7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Den oheliga Birgitta
6542
post-template-default,single,single-post,postid-6542,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Den oheliga Birgitta

Den oheliga Birgitta

Apelsinmannen / Kärlek i Europa
Birgitta Stenberg
Norstedts
232 sidor / 375 sidor.


Med sin osofistikerade prosa skrev Birgitta Stenberg in sig i de fina litterära salongerna. Björn Kohlström läser två av hennes nyutgivna verk och finner att det sanna kristalliserats av tiden.

Mot bakgrunden av svensk litteratur som underrepresenterad på passionerade kärleksromaner ter sig Birgitta Stenbergs självbiografiska böcker som en anomali, även om hon danades som författare i en tid som var märkligt okysk och rentav utsvävande: 1950-talet. Hennes brådmogna debut skedde 1956 med Mikael och poeten, ett par år före Kerstin Thorvall och Lars Görling debuterade. Rut Hillarp gav under 50-talet ut tre romaner med uttalade erotiska motiv, men hon tillhörde en äldre generation. Stenberg hade knappt lämnat tonåren bakom sig. Nu återutger Norstedts fyra av hennes självbiografiska böcker från den tiden, däribland obestridliga mästerverk som Kärlek i Europa och Apelsinmannen.

Kronologiskt förhåller sig de här två romanerna till varandra på ett lite udda sätt, med Kärlek i Europa som utspelar sig både före och efter Apelsinmannens koncentrerade skildring av Stockholm i det tidiga 50-talet. Till bilden av 50-talet som dekadent hörde förstås poeten Paul Andersson, som spelar en central roll i framför allt Apelsinmannen. Det är inte helt lätt att utröna när självbiografi övergår i fiktion, eller vice versa, men det hör till saken att Stenberg gav ut sin bok tre årtionden efteråt. Med den distans som kanske hör nödvändigheten till. Min uppfattning är att det har gjort skildringen mer övertygande och mer trovärdig, som om det sanna har kristalliserats med hjälp av tiden.

Stenbergs nedtonade språkkänsla förvandlar stoffet till något mer än enbart tidsdokument. Där finns en rastlöshet som inte kan bedövas med vare sig sex, droger eller poesi. Stenberg lyckas röra sig fritt mellan gränserna, och skildrar ruset inifrån, oavsett om det är sex, droger eller poesi som framkallar det.

Nej, mer handlar det om hur författaren Stenberg växer fram ur de här skeva betraktelserna, där kvinnor med konstnärsdrömmar mer eller mindre väljer att bli homosexeulla (eller bi-) för att undkomma fällan att bli snärjda av moderskapet. Stenberg skriver i dessa två romaner fram sig själv som författare. Det blir en frigörelse på flera plan: från familjen, estetiken, sexualiteten, självföraktet, kroppsskammen, konvenansen.

En kvinna kunde inte heller utnämnas till geni, så som Paul Andersson. Sant är att ”Elegi över en förlorad sommar” är en genialisk dikt, men han skulle få svårt att återvända till de höjderna i sitt fortsatta skrivande. Eftersom ingen kom på tanken att kalla Stenberg för geni hade hon mer att bevisa, och – voilà, det gav henne ett författarskap som troligen kommer att leva längre än geniet Paul Anderssons.

Kärlek i Europa är en äventyrlig roman om rastlöshetens konsekvenser. Huvudpersonen Birgitta blir lätt uttråkad, och ger sig med en blandning av nyfikenhet och håglöshet in i allt farligare situationer. Hon förförs och blir förförd, blir rånad, våldtagen och misshandlad. Som en av de våldsamma killarna säger efteråt: ”Du kan väl inte va sur för det där som hände i natt – du med dom där piskmärkena. Du har varit med förut.”
Ur varje fadäs reser hon sig som en fågel Fenix, skakar av blodet från vingarna och söker nya äventyr. Allt blir en fråga om att göra livet mindre outhärdligt. Bristen på pengar matchas inte av någon brist på förslagenhet när det gäller upptåg och knep för att mota undan tristessen.

Det är skrivet på ett språk som väjer för nostalgi i lika hög grad som det väjer för det konstfullt litterära. Stenberg är ingen författare som skrapar på foten för att bli inbjuden i några fina salonger, med denna osofistikerade prosa som fortfarande upplevs som ett oumbärligt inslag i svensk skönlitteratur. Alldeles oavsett om man anlägger perspektivet 50-tal (då det upplevdes) eller 80-tal (då det skrevs).

Romangestalten Birgitta är en ovanlig protagonist utifrån svenska förhållanden, och har kanske mest gemensamt med den Lord Byron som fått ge mottot till Kärlek i Europa, med en rad från den likaledes amoraliska Childe Harold’s Pilgrimage: ”I live not in myself , but become / Portion of that around me”. Även Byrons hjälte hade en förmåga att skuffa undan all barlast och ta sig igenom svårigheter med gott mod. Tydligast märks det i hennes sorglösa inställning ”vad gör väl det om hundra år”, ur etisk synpunkt kanske en av de farligaste tankarna att bjuda in till sig.

Skrivandet blir den drivkraft som fungerar förlösande efter en lång lärotid med typiska utbrott av frustration och bristande självförtroende; åtskilligt i de här böckerna handlar om kampen för att slippa plugga på gymnasiet. Att ta del av hennes målmedvetna strävan är lärorikt och inspirerande:
Min anteckningsbok är ett skydd också. Jag ser ju så väl när nån vill få kontakt med mej från baren eller något av de andra borden och då böjer jag mig över pennan. Det är som att dra ner en gardin eller stänga en dörr.
Pennan blir också romangestalten Birgittas vapen, hennes enda. Skrivandet fungerar som det frigörande elementet i dessa bildningsromaner, men också ett skydd mot allt som inkräktar på den konstnärliga drivkraften.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz