7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
De efterlevande
5897
post-template-default,single,single-post,postid-5897,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

De efterlevande

Mark Robinson

Foto: Mark Robinson

De efterlevande


En gång är vi på väg

Det är någonting som pappa måste göra


Jag går med katten ut till bilen som jag blir tillsagd




Senare luktar det tonfisk och böcker

Jag och pappa går ut på gården och röker


Det röda samlar sig som en säck över himlen


Sedan går vi in




Dagarna växer i varandra

Vi rör oss mellan köket och TV:n i vardagsrummet, toaletten, tvättstugan –

Går sällan ut nu


Katten slickar ett osynligt sår i den varma strålen av ljus


Jag har skrivit ett brev, men vet inte hur jag ska lämna det


Det blir kväll och sedan morgon igen




Idag väntar vi på A!


Hon kommer med flyg säger pappa

Jag föreställer mig den stora vita kroppen högt ovan molnen med A inuti

Bilden vänder sig i magen och försvinner sen




Vi städar och lagar mat

A har ännu inte kommit




När klockan passerat middagstid ringer pappa ett samtal

Jag hör tonerna ljuda avlägset, en efter en, som ur en snäcka




Vi äter maten som pappa lagat och pappa diskar sen


När jag försöker säga något avbryter han mig häftigt


Jag känner en längtan efter att dö

Men inte här





Katten rör sig snabbt och skyggt genom rummen

Som om hon glömt vad hon letar efter men fortsättar att söka ändå




Det blir kväll och natt

Jag ligger vaken och tänker på meningar jag kan, som i bön


Från köket hör jag kylskåpsdörren öppnas och stängas igen

Ett skrapande ljud från en stol och en dämpad ton som blir kvar länge,

sedan ger jag efter för sömnen och lägger ut i det varma, svarta vattnet




Nästa morgon är jag ensam i huset

Jag märker det genast

Det är någonting i luften och ljuset


Jag går runt en stund och tittar på sakerna vi använder

Öppnar skåp, lådor

Sånt som annars är stängt


I en smal låda bakom några dukar hittar jag en brosch av en fredsduva, en liten
medicindosa i silver och en stor grön bok som det står DAG FÖR DAG på

Utan att tänka tar jag med mig boken in till mitt rum och lägger den under madrassen

Sen skyndar jag att klä mig




Katten har jag inte sett till


Jag öppnar altandörren och ställer mig i den kyliga luften

Kanske ska det regna

Molnen blåser upp som mörka segel på himlen


Jag går in och äter av pappas bröd

och ett äpple jag hittar som smakar löv och vatten


Jag vet inte vad jag ska göra

Pappa har inte kommit tillbaka




Vaknar av att katten jamar vid dörren

Det har regnat och hon ser rädd och mycket mindre ut nu


Jag tar fram en handduk och torkar hennes päls


När vi nästan är klara hör jag pappas steg i trappan och nyckeln som vrids om

Katten kastar sig ur min famn och försvinner nånstans där jag inte kan se henne

Jag känner mig ertappad –


I hallen säger pappa saker om vad han gjort men frågar ingenting

Sen äter vi


Jag tycker att det brusar i öronen men kan inte hitta något och pappa är tyst

som om han tänker på nåt långt borta eller för länge sen




Varje kväll innan jag lägger mig måste jag ta fram boken

Jag väger den i händerna men öppnar den inte


Om jag inte hittat den nu hade det ändå dröjt, tänker jag




En dag kommer S på besök


Pappas ansikte är förändrat

Han låter glad och får S att skratta


Ingen frågar mig något




Jag går in på mitt rum

Vågar inte låsa dörren men ställer ett par stolar framför som jag lägger kuddar på

En barrikad, säger jag högt

Och det känns roligt i kroppen, som om jag ska ut på en resa


Sen tar jag fram boken




Till en början bläddrar jag bara


Pappret luktar inrökt, hudflagor och bläck

handstilen är tunn och spretig

Jag känner inte igen den

den är inte pappas

inte R:s

kan inte minnas något A har skrivit




Flera sidor är tomma

Jag ser att de sista orden är skrivna på en fredag

Tittar på datumet

och sedan på framsidan där årtalet står


Det blir tjockt i huvudet

Jag mår illa


Snabbt lägger jag undan boken, tar bort stolarna och kuddarna för dörren och går ut


På toaletten tömmer jag mig helt

Avföringen är lös och luktar halm

Jag svettas


Ingen märker när jag går tillbaka in i mitt rum


Jag somnar genast och när jag vaknar är det mörkt

Känner mig mycket ensam

mycket rädd






Ylva Gripfelt, f. 1985, är litteraturvetare och arbetar på den tvärnordiska litteraturtidskriften Kritiker. Sedan i fjol studerar hon på Skurups skrivarlinje och är bosatt i Malmö. Texten som publiceras i detta nummer av Floret är del av ett längre projekt.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz