7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Casablanca
1539
post-template-default,single,single-post,postid-1539,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Casablanca

Volkan_Olmez copyFoto: Volkan Olmez

CASABLANCA

”Det är mer som anarki här”, säger jag till Saïd när han kör mig genom staden.
Vi har åkt långt redan, ut från Casablancas egentliga centrum, de koloniala stadsdelarna med de höga vita husen som snarare är grå, art deco. Men om man kisar, vita. De har trots allt gett staden sitt namn. Eftermiddagen lägger sig. Han kör ut längs motorvägarna. Jag undrar om det inte tar slut snart, om bebyggelsen inte ska glesna. Det gör den inte men den förändras, blir lägre, gulaktig.

Man säger att Casablancas centrum liknar en västerländsk, europeisk stad. Nästan som parisisk. Jag vet inte. Nej, jag tänker att det är någonting helt annat. Det är någonting jag inte vet, inte känner till.
Det jag känner är värmen. Och att jag är distanserad, liksom hård. Sjalen täcker jag axlarna med för att inte visa upp min brända hud. Jag knyter små knutar i fransarna.

Medinan, de äldsta stadsdelarna bakom muren, ligger intill de vita västerländska byggnaderna. Tidigare på dagen gick jag in genom portalen vid klocktornet, in mellan valven. Där är turistmarknaden. Och bortanför souvenirerna är matmarkanden, kryddmarknaden, djurmarkanden. De små gränderna som jag gav mig in i med högtravande, skräckslagen förtjusning. Det kunde bli något att berätta om sedan. Där är skyltarna bara på arabiska, inte på franska. Där förstod jag inte ens priserna. Såg jag rädd ut?
Jag ville linda in kroppen i tyger. Jag ville vara där men jag vågade inte stanna. Där inne var jag rädd att folklivet skulle upphöra och att allt som skulle bli kvar var tomma, vitkalkade återvändsgränder där det inte finns någonstans att vika av, där alla kvinnor har håret täckta av slöjor och där männen som stirrar är ensamma. Där de inte ropar på mig för att göra sig till, utan för något annat. Något jag inte vet.

Saïd skruvar upp stereon i bilen på väg bortåt, bort från havet. Jag tror riktningen han kör är norrut, nordost kanske, men fortfarande är vi inne i miljonstaden som aldrig tar slut. Inne i gatornas anarki.
Anarki, säger jag, och Saïd skrattar ett kort och vänligt skratt.
Han är lång och smal och har ett betryggande ansikte med ögon som sitter långt ifrån varandra. Jag tror han kan se åt alla håll samtidigt. Han är klädd i vit fotbollströja och jeans. Jag har sjalen, en vadlång blåblommig kjol, sandaler. Inga andra män stirrar eller ropar när jag är med honom, då är jag luft.
Musiken försvinner ut i vinden genom den öppna rutan, blir till blåsljud. Jag har bara ögon, inga öron längre. Först när jag ger upp ensamheten kan jag bli den som ser men inte syns. På bekostnad av ensamheten. Det är därför jag följer med honom. I bilen.

Inne i gränderna där skyltarna bara var på arabiska syntes det ännu tydligare att jag inte är härifrån. Kanske tog de mig för en förvirrad fransk bosättare. Jag vet inte. Jag stannade aldrig upp och tappade aldrig bort mig, kom slutligen ut på andra sidan.
Jag hittade tillbaks till det lilla torget utanför mitt hotell, där en gammal man sitter och säljer cigaretter styckvis. Där sitter också män och dricker kaffe och myntate på terrassen, enbart män. Där försvinner kvinnor i djellaba in genom hamamens dörrar. Där stryker kattungar. Där far barn omkring på sparkcyklar. I kiosken köpte jag, för mynten i min ficka, dricksvatten, juice och chokladkex, två för en dirham.

*

Av en egentlig slump berättade jag för en vän i Frankrike att jag skulle resa till Casablanca. Jag fick Saïds nummer av henne och vi började skriva till varandra på chatten. Han erbjöd sig genast att bli min guide under resan. För ett par dagar sedan mötte han mig på flygplatsen och körde mig sedan till hotellet innan han skulle börja sitt nattskift på fabriken.
Jag reser för att jag nyligen har brutit upp från ett förhållande, men det behöver han inte veta. Jag är här för att återhämta mig.
Det var ett plötsligt uppbrott. Ett avslöjat svek, det som vissa kallar otrohet. Det fanns inget val. Och nu bryter jag upp igen genom att resa, för jag stod inte längre ut med mig själv. Jag var brusten och arg och är fortfarande arg. Ibland så arg att jag måste hålla mig från att slå eller riva sönder någonting. Som fotot av Saïds skrattande brorsbarn, fastsatt på instrumentbrädan. För jag står inte ut med att se sådan lycka. En sådan stabil och roingivande familjelycka. Vissa skulle vifta bort det som bitterhet, det jag lider av.

Saïd är också lugn, så lugn att jag blir provocerad. Jag tänker att han måste dölja något, att han har någon form av onda intentioner. Numera utgår jag från att det finns någonting som är fel, falskt, eller elakt hos alla.
För min del får Saïd gärna ha intentioner. Hans orubbliga vänlighet får mig att vilja frammana hans mörka sidor. Det är därför jag följer med honom hem. Det är därför jag nervöst knyter små hårda knutar i sjalens fransar.

I handskfacket har han ett mindre förråd av samma slags smuliga chokladkex som jag köpte i kiosken. Han säger åt mig att ta. Han tar en själv och håller ena handen kvar på ratten. Han äter inte mycket på dagarna när det är varmt säger han, bara vatten, kex och frukt. Och snart börjar Ramadan. Det är lika bra att förbereda sig. Han säger att även västerlänningarna döljer sitt ätande under Ramadan. Inte ens de äter eller dricker offentligt, det är av respekt för oss som fastar, säger han. Jag vet inte om jag ska tro på honom. Ramadan börjar om två veckor, då är jag inte längre här.

Jag var ute och gick på förmiddagen, när Saïd låg hemma och sov efter jobbet. Jag hade tagit mig ut ur gränderna, rörde mig mot stadens kommersiella centrum, andades in. Avgaserna. Jag gick bland palmerna i parken, förbi posthuset, duvorna vid fontänen pickade i sig frön och allt annat som slängdes. Män följde mig med blicken. En man följde mina steg i flera minuter och viskade i mitt öra att han skulle betala mig, betala mig vad som helst. Hundratusen dirhamer. Jag övervägde att vända mig om mot honom, men jag vänder mig aldrig om, stannar aldrig.

I bilen säger jag att det är lite mer som anarki här, och syftar på trafiken. Saïd skrattar kort men släpper inte ögonen från vägen. Trafiken blir allt mer kaotisk utanför och vi svänger genom en stor rondell. Vi har kommit till en annan stadsdel, till en av förorterna, med mindre gator, trasigare, dammigare. Här finns inga vita byggnader. Utom en byggnad, långt bort bakom gallergrindar, bortanför en palmallé. Ett av kungens residens, förklarar han.

Jag har våldsamheten kvar i mig, men jag kan inte säga det till honom. Han skulle ändå inte förstå. Jag ler försiktigt från passagerarsätet, tackar för kexet. Han nynnar till musiken.
Våldsamheten fanns också innan uppbrottet, den fanns i relationen redan från början. Jag visste inte att man kunde ta i varandra så. Det var en våldsamhet som jag aldrig har upplevt tidigare. En våldsamhet som jag aldrig mer kommer bli av med, en smärta som jag älskade och som slets ifrån mig.
Det har blivit min desperation, att hålla så hårt i det jag älskar att det riskerar går sönder, i rädsla att det annars ska försvinna ifrån mig.
Saïd vet inte vad jag tänker på.
Han förstår inte att jag inte hör musiken. Han vet inte varför jag egentligen är här.
Jag är här för att lugna mina drömmar om att slita ut ögon. Mansögon. Den där manliga blicken som smittat mig med våldsamhet. I drömmen borrar sig mina naglar genom ögonvitor tills de spricker för trycket, som vindruvor med tunna skal. Jag ser dem gråta, männen. I drömmen ser jag deras ögon bli röda.
Jag ser just honom gråta. Gråta blod. Jag drömmer att han bestraffas.
Men han och hans vindruvsblå ögon är borta. Och jag är ännu längre bort, här med Saïd. Jag har tagit mig vidare, iväg.
Själv grät jag dagligen i veckor, tills jag en dag inte grät mer. Tills det var nog.
Saïd behöver inget veta.

*

På en kaféterrass där jag och Saïd möttes frågade jag vilken skillnaden är mellan franskan och arabiskan. Han talar ju båda språken lika flytande och har gjort det sedan han började skolan. Vilken är betydelsen av att ha två språk sådär.
Han svarade: ”Arabiskan, det är modermålet liksom”.
Jag förstod på något vis. Modermålet. Arabiskan. Det som jag hör men aldrig hör. Det som aldrig kommer in i öronen. Jag hade svept sjalen upp över huvudet. Den är röd som Marockos flagga. Han sa det. Flaggan. Faderslandet. Saïd kommer aldrig komma in i mitt. Landet. Mina marker. Mitt modersmål. Olika sätt att föra sin tunga. Mina lugna gator.
Arabiskan är modersmålet men han förklarade inte franskans betydelse. Kanske tänkte han att jag förstod vilken betydelse franskan har eftersom det är språket vi talar med varandra.
Skulle språket vara en rak väg in i den synvinkeln? Att jag ska kunna förstå det koloniala arvet?

Saïd har ögonen på vägen.
”Det är lite mer som anarki här”, säger jag, och syftar på rörelsen på gatorna. Bilarna, bussarna, åsnorna. Mopederna med både en och två extrapassagerare. Alla fotgängare som korsar gatorna mitt framför ögonen på oss i bilen. Anarki.
”Om du någon gång besöker Sverige kommer du förstå vad jag menar”, säger jag. ”Där är väldigt lugnt.”
”Jag skulle gärna vilja se Sverige någon gång”, svarar han.

På kaféterrassen tidigare ville han se bilder av snö. Jag sökte fram bilder i hans telefon, bilder av gnistrande landskap, blå himmel och träd under vitaste vintern, antagligen fotade någonstans i norra Sverige. Jag har inte upplevt sådana temperaturer sedan jag var barn, kylan då det gör ont att andas. Han tittade fascinerat och sa att det där måste han se någon gång, men det måste vara hemskt kallt.
”Hur klarar ni det?”
”Det är alltid varmt inne i husen”, sa jag. ”Så vi går inte ut.”
Jag sa något om tystnaden, om mörkret. Han undrade hur vi klarar det. Hur vi klarar det utan att gå under.

*

Han kör uppför en lång backe, gatan är kantad med grönsaksstånd, åsnor och kor, kaféer och framförallt människor. Kaoset lugnar ner sig en aning. Det förundrar mig att inte fler olyckor sker i den här trafiken.
”Vi förstår varandra”, säger han.
Fotgängarna, bil-. moped-, buss-, åsne-, och taxiförarna. De förstår varandra. Han förstår dem, de som korsar gatan. Det är väl så det går till.
Vad har ni, tänker jag, som gör att ni klarar er. Så att ni inte går under. Ni har den varma luften. Luften genom den nedvevade bilrutan, genom den intågande kvällen.
Mina händer luktar solspray, jag brände axlarna redan igår, utanför moskén Hassan II. Solen låg rakt på den öppna platsen. Min hud luktar solspray, min röda tunna sjal gör det också. Jag virar in mig i den för att inte behöva gå baraxlad. Jag är röd i nacken, men sjalen är rödare.

Jag vet vad en djellaba är nu. Det hellånga klädesplagget med en liten huva som både män och kvinnor bär, i alla möjliga färger, material, sprakande och smyckade för fest eller dovare för vardagen.
Jag såg kvinnorna i djellaba på torgen. Kvinnor med eller utan slöja och jag ville klä mig som dem. Jag tänkte att det är ett sätt att undgå männens blickar. Men det skulle inte fungera. De ser på långt håll, på min brända hud, på mitt rörelsemönster, på min rädsla, att jag inte är härifrån.

*

Hemma hos Saïd dricker vi juice och tittar på teve. Fotbolls-VM ska börja, första matchen är ikväll. Han har en trea och ett bra jobb och behöver inte gifta sig om han inte vill. Fast han vill gärna, en dag. Han är yngsta sonen av tre, berättar han. Sedan kommer systrarna, som alla är yngre än honom.
Han bjöd mig på sött myntate på terrassen inne i stan, betalade med sina dirhamer. Jag ville inte att han skulle göra det. Jag är tacksam att vara med honom men det gör mig också irriterad, att jag inte klarar mig, att jag ständigt måste vara i rörelse för att inte behöva vara rädd. Att röra sig är att slippa konfronteras. Att inte låta någon få ögonkontakt.

Saïd är snäll mot mig. Han lagar tomatsås med tonfisk i köket, med färska tomater som han river med ett rivjärn, och kryddor från marknaden som han har tagit hem i små kuvert. Spiskummin och svartpeppar. Ris och runda brödkakor, också från marknaden. Det är det bästa jag har ätit, säger jag.
Vi äter från samma tallrik, han menar att de alltid gör så. Om någon av hans vänner inte ville äta från samma tallrik skulle han tro att de inte var vänner mer. Här delar vi, äter med händerna och med brödet. Jag får en sked. Han är verkligen vänlig mot mig och jag tänker att det är sant det som min vän sa, att Saïd är en av de snällaste människor hon någonsin har träffat. Jag glömmer en del av min frustration.

Man har sagt mig tidigare att man inte ska åka som ensam kvinna till de här länderna, länderna i Nordafrika. Och jag har lyssnat och väntat in. Tills jag inte ville vänta mer, tills jag inte hade någonting att förlora.

Vi sätter oss i soffan igen efter maten. Han säger att det var fint att jag ville besöka hans hem. Det ligger en spelkonsoll på tevebänken, det sitter fotbollsaffischer på väggarna. Några tomma läskburkar står på soffbordet. Persiennerna är nedfällda för att stänga ute kvällssolen. Saïd sitter tillbakalutad, han ser trött ut. Det är hans lediga dag. Hans lite utväxta frisyr blänker, som om håret var fuktigt. En lock kommer ner i pannan. Han sitter bredbent, ena armen bakom huvudet.
Jag kan inte låta bli att framkalla våldsamheten. Den kommer också när jag inte ens försöker och den blandas ihop med lust.
Jag flyttar mig lite närmare och för långsamt handryggen till hans byxlinning. Han ser på mig från sidan när jag för fingrarna i mellan jeansen och hans mage. Han är varm, gyllene. Jag frågar inte om han vill innan jag lirkar upp knapparna.
Han ser ut som att han inte vet vad han ska göra, men rör sig inte.
Jag för handen längre in, börjar smeka honom, lutar mig fram över honom. Han ser fortfarande förvirrad ut men låter mig falla över honom, greppa honom.
De blommar upp, ögonen framför mig, röda.
Det är så intensivt och jag blir hetsig och hårdhänt. Jag kasar ner hans jeans och drar av hans t-shirt, kommer in mellan hans ben. Han har en torr doft. Hans hud är mjuk med svarta strån över bröstet, magen och låren. Hans händer är i mitt hår, han är med mig nu, upphetsad.
Jag håller hårt och tänker att när som helst kan det gå sönder, om jag inte har sönder det först.
Det går inte sönder. Det är jag som brister innan.
Jag släpper honom och hans hårda kön, sträcker ut mig ovanpå och vänder ansiktet i hans famn, döljer mig mot hans bröstkorg, tårarna, en melodi genom huvudet. Jag döljer mig med håret.
Han märker inget, tror kanske att jag skakar av lust och drar av mitt linne, för händerna in under mina trosor. Jag hasar mig högre upp och kysser honom, tröstar mig själv med hans läppar. De är oengagerade, men svarar.
Vi vänder om och han lägger sig över mig. Soffans tyg är strävt mot min rygg. Han är öm men väntar inte, tar sig rakt in i mig. Jag är tacksam för det, önskar till och med att det ska göra ont, längtar. Det gör inte ont. Jag har slutat gråta och önskar att han ska ta hårdare. Jag river hans rygg med naglarna. Vi slutar kyssas, han blir mekanisk. Det verkar som om han inte riktigt vet varför vi ligger där.
Jag känner ingenting mer. Han är alltför snäll mot mig. Det är en skön känsla när han drar sig ur.

*

Saïd kör mig tillbaks till hotellet innan matchen börjar. Jag är ointresserad och föredrar att tillbringa kvällen på hotellets takterrass. Han drar upp bilstereon igen. Den höga volymen betyder att vi inte behöver prata mer och jag vänder lättad ansiktet ut mot vägen, känner luften som ännu är varm, fartvinden som är mjuk, föroreningarna, gatans ljud, ljusen och allt som rör sig. Anarkin.
Jag hör musiken. Det är en gammal radiohit, en refräng som går om och om igen.
Jag bryr mig inte om vad han tänker. Jag tror att han mest tänker på att hinna hem tills matchen börjar. Och jag tänker att det är tur att jag inte slutat ta mina p-piller. Trafiken är fortfarande tung. Vi åker upp på en av motorvägarna och närmar oss Casablancas centrum, de vita delarna, där staden fick sitt namn.
Innan jag stänger bildörren säger Saïd: ”Ring mig innan du reser tillbaks”.
Han låter tveksam, som att han har hållit inne med orden länge.

Jag stannar till midnatt uppe på takterrassen. Där är utsikten bedövande, det mörkblå och ljusen, den upplysta, enorma moskén åt ena hållet, Casablancas ekonomiska centrum åt andra, medinan rakt framför mig. De uppstickande parabolantennerna, tvättstrecken på taken. Det är hål i vissa tak, solstolar utplacerade på andra. Marknadskvarteren som jag uppfattade som ett ogenomträngligt myller. Jag har ännu två dagar kvar i staden.
Jag tänker på männen, de som kallar på mig på gatan. Jag vet inte vad de söker, men jag undrar vad det är. Jag sa till min franska vän att jag kunde hitta en marockan i Casablanca att slå mig ner med och aldrig komma tillbaks. Hon sa att om jag hittar en marockan så kommer han antagligen vilja följa med mig tillbaks till Sverige istället.
Jag plockar upp min mobiltelefon, bläddrar bland kontakterna tills jag får fram Saïds nummer. Jag stannar upp i några sekunder innan jag raderar det.

*

Dagen efter går det som automatiskt. Jag kliver rätt ut, korsar Boulevard Hassan I utan att se mig om. En bil tutar efter mig och någon ropar något som jag inte förstår från passagerarsidans öppna fönster. Jag fortsätter in under valven.
Det är söndag förmiddag och jag har just lämnat caféterrassen vid Place des Nations Unies. En man med god engelska började tala med mig. Han hade en vit, lite uppknäppt skjorta, jobbade med turism, sa han. Sedan frågade han mig vad jag gör i Marocko. Är du ensam? Varför?
Ja. Jag är här ensam. Jag gav honom ingen orsak.
Bilens långa signal dröjer sig kvar i mina öron för att snart blandas upp med gatusorlet. Jag fortsätter längs gränden, sjalen över axlarna. Jag har blod under naglarna, vet inte varför jag har bråttom.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz