7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Bortom tranströmersk försoning
5509
post-template-default,single,single-post,postid-5509,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Bortom tranströmersk försoning

helalevande

Maylis de Kerangal
Att hela det levande
Sekwa
260 sidor
Översättning av Marianne Tufvesson


Maylis de Kerangal kastar ut läsaren i dödens språklösa landskap där hon springer runt bland de ännu överlevande som en en huvudlös anka. Kristina Alstam har läst Att hela det levande och finner någon som vet att alla berättelser går om intet när tidens kontinuitet krossas.

Flera gånger under läsningen av Maylis de Kerangals Att hela de levande undrar jag om författaren tillhör de invigdas skara. Den lilla klubb utan emblem och utan stadgar där vi som varit intill döden ingår, vare sig vi ansökte om medlemskap eller inte. Den lilla oexklusiva men ändock stängda förening där bara de ingår som stirrat sig i spegeln och tänkt: jag kanske dör nu, eller de som i smyg betraktat en älskad och tänkt hen kanske dör nu. Den lilla förening som består av så många olika slags medlemmar: de ärrade veteranerna som faktiskt sett någon lämna dem (för tidigt, i fel ordning, av fel anledning), de som varit så sjuka att de aldrig trodde de skulle komma tillbaka, de som sökt döden men inte beretts tillträde – och så den besynnerliga lilla underavdelningen som kan bestå av vilken typ av medlem som helst, den lilla avdelningen av skräckslagna medlemmar som vet sig vara meningslösa i livet såväl som i döden. Eller, rättelse: de som tycker sig ha känt inpå bara benet att universum inte har några ögon som ser på dem. De som, just som Nietzsche, stirrat ”into the abyss”, men i stället mötts av den ovälkomna överraskningen: it didn’t stare back. Har de Kerengal medlemskap? Så svårt att veta. Vi bär inga klubbsigill, har inga medlemsmöten.

Att hela det levande är en veritabel framgångssaga. Den har vandrat ur hand i hand, vunnit priser, dramatiserats, filmatiserats. Historien om den unge surfaren Simons död och det dygn under vilket ett antal människor är med om att förlora honom, fatta beslut om hans kvarlevor och transplantera hans hjärta och fästa det i Claires bröstkorg är också närmast irriterande filmisk. Författaren har redan skrivit in de långa kameraåkningarna över bukten där Simon surfar, över entréhallens kalla marmorgolv på sjukhuset, genom korridorerna på enheten för medicinsk-kirurgisk intensivvård och hyperbarisk oxygenbehandling på bottenplanet av samma sjukhus. Jag blir yr. Mitt i ordrikedomen, de infallsrika vindlingarna och sidospåren, finns inte ett ögonblick då jag inte ser det författaren skriver fram, ser rörelserna materialiseras framför mig.

Men De Kerangal stannar också upp. Hon missar aldrig chansen att vid introduktionen av en rökande sjuksköterska ge oss en utdragen ögonblicksbild av hennes relation till den tillfällige älskare som hon försöker hålla sig oberoende av. Författaren tecknar obarmhärtigt hur det slaget varit förlorat långt före sköterskan förstod att det fanns ett slag att vinna. De Kerengal låter oss veta allt om nyanserna i irritationen som Simons mamma, Marianne, känner gentemot Simons pappa, Sean, för hur han uppmuntrat Simon att tatuera sig, och hela släktträdet för den läkare som ska utföra själva transplantationen gås omständligt igenom. Författaren bestämmer enväldigt över sitt stoff och får hon lust att fläta in en novell i romanen, så gör hon det. Men oavsett om romanen svepande panorerar eller förstorar en liten detalj hålls blicken stadigt mot den obarmhärtiga pil som Simons död utlöste och som har ungefär ett dygn på sig för att nå sitt mål – den nya bröstkorgen – innan möjligheten att hela de levande går förlorad.

Men det är som att De Kerangal vet för mycket. Hur kan hon veta att besked som har med döden att göra (någon har dött, någon är döende, du har en dödlig sjukdom) får tidens kontinuitet att rämna: ”Av nuet återstår bara en tunn tunn tröskel, en linje bortom vilken ingenting längre är sig likt”? Hur kan hon känna till den rädsla som den som ska lämna ett omöjligt besked känner, så som Marianne när hon ska tala om för Sean att Simon är död? Mariannes fruktan att i telefonen höra Seans röst oåterkalleligen förändras av beskedet, så att hon aldrig igen ska få höra den sådan den en gång var. Och så slutligen, när hon fått det över läpparna: ”hans röst vandrar nu över på den andra sidan och förenar sig med Marianne, hon har stuckit hål på den tunna hinna som skiljer de lyckliga från de fördömda”. Det kliar inuti mig under läsningen. Detta att författaren inte bara känner till att döden är det absoluta i sin mest ovillkorliga skepnad; hon tycks också omfatta själva förnimmelsen av det. Marianne och Sean sitter tillsammans på avdelningen där Simon hålls vid liv fast han är död:

Det de känner är än så länge omöjligt att översätta, det tillintetgör dem på ett språk som föregår språket, ett språk som inte kan delas, som uppstod innan det fanns ord och grammatik.

Maylis de Kerangal vet att det är just språklösheten som utgör förlusten av gemenskap när man står inför dödens rasande likgiltiga potential, som är grunden för ensamheten i dess närhet. Att man inte kan sträcka sig ut mot någon och berätta, eftersom det inte finns någon berättelse, trots att det så uppenbart händer – döden trasar sönder alla bekanta former. Författaren berättar för mig i en barock metafor hur döden gör sönder tiden. Hur tiden stannar och löper vidare på ett paradoxalt, sinnesutvidgande och fullständigt livsfarligt vis: tidens kontinuitet krossas men löper på ”som när en huvudlös anka springer omkring på bondgårdens gårdsplan”. Det är närmast hotande i sin exakthet. Om jag tidigare haft språk för mina egna upplevelser av kärlek, av svek, av ensamhet eller av möte, hade jag inget för döden. Kanske vet författaren inte mer än jag om själva döden, men hon vet något om den matta som rycks undan när man inte kan tala fram sitt liv längre.

Att hela de levande är mer än ett utmärkt och skickligt underlag för en film eller en teaterpjäs. Den är något som är tyngre och grövre. Jag tänker att boken är ett träsnitt. De tusentals små strecken, detaljerna, och det absoluta i varje utmejslande. Bilderna är på sätt och vis både i rörelse och absolut stillastående. Eller, mitt i rörelsen sliter författaren ut en bild, ett tecken, en relation och förstorar den oändligt med hjälp av sin stickel. Det som ska vara ljust skärs bort, det som ska färgas mörkare behålls. Det är tiotusen träsnitt uppställda på rad och läsaren vandrar från det första till det sista.

Träsnitt som konstnärlig form leder kanske tankarna till det religiösa och till gamla helgonbilder från medeltiden. Men i de Kerengals kult finns inget heligt; hon är snarare en Torsten Billman i sitt intresse för det vardagligas dumhet och storhet. Som hur de hjälplösa tilltagen vi får lust till inför döden skildras. Simons föräldrar vill att läkarteamet ska fästa hörlurar kring hans huvud just före hjärtat stannas och tas ut; hörlurar som spelar upp jättevågors läten för honom, den döde surfaren som inget längre kan höra. Skildringen är ömsint och krass på samma gång. Författaren låter Simon vara universums biologiska restmassa, inte olik det sediment av fossil och ryggradslösa djur som hans surfvågor drar med sig, en organbank vars anonyma nummer universum inte har kapacitet att läsa av, samtidigt som han är fullständigt omistlig, hans persona ska bevaras även i döden. Själva handlingen med hörlurarna är essensen i människans protest mot universums bortvända ansikte.

Jag läser att boken uppfattats som en hyllning till livet. Jag förstår det inte alls. Här finns hyllningar förvisso; till teknik, till mänsklig arbetsmarkomani, till den tomma ärelystnad som inte sällan ligger bakom tekniska framsteg. Men själva livet betraktas med lika krass och skräckslagen blick som någonsin i underavdelningen i den hemliga föreningen: herregud, livet har inte kapacitet att notera vare sig vår närvaro eller vår frånvaro. Våra anhörigas hjälplösa fäktande undantaget. Boken är absolut medlidsam och absolut iskall och det är dess stora förtjänst. Här finns ingen tranströmersk avklarnad försoning och inte heller någon strid. Tranströmers vision av hur Guds energi ligger hoprullad i mörkret är mycket långt från perspektivet i denna bok – är det mörkt så är det mörkt bara och rollen som Gud kommer inte blixtra förbi under det att eftertexterna rullar. Men i de mörka utskurna relieferna av hur Marianne och Sean ligger hoprullade hos den hjärndöde men fortfarande varma Simon den sista natten de har med honom, hur hans bröst hävs och sänks, hur de ligger som barn hos sitt barn, där finns det särskilda medlidande som kan uppstå när inget tröstande finns att säga. Detta författarens medlidande blir större än försoning för här finns inget element av poesi.

Och när Simons hjärta till sist slår de första darrande slagen inuti Claires bröstkorg är det outhärdligt att vara läsare. För jag vet ju att själve Simon nu är borta. När hans sista uppgift – att hela de som ännu lever – är uppfylld. Då finns han inte mer. Maylis de Kerangal överger mig i denna stund. Jag måste uppleva den ensam, så som vi alla möter döden i absolut ensamhet. Jag förstår att Simon är ingen nu och hur orimlig den upplevelsen än ter sig i sin orubblighet och hur lite hjälp av författaren jag än får, uppfattar jag att ärendet ligger just precis här. De Kerangal har gjort det hon skulle.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz