7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Cell efter cell
3686
post-template-default,single,single-post,postid-3686,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Cell efter cell

skråpa
Bild: Sofia Roberg

Cell efter cell

Din kropp öppnar sig
cell efter cell och jag
delar mig
fortplantas i dig

i mitt öra viskar du
cytoplasma, ribosomer
morfologiska metamorfoser.

Så tar vi bilen och
det öppna fönstrets vind
smeker ansiktena vita,

du kör om den blåa lastbilen
och skrattar. Chauffören oberörd
händerna säkert på ratten rör långsamt
sitt huvud fram och tillbaka, fram och tillbaka

gräskittlande sensationer
över ängsmarken ett sus
över kommande katastrofer

**

den dövstumma, blinda fästingen
släpper taget och faller,
en signal eller tecken: smörsyra
däggdjursutsöndringar från
fuktig hud

en sensation av värme cirka
trettiosju grader. celsius
örat, inte mer än en milimeter
från nyckelbenet
hur det susar

du tar min hand och vi reser oss upp
det är därför jag reser mig,
för att du tar min hand

och därför dras skogen mot oss
du går med mig
in i stigarna ojämnheter
mossans mjukhet
gräset, barr, en kotte
grenen hindrar axeln
ögat torkas luften

***

du viskar:
parasitens subtila kontroll över din kropp
dina parasitära praktiker när du glömt plånboken
jag tänder cigaretten. det ska kännas
i lungorna

en vårdag är inte mer än en vårdag
ingenting saknas den
ingenting kan tillföras
bejaka kroppens öppenhet
lägga oss i gräset och genomkorsas
du talar : ”allt är flöden”

instagramflöden, twitterflöden
monetära flöden, molekylära flöden
forsande uranvatten från Fukushima
intensiva ryckningar i nacken

denna bedrägliga gräns vi drar
mellan oss och världen
det är ingen gräns
det är ett slagfält

stråna kittlar mot våra kroppar
och myran som sitter där
högst upp, alldeles stilla
den har suttit där hela dan

när den Lilla leverflundran, Dicrocoelium dendriticum
tar kontroll och tvingar den viljelösa varelsen att varje
varje kväll klättra högst upp på grässtråt, kysser du mig
vi tittar på hur den sitter där och väntar det betande djuret

hur den låter sig sväljas
hur den villigt offrar sig
för parasiten.
hur den löses upp

i magsäckens syror
och parasiten intar
blodsystemet, levern
fortplantar sig

hur allt ska
återupprepas
i avföring-en

så tar jag den mellan pekfinger och tumme
det känns knappt när jag krossar den
bara ett knappt hörbart ljud
ett kort ögonblick av stillhet
och 1 blick förloras i intet

när dina ögon öppnas
och munnen sluter sig
kring ett ord av förtröstan

Kommentera

1 Kommentar på "Cell efter cell"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
1 year 10 months ago

Svinbra text ?

wpDiscuz