7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Den andra kvinnan Solange
2132
post-template-default,single,single-post,postid-2132,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Den andra kvinnan Solange

Patrice Normand / Opale
Foto: Patrice Normand / Opale

Den andra kvinnan Solange

Marie Darrieussecq
Man måste älska männen mycket
Norstedts förlag
Svensk översättning Lisa Lindberg
252 sidor

I den franska författaren Marie Darrieussecq senaste roman drömmer Solange om att få en roll i en nyfilmatisering av Mörkrets hjärta. Kristina Alstam läser en roman om att vänta.

Den klassiska striden om definitionen av självet – att beskriva sig själv eller att läsa beskrivningen av sig själv – är det en konflikt som bara berör kvinnor? Måste man välja mellan att påstå:” Jag är inte som kvinnor är mest”, eller: ”jag är som vilken kvinna som helst”. Vilket är värst?

Det första så osolidariskt; att förvägra generationer av kvinnor igenkänning, säga att jag aldrig fått det minsta av er kamp och er skräck: att välja bort tecknet för samhörighet, inte erkänna stigmat för underordning som måste hållas dolt – den kodade höjningen av ögonbrynet mot främlingen, tuschteckningen över vänster bröstkorg att dra kappan över.

Det andra så uppgivet, som att hylla andraplatsen eller den ständiga risken att inte vara fullt mänsklig – i all vår smutsiga utvaldhet (födandet, menstruerandet, hur vi genomborras av metaforiska spjut och sjunker mot jorden) inte vara allmänmänskliga, allmängiltiga, inte vara mannen. Kvinnor pendlar mellan dessa förrädarpositioner hela sina liv. Den första kvinnan vägrar att erkänna den deformerande kraften i förtrycket och påstår hårresande dumheter som: man kan klara sig undan och vara särskild, vara icke-kvinna, titta på mig bara så bra det går. Den andra kvinnan vägrar alla anspråk på allmänmänsklighet. Darrande hasplar hon ur sig: särskild är jag, för förtrycket gjorde mig det och jag är därför hellre bunden i solidaritet än att göra mig universell. Att vara kvinna är att förråda, sig själv eller de andra kvinnorna?

I Marie Darrieussecqs Man måste älska männen mycket väntar en kvinna på en man. Han, Kouhouesso, är skådespelare i Hollywood, på väg att bli regissör, hon är skådespelerska. Vid vägens slut ligger hans filmatisering av Mörkrets hjärta, det enda som betyder något för honom. Så småningom ska det enda som betyder något för henne, Solange, bli att få en roll i denna film och följa med honom så nära Kongo som budgeten tillåter. Först väntar hon på honom under förberedelsearbetet i Hollywood, hon väntar sena nätter, hon väntar på stränder, hon väntar på fester. Seden väntar hon i Ekvatorialguinea, när hon slutligen lyckats få en roll i hans film. Och till sist lämnas hon och varje scen hon medverkat i klipps bort ur den färdiga filmen.

Man måste älska männen mycket inleder med ett dråpligt citat av en Marguerite Duras, uppenbart på gott humör. Duras konstaterar att för att älska männen måste man verkligen älska dem, väldigt mycket måste de älskas. Annars blir kärleken omöjlig. Så svåra, så svårälskade är de. Darrieussecq tycks utgå från att det sista förräderiet – solidariteten med alla kvinnor som innebär att man ger upp det egna egot – är ofrånkomligt, ett slags urtillstånd för kvinnan och som läsare är det bara att acceptera. Det här ska bli en roman om kvinnan som väntar på en man, kvinnan som intar andraplatsen, och det behövs inga särskilda motiveringar för att det är på det viset. Men redan tidigt i romanen uppstår friktioner i läsningen och en fråga återkommer så frekvent att den till sist bildar ett enda stort skavsår över berättelsen: varför väntar hon? Som så många gånger förr tycks historien om den väntande kvinnan uppfattas som så starkt i sig själv att det inte behöver en metaberättelse för att bli bärig.

Det fordras inte många raders läsning innan vi förstår att författaren planerar för stor litteratur, alldeles för stor. Redan efter några sidor blinkar metaforerna mot oss – kraftfält tätnar brutalt, Solange dyker ned i jordens hjärta och ett slags böljande rörelser drar i henne på gardenpartyt där hon och Kouhouesso möts och obegripligt nog inte undkommer varandra. Här ligger romanens problem. Författaren hade kunnat berätta om hur mycket kvinnlig väntan och svidande underordning som helst, för jag skarvar ju en aning när jag påstår att det bara finns två typer av förräderier när man skriver om kvinnan, det är ett poröst och närmast oärligt påstående och det kräver ingen list och ingen kraft för att skjuta ner det.

Problemet är att jag inte förstår varför hon väntar. Problemet är att jag är redo att lämna kraftfälten på gardenpartyt tämligen omedelbart; där är så tråkigt att jag hellre vill hem och somna över en påse chips. Problemet är att jag inte ser Solanges beroende växa fram framför mina ögon, jag har bara författarens försäkran om att så är fallet att förlita mig på. Jag får inte uppleva den omöjlige mannens oemotståndlighet. Han beskrivs in i minsta detalj, hans hår, hans allvar; ända ned till den mjuka gropen under adamsäpplet växer han fram. Men jag ser inte. Här finns bara ett berättande om något som redan skett, oklanderligt fylliga sirligheter, inte olikt begåvade dagboksanteckningar skrivna under ett sorgset men kristalliserat efteråt.

Men vem är han? Är han vem som helst – den utbytbara förälskelsen, den ansiktslösa, hur vi ofta blir olyckligt förälskade i rena idioter, innehållslösa tråkmånsar som vi kan projicera vad som helst på. Eller är han en funktion? Det kan förklara den skissartade skildringen av honom. Kanske är det just blekheten i Solanges passion, elementet av obegriplighet som gör att berättelsen tycks treva efter en metaberättelse.

Först tror jag att hans svarta hud mot hennes vita är tänkt som denna metanivå, denna andra berättelse. I boken målas bilden upp av hur hans rastaflätor lämnar märken på hennes hud. Men inte heller detta tema biter sig fast i bemärkelsen säger något mer. Darrieussecq berättar att Kouhouesso anklagar Solange för att, omedvetet, ha valt honom för hans färg, för hans afrikanska ”särskildhet”. Medan han förebrår henne för att främmandegöra honom funderar Solange över om han verkligen är just detta för henne – främmande afrikansk – eller om hans ursprung egentligen är helt ovidkommande för henne. Men varför författaren släpper in denna konflikt får läsaren aldrig veta. Ska den berätta något om ”afrikanskhet”, om den vita blicken på Afrika, om hur vanmäktigt svårt det kan vara att som rasifierad man lita på kärleken från en vit kvinna, eller om en allmänt hotande konflikt i deras bräckliga relation? Darrieussecq förefaller inte ha bestämt sig och verkar inte vara medveten om att här finns val att göra. Som läsare grips jag av lusten att redigera, påpeka vagheten, lämna förslag. Antingen kan konflikten vara reellt politisk och gödd av gamla traderade föreställningar. Eller så kan den förmedla känslan av frånvaro som infinner sig hos den som inte förstår sitt eget privilegium, som saknar empati. Som skiter tillräckligt mycket i sin andre för att inte sträcka sig ut mot denne, åtminstone inte längre än att narcissistiskt förundras över att han lämnat märken på ens hud. Jag skriver antingen eller men här finns säkert andra öppningar och andra val att göra. Författaren borde gjort dem.

Men så, i scenerna i Ekvatorialguinea, glimmar boken till. Detaljerna fyller en funktion, språket drar sig samman, djupnar och blånar kring sina hemligheter. När vi anländer blir båda karaktärerna så utelämnade; svaga nu, inför Afrika som tar över dem och bestämmer över dem. Sierskornas krafter, infödingar som dansar i floden, de gigantiska insekterna som öppnar sina mikroskopiska gap och väser Solange rakt in i bländvit skräck. Afrika äger, som min son skulle ha sagt. Afrika äger de två huvudpersonerna, äger så pass att jag tror att själva landmassan nu är huvudpersonen. Samtidigt är Darrieussecqs ogenerade exotisering av kontinenten och dess människor (ännu) ett problem. Precis som i de många skildringarna av Kouhouesso och Solanges möten – hud som läggs mot annan hud, besök på apotek, gräl i lånade lägenheter i Paris – finns bara övertext. Afrika är fullkomligt häpnadsväckande, men skildrat från utsidan. Trots omsorgsfulla teckningar av lövens konturer, eller flodernas raseri, eller hur de slingrande rötterna griper efter fötterna när man försöker förflytta sig så tycks det inte finnas något särskilt att berätta om Afrika. Heller.

Eller är detta berättelsen om smutsen och röran och stöket i att göra konst och berättelsen om den stora intigheten och meningslösheten som väntar när verket är klart? Det är något i envigen mellan filmprojektet och omöjligheten att förhandla med insekterna, sjukdomarna och den våldsamma kraften i väggen av skog som filmteamet måste igenom; något med vedermödorna och det sammanbitna som griper tag.

I den bemärkelsen skulle romankaraktären Kouhouesso och författaren Marie Darrieussecq kunna flyta ihop. Deras behov kunde sammanfalla. Jag leker med tanken på hur de vill bli tröstade, förutsättningslöst väntade på, medan de arbetar. Om Solange blir bara kvinna, reducerad till kvinna utan ego, händer detsamma med mig som läsare. Jag ska bara läsa. Problemet var kanske så enkelt som att jag valde att läsa romanen som den första kvinnan och i och med det föll berättelsen samman. När jag tänker på mig själv som den första kvinnan identifierar jag mig inte per automatik med alla kvinnor och jag förstår inte omedelbart alla kvinnor. Jag vill tala om för Darrieussecq att Solange är obegriplig. Varför har hon inte givits en karaktär? Jag vet ingenting om henne och jag får inget veta. Det allra viktigaste, varför hon behöver Kouhouesso, berörs inte med ett ord, författaren bara säger att Solange behöver denne man och då får jag ta hennes ord för det. Men jag vill inte bli kommenderad av en författare. Gärna förförd, men inte kommenderad.

När jag tänker på mig själv som den första kvinnan invänder jag att mannen som Solange väntar på är exceptionellt tråkig. Han tystar Solange, korrigerar henne, föreläser för henne, stänger in sig i arbetsrummet dit hon inte har tillträde. Han orkar inte komma i tid till deras möten och han märker inte att han kommer försent, han orkar inte lyssna på vad hon säger och när han lyssnar hör han inte vad hon säger. Kouhouesso skulle inte alls ha behövt vara god; han får gärna tysta henne och vara självupptagen och tala om för henne att ingen använder ordet ”djungel” längre, bara jag får lära känna honom. Men han förblir lika stängd för mig som någonsin för Solange – och så faller han in i en sövande lång linje av genier – vetenskapsmän, revolutionärer, konstnärer – som inte riktigt förstår hur och att kvinnor finns, åhh vi har hört historien förut, jag orkar inte dra den igen, den är smärtsam och trist, den slutar på samma vis varje gång och jag orkar inte låta den få kropp så att den kan komma åt att riva upp alla de mjuka hinnorna igen.

Uppenbarligen orkar inte Marie Darrieussecq det heller.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz