7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Den poetiska kroppen
5513
post-template-default,single,single-post,postid-5513,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Den poetiska kroppen

cixous

Hélène Cixous
Medusas Skratt
Modernista
40 sidor
Översättning av Sara Gordan & Kerstin Munck

Florets Filip Lindberg har tagit del av en feministisk klassiker och finner en upprorisk skrift som hämtar kraft i ett språk ”inom språket”, en skrift som ikläder sig en poetisk kropp.

I essän Medusas Skratt, först utgiven 1975 i Frankrike och nu för första gången översatt i sin helhet till svenska av Sara Gordan och Kerstin Munck, skriver Hélène Cixous i ett försök att återerövra ”den mörka kontinenten”, såsom Sigmund Freud formulerade den kvinnliga sexualiteten. Cixous manar: ”Låt oss skynda oss: kontinenten är inte ogenomträngligt mörk.” Medusas Skratt är alltså ett försök att av- och omskapa denna kontinent genom ett poetiskt närmande.

För att lyssna till Medusas Skratts ömsom känslomässiga ömsom intellektuella tongångar bör läsarens uppmärksamhet riktas mot den fond texten framträder mot, det vill säga den teoretiska tradition den vill lösgöra sig ifrån. Denna tradition kan generellt beskrivas som psykoanalytisk, och i mer precisa termer som en lacansk läsning av Freud. Medusas Skratt tar med andra ord spjärn mot en lingvistisk psykoanalys som på allvar fört samman det omedvetna med det betecknande. Men Cixous visar hur språkets patriarkala ordning fortsätter med sitt fortsättande, hur betecknandet förblir verksamt in maskulinum.

Den teoretiska kontextualiseringen av Medusas Skratt är också viktig om en vill ta till sig djupet i den upproriska, nästan nietzscheanska, stilen, vars riktning är framåt – mot ”det nya”:


Det förflutna får inte längre forma framtiden. Jag förnekar inte att det förflutna fortfarande har inverkan. Men jag vägrar befästa det genom att upprepa det; att låta det vara lika oåterkalleligt som ödet, att blanda ihop det biologiska och det kulturella. Det är nödvändigt att föregripa.

Cixous presenterar här ett grundläggande villkor för hennes skrift: det förflutna skapas inte genom bevisning, utan genom upprepning. Den kvinnliga skriften måste alltså vara en ny form av text – en ”sext” – som ”sliter med sig syntaxen”. Med andra ord är den kvinnliga skriften en skrift som går emot ”den symboliska ordningen” (kulturen, språket och fallos), en ordning som bara lyssnar och lystrar till det som är manligt i texten:

Kvinnan måste skriva med kroppen, hon måste uppfinna det ointagliga språk som river ned skiljeväggarna, klasserna, retoriken, påbuden och reglerna; hon måste dränka, tränga igenom, övervinna den yttersta resterande diskursen; inklusive den som skrattar åt att behöva uttala ordet ”tystnad”, den som siktar mot det omöjliga men tvärstannar inför ordet ”omöjligt” och istället skriver ”slut”.

Det omöjliga – eller i lacanska termer: ”det reala”, det som aldrig blivit uttryckt i ord, aldrig fått ett namn, en form eller blivit symboliserat – likställs av Cixous med den kvinnliga kraften. Här blir också den poetiska kroppen ett underlag för en än idag användbar feministisk poetik; en poetik där närheten till det omöjliga betonas, en närhet som på nytt kan tas i (an)språk.

Detta får mig att tänka på Ann Jäderlund-debatten (1988–1989) som kretsade kring den påstådda obegripligheten hos 80-talets svenska kvinnliga lyriker, en långdragen debatt som startade med Åsa Beckmans svar på Tommy Olofssons recension av Jäderlunds Som en gång varit äng (1988). Nyckelordet ”obegripligt” aktiveras här i samband med Cixous kvinnliga skrift, en skrift som varken nås eller förstås av den typiskt manlige läsaren. Och i sammanhanget kan Jäderlunds poesi, i Cixous termer, betraktas som en kvinnlig skrift, en skrift som hämtar kraft i ett språk ”inom språket”. Ett språk som vill ”spränga Lagen i luften”, ”en akt som markerar kvinnans Erövrande av Ordet”.

Men kanske säger det ändå något att jag fäster tankarna i Medusas Skratt vid en poesidebatt som ägde rum i Sverige i slutet av 80-talet. För kan idén om en ”kvinnlig skrift” fortfarande omsättas i en offentlig debatt? Utifrån denna position är det ganska enkelt att idag rikta kritik mot Cixous, att mena på att hon återigen gör det kvinnliga respektive det manliga till språkliga platser varvid identiteter tvingas orientera sig: att den kvinnliga skriften skapar ytor varvid vissa adjektiv klibbar fast. Men när jag läser Medusas Skratt känns ändå denna invändning på något sätt otillräcklig, en känsla som jag tror har att göra med hur Cixous förbinder det kvinnliga med det omöjliga:

De säger att det finns två ting som inte kan skildras: döden och kvinnokönet. För männen behöver förknippa kvinnligheten med döden; det är skräcken som ger dem stånd! Skräcken för egen del! De behöver vara rädda för oss.

Cixous skriver här mot den freudianska förståelsen av fallos som libidons enda symbol. Och eftersom det, enligt Lacan, inte finns någon symbol för det kvinnliga könet som sådant – vilket ligger till grund för Cixous beskrivning av kvinnokönet som omöjligt – är kvinnan inte fullt integrerad i den symboliska ordningen: hon karaktäriseras som ett ”icke-allt” (pas-toute).

Men som jag läser det vänder Cixous detta till sin fördel: i Medusas Skratt skrivs en poetik fram som, genom att tänka mot språket med språket, mobiliserar ett motstånd mot den symboliska ordningen som sådan. Och kanske kan denna poetik användas som underlag för nya strategier, strategier där den exkluderade får möjlighet att på- och avvisa det symboliska våld som dagligen riktas mot dennes position. Kanske kan skriften genom en poetisk tortyr av språket på nytt närma sig det nya.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz