7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Där smärtan blir produktiv
6635
post-template-default,single,single-post,postid-6635,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Där smärtan blir produktiv

1381374385575-ingeborg-bachmann-300h

Foto: Heinz Bachmann

Där smärtan blir produktiv

Ingeborg Bachmann
Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och utvalda texter
Elleströms förlag
144 sidor
Översättning Linda Östergaard

När litteraturen fungerar som en kalldusch kan den få läsaren att begripa det den annars inte kan se. Enligt Ingeborg Bachmann vill litteraturen oss något, och i bästa fall kan den rubba vår världsbild.

Den här boken borde komma med en brasklapp, en liten färgglad post-it med texten ”Om du vill veta något om litteraturen, läs mig inte, läs en diktsamling istället, läs en roman”. Det är nämligen en grundhållningen hos Ingeborg Bachmann som hon flera gånger ger uttryck för i denna volym: konsten vet mer än kritiken och litteraturhistorien, ”allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket”, skriver hon. Detta citat är hämtat ur den första föreläsningen av fem som hon höll vid Frankfurts universitet 1959-60, på ämnet samtidsdiktningens frågor. Hon inleder med att krasst konstatera att inget hon kommer att säga är oumbärligt, men kan i bästa fall fungera som en orientering.

Och detta är väl inte så lite; att orientera sig i ett överflöd av information och åsikter är svårt. Och jag är glad över att Elleströms förlag – som tidigare gett ut Bachmanns samlade dikter i volymen Vandra, tanke samt hennes brevväxling med poeten Paul Celan, även de översatta av Linda Östergaard – nu ger ut denna samling av föreläsningar, tal och andra texter. För Bachmann är inte bara en briljant författare och diktare, hon är också en skarp tänkare, skarp på ett obönhörligt sätt. Hennes utgångspunkt är alltid negativitetens: det går inte att säga något om detta eller detta, men man måste försöka ändå. Hennes författarskap såväl som hennes föreläsningar präglas av en misstänksamhet mot språket, men lika starkt finns där en förhoppning om och tro på att litteraturen ibland når fram till gränsen för det sägbara och lyckas håva in en skärva av sanningen, att den kan ge en blick mot världen bortanför fraserna. Att litteraturen i sina bästa stunder kan åstadkomma en förändring hos läsaren.

Ingeborg Bachmann föddes 1926 i Österrike, och efter krigsslutet 1945 började hon studera och doktorerade så småningom i filosofi. I och med den första diktsamlingen Den uppskjutna tiden (1953) blev hon ansedd som en betydande författare och tilldelades flera priser. Hennes senare prosaverk räknas som den tyskspråkiga litteraturens första exempel på ”kvinnligt skrivande” så som det beskrevs av Hélène Cixous. Tredje rikets nazistiska ideologi var tätt sammanflätad med det tyska språket, och denna modersmålets korruption bearbetar Bachmann genom språkfilosofiska och epistemologiska undersökningar som dock alltid, i hennes skönlitteratur, gestaltas genom sinnliga motiv. För henne var det inte abstrakta frågor utan problem som gällde själva livet.

Större delen av Utplåna fraserna består av de så kallade Frankfurterföreläsningarna. Med en spiknykter blick lyckas hon tränga förbi plattityder och lägga fram resonemang om litteraturen och skrivandet som, trots att de riktar sig till tyska studenter i slutet av 50-talet, lyser fram som insiktsfulla och angelägna även för litteraturen av idag. Hon diskuterar det litterära jaget, förhållandet mellan konst och underhållning, diktens marknadsoduglighet och litteraturens (brist på) makt. För Bachmann är den mänskliga existensen präglad av smärta, och konstens särskilda förmåga är inte att trösta utan att gå in i ett ljusstarkt, värkande tillstånd ”där smärtan blir produktiv”, och därigenom öppna betraktarens eller läsarens ögon, få den att begripa det den inte kan se. Litteraturen ska inte vara en tröst, utan en kalldusch.

Experimentet för experimentets skull är inte meningsfullt menar Bachmann; det är inte så god litteratur uppstår. För henne är den litterära formen – när den verkligen fungerar – en konsekvens av författarens världsbild; formen växer fram ur en erfarenhet. Nya erfarenheter av världen och språket kräver nya former, och det är detta som ligger till grund för exempelvis modernisternas formförnyelse – för Joyces medvetandeströmning och Prousts undersökning av minnet. Denna syn verkar också vara anledningen till att hon är så djupt engagerad i samtids- och framtidslitteraturen: hon trycker på vikten av att varje tid ges ett adekvat uttryck; att vi inte kan falla tillbaka på gamla tiders klassiker eftersom varje tid ger nya erfarenheter och därmed nya världsbilder som behöver uttryckas. Samtidigt skriver hon att framsteg inom konsten inte är möjligt, det finns bara vertikala rörelser som ständigt river upp. Vad som är möjligt är förändring: att litteraturen främjar nya former av varseblivning, känslor och medvetande. I övrigt är Bachmann ganska krass och nykter när det gäller författarens och litteraturens makt: den finns inte. Bara denna möjlighet att förskjuta läsarens verklighet en aning.

Utplåna fraserna
borde vara obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för litteraturens kraft och poesins plats. Att läsa Bachmann är desillusionerande men på samma gång stärkande, som att man i språkets gyttja hittar några få guldkorn av mening, och det är poesin. Och på vägen genom sina försiktiga tankevandringar når Bachmanns formuleringar ibland en glasklar skönhet: ”Om vi släcker ficklamporna och slår ifrån all belysning, lämnar litteraturen i fred i mörkret, då ger den tillbaka av sitt eget ljus, och dess sanna alster får sin utstrålning, aktuell och fascinerande.” Litteraturen talar bäst själv om sin sak, trots att den inte vet vad dess ”sak” är. Istället för att lägga sin tid på en kritikdebatt borde man läsa en diktsamling.

De här texterna rör sig alltså mellan mening och meningslöshet, mellan förtvivlan och hopp. Litteraturen ska öppna våra ögon för smärtan men den bär också, enligt Bachmann, en utopisk dröm inom sig: om ett språk (och därmed en existens) som ännu inte förverkligats. Dikten har ingen politisk eller ekonomisk funktion, men den vill oss något. Som Bachmann skriver i det odaterade utkastet ”Dikten till människan”: ”Jag är ingen medlare. Alla dina affärer lämnar mig kall och oberörd. Men inte du. Bara inte du.”

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz