyllot som vi knuffade över relingen. Jag rafsar upp mina ihop kläderna. Tar på mig skjortan med snusfläcken. För första gången sedan vi gick på färjan känner jag något som liknar panik. En panik ackompanjerad av bilder på den fallande kroppen. Min bror ligger på underslafen och är tung i kroppen som ett lik. Jag får till slut upp honom. När livet återvänt är han om möjligt än mer förvirrad än jag. Jag får på honom kläderna och vi rusar ner för de branta ståltrapporna. Ingen av oss kan återkalla var egentligen någonstans vi ställde vårt fordon och vi öppnar en pysande skjutdörr på måfå och är ute på bildäck. Vi går emellan bildraderna. Vi spejar desperat efter bilen där min farmor och äldste bror ska sitta. Och nu öppnas bogvisiret. Bogvisiret som lossnade på MS Estonia och tog med sig över 800 människor i djupet. Men det är inte vatten som strömmar in. Utan dagsljus. Och vi går mot ljuset. Vi går mellan bilköerna som så sakta börjar röra sig mot öppningen. Min yngste bror och jag. Vi går. Och upplöses som brustabletter i ljuset.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz