7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Den revolutionära sömnen
18145
post-template-default,single,single-post,postid-18145,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Den revolutionära sömnen

Den revolutionära sömnen

Av Michael Larsson

När vi sover kullkastar vi det kapitalistiska imperativet om att ständigt agera som konsumenter. Michael Larsson har läst ett försvar för ett ännu okoloniserat land.

I 24/7 – Senkapitalismen och sömnens slut argumenterar konsthistorikern Jonathan Crary för att vårt alltmer problematiska förhållande till sömn går hand i hand med en tilltagande svårighet att acceptera kroppens själva behov av vila. Bakom utvecklingen ligger en förändrad inställning till själva idén om produktivitet och rum traditionellt skyddade från konsumtion och social aktivitet. Konflikten, menar Crary, går att spåra till en vinstmaximerande ekonomisk logik som blivit allt skickligare på att infiltrera tidigare fredade zoner i den mänskliga erfarenheten. Den här formen av flytande senkapitalism kräver en ständig beredskap att konsumera och producera; om det så sker på jobbet, på sociala medier, eller när vi ligger ensamma i våra sängar. På så vis skiljer den sig markant från det samhälle som utgjorde fackföreningens och arbetarrörelsens tidevarv.

Med ett begrepp lånat från Deleuze och Guattari refererar Crary till vår samtid som dikterad av orderordet “24/7”. Med orderord syftar Deleuze och Guattari på de implicita och sammanflätade förutsättningar som avgör relationerna mellan alla ord och handlingar i ett samhälle. 24/7-samhället beskrivs som en icke-tid, en likformig, ”monoton suddighet” som infiltrerar dygnets alla minuter. 24/7 hänvisar till ”ett påkopplat universum utan avknapp” och ett maktutövningssystem så totalt att det inte ens kräver att subjektet tillgodoser dess behov. Tvärtom ligger dess effektivitet i att det existerar halvvägs mellan människans till naturen begränsade organiska livsvärld och löftet om en tråd- och kroppslös icke-tidslighet. Upplevd på det här viset som en ouppnåelig chimär, tappar den aldrig sin lyster.

Även om det inte är möjligt att ständigt vara uppkopplad, blogga, chatta eller shoppa, menar Crary att den alltjämt aktiva uppmaningen att ändå försöka underminerar den grund alla sociala och politiska kollektiv vilar på. Enligt Crary representerar sömn således ett vagt och improduktivt icke-tillstånd där samhällets kommandon om att prestera, konsumera och effektivisera inte gäller. Det är också därför den utgör en potentiellt hotfull och subversiv arena. I 24/7 finner Crary en förklaring till varför människor tycks ha internaliserat en sorts skam över att behöva sova; en skam över att sömnen stjäl tid som hade kunnat gå åt att “göra annat”.

I sin roman Melankoliska Rum (2009) förklarar idéhistorikern Karin Johannisson att sömn inte är en statisk aktivitet som följer ett på förhand bestämt mönster. Innan industrialiseringen tog fart sov man i två etapper – kvällssömn och morgonsömn; däremellan vakenvilade man. Under industrialiseringens framväxt delades så småningom dygnet in i de tre fack som vi fram tills idag hållit som ett slags ideal: åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars vila. Men liksom förflyktigandet av den förment strikta gränsen mellan privat och offentligt har uppdelningen mellan sömn och vakenhet kommit att bli alltmer flytande.

Liksom flertalet kollegor i de amerikanska universitetens humanistiska fakulteter skriver Crary i en fransk poststrukturell tradition vars stora namn han generöst strör omkring sig. Inte heller snålar han med exempel. Han argumenterar övertygande för att allt ifrån militärindustriellt finansierad forskning kring flyttfåglar, skärmtid, sömn och satellitnavigerade positioneringssystem går att härleda till 24/7-samhällets mer eller mindre öppna krig mot sömn och vila. Likaså pekar den allt vanligare formen av sömnberövande tortyrmetoder, läkemedelsindustrins framgångar, och de ständigt positivt marknadsförda landvinningarna bland internetentreprenörer på att människan snärjs in i en position varifrån hon blir inkapabel att ens föreställa sig ett annat samhälle med andra ideal.

Mot slutet av boken avslöjar författaren sina konsthistoriska rötter i ett förvirrande och alldeles för långt sidospår om 1900-talets centraleuropeiska art house-film. Men liksom tematiken i filmerna han använder som exempel är Crarys styrka och svaghet att han lever i föreställningen om att sann förändring endast är möjlig i en tydligt uppdelad värld där människor är kapabla både till att vila och att organisera sig, utan inblandning av marknadskrafter.

Vad är då sömnen för slags tillstånd och varför är den värd att försvara? Crary beskriver den närmast som ett ännu okoloniserat land, en yttre rymd vars slutliga underkuvan bär på uppfyllandet av kapitalismens uråldriga men ännu oinfriade löften om ekonomisk jämvikt och balans. För de som vill förändring är det dock ”en fortsättning i vår frånvaro”: en liten död, eller om man så vill, ett löfte om en bättre värld. För att kunna bygga en ny framtid, menar Crary, måste man drömma om den, och för att kunna drömma måste vi sova. Kanske går det här att se en koppling mellan den utopiska och revolutionära sömn Crary desperat försvarar, och den sömn Erik Johan Stagnelius en gång beskrev som ”uslingens enda skatt, slavarnas frihet … O att du evig blev”.

Revan i köttet

Skribenterna i Skurups antologi ”den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig” undersöker på olika sätt kroppens varande i världen. Elisabet Pettersson läser och får vittring på otänkta tankar.

Bilden som utgör omslaget till Skurups antologi 2016 är vackert soldisig, ett foto med ett åldrigt industrilandskap i den knappt förnimbara horisontlinjen. Är det jag ser gistna, halvt uppruttnade pålar eller badande människor? Titeln lyder den här boken var förut ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig. Mitt begär att läsa är väckt.

Sår, kroppsöppningar, uttömningar. Här förekommer mycket hud, ben och membran. Kroppsligheten är vårt ofrånkomliga predikament och i denna antologi är det rikt nyttjat och hungrigt undersökt. Kroppen som ett kvidande, en njutning, en möjlighet, men samtidigt en sorg. Hur hanteras kroppens villkor? Här skulle kunna följa en asketism, en längtan efter sublim okroppslighet, bort från den bräckliga hyddan men i dessa texter finns inga andra sätt att vara än kropp, Ave Sarx. I dess vävnader och vätskor måste envar stå ut som vill förbli levande. Men flera av författarna gestaltar vetskapen om att i språket finns ett mått av frihet, en möjlighet att uthärda sårbarheten. Att kunna begrunda och berätta är revan i köttet, glipan i benhuset. Att skriva är att utöva frihet.

Här finns prosalyrik, lyrik, dramatik, fantasy, novellfragment, utdrag ur romaner. Här finns också en del formmässiga experiment som stundtals blir för konstruerande och sökta. Kroppen problematiseras, undersöks och sörjs. Den både skapar och omöjliggör möten och relationer. Just hur kropp och möte förhåller sig till varandra blir något av ett tematiskt hjärta i antologin och ger mig flera tankar att vandra vidare med efter avslutad läsning. Jag får faktiskt vittring på tidigare otänkta tankar.

Ylva Gripfelts bidrag är ett litet stycke dramatik, en dialog mellan en dotter med någon psykisk funktionsvariation och hennes pappa. Det är ett högst riskfyllt företag där klichéerna lurar tätt inpå, men här finns insiktsfullhet och språklig precision som nästan får mig att göra vågen. Man vill vara där i texten och samtidigt absolut slippa.

Lisa Nyberg har en relationell humor som ger illusionen av att vara tillkommen lite på måfå. ”jag; jag förstår inte/ hur du gör det älskling men/ du är den enda man som någonsin/ varit mellan mina lår men/ inte samtidigt i mitt huvud du kanske/ borde kolla upp det”

Alma Edvall Bons skriver sparsmakat som en kolteckning. Det blir till en fin barndomsvärld där känslorna uppstår hos läsaren istället för att visas i texten vilken envetet står kvar, öppen och nästan torftig. Hos Olivia Spångberg finns just en fruktbar enkelhet men också originalitet. De står där i rummet, nära inpå mig som läsare, Kevin och Karin, textens huvudkaraktärer.

Efter läsningen av den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig önskar jag mig intensivt en litterär polyfoni där den lätttillgängliga romanen inte står så sorgligt monolitisk i landskapet. Skribenterna i antologin visar flera exempel på sätt att berätta och gestalta som jag hoppas får chans att utvecklas vidare.

Så, påle eller människa? Omslagets suggestiva ljusspel är en lek som gör mig upprymd. Skillnaden mellan de båda, ett ruttnande ting och en människa, bör noggrant undersökas och berättas, men likheten kan vi också vara nödgade att begrunda: vår skörhet, vår död, vår upplösning.

Med en unik blick på världen

Diktjaget hos Sebald är på väg mot dödsriket, men har fastnat i meningslöshetens förgårdar. David Zimmerman läser sorgsna dikter med doft av Europas ruiner.

De som läst W.G. Sebalds romaner får ofta leva med att små historier gör sig påminda då och då, de blommar ut som associativa stilleben. En bit silke kan påminna om de underbara passagerna i Saturnus ringar (1992), om den kinesiska extravaganta kejsaren Cixis sorgsna timmar bland mullbärsträden och silkesmaskarna, som ekar mot en annan anekdot om Hitlers silkesmaskodlingar. En vilsen nattfjärils dunsande mot rutan påminner om den melankoliska berättelsen om fjärilars och malars drömmar och själsliv i Austerlitz (1999) och så vidare. Sebald hade en unik blick på landskapet och djuren, på föremålen som ligger utspridda i världen. Bilder som alltid kan dechiffreras till långsamma och associativa virtuoser och som – på ett mycket subtilt sätt – ofta lyckas tangera Europas eländiga historia eller människans ensamhet. Ja, denna den ”Sebaldska uppmärksamheten” smittar av sig och lämnar en aldrig helt densamma efteråt.

I höst kompletterar elleströms förlag den svenska Sebaldutgivningen med Bokstavsspåret – Dikter i urval 1964-2001, översatta av Axel Englund, docent i litteraturvetenskap. Vid sidan av Sebalds dikter ges också Englunds bok Landskapsläsning – Utfärder i W.G. Sebalds poesi ut, en 168 sidor lång initierad undersökning av dikterna.

Att inte se dessa, både till formen och innehållet, så disparata dikter lite som fotnoter eller parenteser till det prisade prosaskrivadet känns ibland svårt, hur gärna jag än vill lyda Axel Englunds uppmaningar att se hans lyrik som en storhet i sig. Sebald själv verkar ha haft en svårhanterlig relation till poesin: att dikta efter Auschwitz är barbari, säger Adorno, och så förefaller även Sebald tänka. Denna position verkar intressant nog konkretisera hela Sebalds temperament som författare. Liksom hans prosa präglas dikterna ofta av ett slags dåligt samvete över att existera i den här världen, den här världsdelen, ja, den här tiden som framlevs i tystnaden efter förintelsen. Blicken söker efter poetiska utvägar ur den europeiska identiteten, via naturen och städerna, men alla associationsbanor leder tillbaka till ett kollektivt tigande, ett utraderande av röster. Han skriver:

Oförtäljd

förblir de bortvända

ansiktenas

historia

Jag tänker att det är därför som dessa dikter känns lite försiktiga, men samtidigt tragiska i sina emellanåt småbanala betraktelser. Det är prosaiska och sakliga dikter och inte sällan ser jag något Tranströmerskt i dem. Diktjaget är ofta i rörelse, på resor, och försöker i sin flackande alienation mjölka det avlägsna landskapet på betydelser. I en tidig dikt heter det:

Svårt att förstå

är nämligen landskapet,

när du far förbi med snabbtåg

från ett håll åt ett annat,

medan det stumt

betraktar ditt försvinnande.

Samtidigt syns ju uppenbara skillnader. Dikterna präglas av ett mycket återhållsamt användande av språkets resurser, som i sin sakliga men korta syntax hela tiden etablerar en osäkerhet kring vad som egentligen åsyftas – ska dikten läsas ”bokstavligt”, metaforiskt, associativt… eller allt samtidigt? Referensbiblioteket blir i romanerna sällan skrytsamt tack vare Sebalds karakteristiska lyhördhet för tillfälligheter och detaljer. I dikterna kan referenserna låtsas verka i tysthet och läsaren har ibland ingen aning om vad som försiggår. Sebalds”Blestonsvit”till exempel, som rör sig på flera plan av mytologiska och litterära anspelningar samt flera olika språk som korsas hit och dit, blir stundtals helt obegriplig utan Englunds kommentarer. Det gäller för flera dikter i denna bok, men, ofta lyckas en slags ruinernas melankoli ändå tränga fram. Som här, lösrykt ur just Blestondikterna:

Från en tid till annan nås mitt

Öra av skriken

Från djuren i den zoologiska avdelningen

Medan jag i mina händer håller de brända

Skalen från brända kastanjer

Uppenbarelsens tystnad

Sharon’s Full Gospel – the sick are

Miraculously healed before our eyes

Därute på vattnet ligger

Skeppen i dimman och väntar

Trots denna slutenhet, trots dikternas karaktär av försök vid sidan av prosan, finns i W.G. Sebalds poesi en enastående gestaltad sorgsenhet. Genom att exempelvis stämma dikterna efter väderförhållanden såsom dimma, regn, dis – eller kanske stadens brus – läggs ett skikt av avstånd och oåtkomlighet mellan diktjaget och landskapet. Ett störande optiskt-audiellt mellanskikt. På så sätt präglas Sebalds litterära arkeologi av en ensamhet, av ett isolerat subjekt som, tyngd av historiens skuld och modernitetens framrusande komplexitet, förlorat sin agens och därför hänger sig åt ett ganska sentimentalt – men sakligt! – betraktande av världens fortgång och nyanser. Där finns en sorgsenhet över den västerländska kapitalismens ödeläggande av saker – en alltid nedåtgående rörelse. Resandet, den ständiga överfarten, rör sig mot ett slags dödsrike. En teknik som används för att gestalta denna överfart är att animera saker, såväl föremål som människor, göra dem till halvdöda eller avlägset mytologiska djur:

Vid stadens utkant kraftverket

liggande på rygg

en sjuk elefant

som ännu andas helt tyst

genom snabeln

Vart vi än vänder oss, tycks Sebalds historier säga, finner vi en slags skymning ingraverad i spåren av det förflutna. Trots att den europeiska historien överallt gör sig påmind, finns det i Sebalds resenärer inget hem och ingen trygghet i detta. Nej, i dessa försök att beteckna ett samhällstillstånd fastnar vi i ett halvdött drivande i meningslöshetens förgårdar. Läsningen av dessa dikterna må ske i prosans skugga, jag kan inte riktigt undvika det, och trots att dikterna ibland sluter sig i sin referenstyngd är det ett privilegium och en njutning att få delta i den Sebaldska blicken.

 

Med en unik blick på världen

Diktjaget hos Sebald är på väg mot dödsriket, men har fastnat i meningslöshetens förgårdar. David Zimmerman läser sorgsna dikter med doft av Europas ruiner.

De som läst W.G. Sebalds romaner får ofta leva med att små historier gör sig påminda då och då, de blommar ut som associativa stilleben. En bit silke kan påminna om de underbara passagerna i Saturnus ringar (1992), om den kinesiska extravaganta kejsaren Cixis sorgsna timmar bland mullbärsträden och silkesmaskarna, som ekar mot en annan anekdot om Hitlers silkesmaskodlingar. En vilsen nattfjärils dunsande mot rutan påminner om den melankoliska berättelsen om fjärilars och malars drömmar och själsliv i Austerlitz (1999) och så vidare. Sebald hade en unik blick på landskapet och djuren, på föremålen som ligger utspridda i världen. Bilder som alltid kan dechiffreras till långsamma och associativa virtuoser och som – på ett mycket subtilt sätt – ofta lyckas tangera Europas eländiga historia eller människans ensamhet. Ja, denna den ”Sebaldska uppmärksamheten” smittar av sig och lämnar en aldrig helt densamma efteråt.

I höst kompletterar elleströms förlag den svenska Sebaldutgivningen med Bokstavsspåret – Dikter i urval 1964-2001, översatta av Axel Englund, docent i litteraturvetenskap. Vid sidan av Sebalds dikter ges också Englunds bok Landskapsläsning – Utfärder i W.G. Sebalds poesi ut, en 168 sidor lång initierad undersökning av dikterna.

Att inte se dessa, både till formen och innehållet, så disparata dikter lite som fotnoter eller parenteser till det prisade prosaskrivadet känns ibland svårt, hur gärna jag än vill lyda Axel Englunds uppmaningar att se hans lyrik som en storhet i sig. Sebald själv verkar ha haft en svårhanterlig relation till poesin: att dikta efter Auschwitz är barbari, säger Adorno, och så förefaller även Sebald tänka. Denna position verkar intressant nog konkretisera hela Sebalds temperament som författare. Liksom hans prosa präglas dikterna ofta av ett slags dåligt samvete över att existera i den här världen, den här världsdelen, ja, den här tiden som framlevs i tystnaden efter förintelsen. Blicken söker efter poetiska utvägar ur den europeiska identiteten, via naturen och städerna, men alla associationsbanor leder tillbaka till ett kollektivt tigande, ett utraderande av röster. Han skriver:

Oförtäljd

förblir de bortvända

ansiktenas

historia

Jag tänker att det är därför som dessa dikter känns lite försiktiga, men samtidigt tragiska i sina emellanåt småbanala betraktelser. Det är prosaiska och sakliga dikter och inte sällan ser jag något Tranströmerskt i dem. Diktjaget är ofta i rörelse, på resor, och försöker i sin flackande alienation mjölka det avlägsna landskapet på betydelser. I en tidig dikt heter det:

Svårt att förstå

är nämligen landskapet,

när du far förbi med snabbtåg

från ett håll åt ett annat,

medan det stumt

betraktar ditt försvinnande.

Samtidigt syns ju uppenbara skillnader. Dikterna präglas av ett mycket återhållsamt användande av språkets resurser, som i sin sakliga men korta syntax hela tiden etablerar en osäkerhet kring vad som egentligen åsyftas – ska dikten läsas ”bokstavligt”, metaforiskt, associativt… eller allt samtidigt? Referensbiblioteket blir i romanerna sällan skrytsamt tack vare Sebalds karakteristiska lyhördhet för tillfälligheter och detaljer. I dikterna kan referenserna låtsas verka i tysthet och läsaren har ibland ingen aning om vad som försiggår. Sebalds”Blestonsvit”till exempel, som rör sig på flera plan av mytologiska och litterära anspelningar samt flera olika språk som korsas hit och dit, blir stundtals helt obegriplig utan Englunds kommentarer. Det gäller för flera dikter i denna bok, men, ofta lyckas en slags ruinernas melankoli ändå tränga fram. Som här, lösrykt ur just Blestondikterna:

Från en tid till annan nås mitt

Öra av skriken

Från djuren i den zoologiska avdelningen

Medan jag i mina händer håller de brända

Skalen från brända kastanjer

Uppenbarelsens tystnad

Sharon’s Full Gospel – the sick are

Miraculously healed before our eyes

Därute på vattnet ligger

Skeppen i dimman och väntar

Trots denna slutenhet, trots dikternas karaktär av försök vid sidan av prosan, finns i W.G. Sebalds poesi en enastående gestaltad sorgsenhet. Genom att exempelvis stämma dikterna efter väderförhållanden såsom dimma, regn, dis – eller kanske stadens brus – läggs ett skikt av avstånd och oåtkomlighet mellan diktjaget och landskapet. Ett störande optiskt-audiellt mellanskikt. På så sätt präglas Sebalds litterära arkeologi av en ensamhet, av ett isolerat subjekt som, tyngd av historiens skuld och modernitetens framrusande komplexitet, förlorat sin agens och därför hänger sig åt ett ganska sentimentalt – men sakligt! – betraktande av världens fortgång och nyanser. Där finns en sorgsenhet över den västerländska kapitalismens ödeläggande av saker – en alltid nedåtgående rörelse. Resandet, den ständiga överfarten, rör sig mot ett slags dödsrike. En teknik som används för att gestalta denna överfart är att animera saker, såväl föremål som människor, göra dem till halvdöda eller avlägset mytologiska djur:

Vid stadens utkant kraftverket

liggande på rygg

en sjuk elefant

som ännu andas helt tyst

genom snabeln

Vart vi än vänder oss, tycks Sebalds historier säga, finner vi en slags skymning ingraverad i spåren av det förflutna. Trots att den europeiska historien överallt gör sig påmind, finns det i Sebalds resenärer inget hem och ingen trygghet i detta. Nej, i dessa försök att beteckna ett samhällstillstånd fastnar vi i ett halvdött drivande i meningslöshetens förgårdar. Läsningen av dessa dikterna må ske i prosans skugga, jag kan inte riktigt undvika det, och trots att dikterna ibland sluter sig i sin referenstyngd är det ett privilegium och en njutning att få delta i den Sebaldska blicken.

 

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz