7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Den toxiska flickan är en hjältinna
6348
post-template-default,single,single-post,postid-6348,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Den toxiska flickan är en hjältinna

zambreno
Foto: Modernista
Den toxiska flickan är en hjältinna
Hjältinnor
Kate Zambreno
Modernista
320 sidor
Översättning av Helena Fagertun


”Du är ett jävla geni!” uppmanar Kate Zambreno och Hanna Riisager blir eggad, ja besatt av hennes Hjältinnor. Hon finner sig ingå i en litterär gemenskap – ”flickorna som ropar Woolf”.

Vad gör det med en människa att hon vill skriva? Och vad gör en människa med den viljan om hon är en ung kvinna? Jag menar idag, jag menar nu , i svallet efter en, två, tre… feministiska vågor med kraft att sprida sina krusningar även i de mest unkna av stillastående gölar. Snart ett sekel har förflutit sedan Virginia Woolf skrev sin inflytelserika essä Ett eget rum (1929) som riktar sig specifikt till unga kvinnor. I ett brev till en vän skrev Woolf att hon med sin essä ”ville uppmuntra de unga kvinnorna – de verkar så förskräckligt deprimerade”. Det är Kate Zambreno som citerar, i sitt litteraturkritiska, teoretisk-fiktionella memoarmanifest Hjältinnor (2012) – nu på svenska tack vare översättaren Helena Fagertuns fruktbart depressiva besatthet av Zambrenos text (en process som går att följa här) – och som tillägnar sin bok ”alla flickor som fortfarande, precis som på Virginia Woolfs tid, verkar vara så fruktansvärt deprimerade”.

Det är lika omöjligt att tänka sig en text som Hjältinnor utan Woolfs föregångstext, som det är att läsa någondera av dem utan febrilt klappande hjärta och svirrande hjärna. Jag läser mig igenom Zambrenos övriga författarskap, romanerna O Fallen Angel (2009) och Green Girl (2014), i samma feberaktiga sinnestillstånd, de föder något, ett glupande begär blandat med tung sorg, kroppen svarar, den är svältfödd på den här typen av kost, kinderna hettar, könet också, kräver att jag inte slutar läsa. Vad händer?

Samma sak händer som när jag (läs mitt fiktiva jag) för ungefär ett decennium sedan övergav mina studier i teoretisk filosofi vid Stocksala universitet för Sylvia Plath. Jag råkade få influensa, bäddade ner mig i en vecka med Sylvia och dagböckerna, hennes och mina, fick en ny sorts feber. Professor X (Woolfs samlingsnamn för parnassens och akademins patriarker) förhörde mig på Kripke och upphävde efteråt sin prästerliga stämma och sa: ”Det här gick ju inte så bra men eftersom du skrev så utmärkt om Frege skulle jag ändå vilja fråga vad du har tänkt med dina studier för jag tror att du skulle passa in bra här på institutionen.” Jag, luftig, liksom utanför kroppen, svarade: ”Vet inte riktigt. Måste nog tänka igenom vad jag ska göra med mitt liv.” Gick hem till Sylvia. Skrev frenetiskt hela våren. Sökte till en skrivarkurs. Kom in. Förändrade mitt liv.

Det de gör, de här texterna, Woolfs, Plaths, Zambrenos: de väcker den ledsna flickan i mig, den tomma, luftiga, svarta, blödande, den toxiska – som Zambreno säger – flickan i mig, tar tag om hennes axlar, ruskar om. De väcker den begåvade poeten som dog ung och aldrig skrev ett ord, Shakespeares fiktiva syster i mig ” ”begravd vid den nuvarande busshållplatsen, mitt emot Elephant and Castle. Nu lever hon, och snart mässar hon inom mig med Woolfs ord: ”Skriv som en kvinna som har glömt att hon är en kvinna!” Och med Zambrenos: ”Du är ett jävla geni!”

Helena Fagertuns främsta översättargärning är hennes besatthet vill jag därmed slå fast. Bara det faktum att fler ledsna flickor nu kommer att kunna besitta och låta sig besättas av Zambrenos text, som i mångt och mycket tar vid där Woolfs slutar. Det knappa sekel som har förflutit mellan dem motsvarar ungefär den tid Woolf tänkte sig att det skulle ta för Shakespeares syster att återuppstå. Shakespeares syster, som hos Woolf står för tankens frihet i poesin – att kunna uttrycka sig fritt och göra litteratur av sina erfarenheter utan att tvingas ta hänsyn till sitt kön – i ett slags tidig hybrid mellan écriture féminine och den androgyna texten. Zambrenos strategi är än mer radikal: hon vägrar att utradera sitt jag ur sin kritik, hon skriver in sin kropp och sina känslor i texten, använder sig själv som en karaktär.

Woolfs skärskådan av de ekonomiska och materiella förutsättningar för skrivandet som kvinnor genom historien har saknat, är välkänd. Men lika fortsatt aktuell giltighet har hennes analys av kvinnans historiska och sociala funktion, slagfärdigt och Woolf-ironiskt sammanfattad i titeln på Professor von X standardverk Kvinnokönets mentala, moraliska och fysiska underlägsenhet. Kvinnan är den spegel som reflekterar mannen i dubbel storlek. Hennes tankes ofrihet gestaltas av Woolf genom det fiktiva berättarjagets strövtåg i Oxbridge: hon stöter ideligen på förbud, inskränkningar, stängsel, faktiska hinder.

Hundra år av motstånd och ett decennium i mitt liv senare när jag återvänder till Stocksala universitet för att avsluta min examen: om min tankes flykt leder mig att stövla rakt ut över den öppna gräsmattan kommer jag inte att stoppas av någon svartklädd pedell. Inga pekfingrar kommer att höjas när jag glider in genom universitetsbibliotekets svängdörrar för att låna min Beauvoir, min Cixous, min Butler och min Ahmed. Möjligen kommer jag att stanna till för att omärkligt rätta till kjolen, ångra att jag inte tog något mer… neutralt, liksom jag kommer att ångra att jag sträcker fram handen till hälsning när jag har bokat tid med professor X på hans rum. Denne professor X har analysen klar för sig, han sätter en ära i att uppmuntra kvinnliga studenter och kan utbrista sådant som ”det här är en mycket patriarkal institution” och ”varför är begåvade kvinnliga studenter alltid så självkritiska”, men ryggar för min utsträckta hands kroppslighet. Jag kommer att sitta på kanten av stolen under hela samtalet med en skavande känsla av att vara… för mycket. Och samtidigt… inte riktigt jag; en överskriven skugga; en karaktär i Professor X berättelse; en lätt uppförstorande reflektionsyta. Jag kommer att uppträda… behagfullt.

Zambreno skriver i Green Girl om sin antihjältinna, den toxiska flanösen i 00-talets London; butiksflickan Ruth:

She was a rough draft. She was impressionable, everyone left their impressions on her. To be a writer she would have to take herself back as a character. She would have to escape from her life as a muse. Escape from her role as the blank slate, which everyone scribbled on.

Och i Hjältinnor:

F. Scott och Zelda Fitzgerald. Hon är ingen utan honom. Hon är infogad under hans namn. Han är författaren, hon är en samarbetande musa, ett ”kompletterande förstånd”. Allt det här fungerade ända tills hon ville bli sin egen författare.

Hon vill skriva, hon vill använda hans material. En spricka kryper över spegeln. Han anlitar all psykiatrisk och litterär expertis han kan finna för att kunna censurera hennes skrivande. Han lyckas.

När Zambreno skriver litteraturhistoria gör hon det med samma insikt som Woolf om vikten av en kvinnlig genealogi. ”Jag försöker lära mig att bli en riktig författare och skriva viktiga böcker, men står inte ut med tystnaden.” I sömniga Akron dit hon har följt sin make på hans karriärsstege – förlust i ”äktenskapsschack” – går Zambrenos (fiktiva) jag i sin isolering upp i en osynlig gemenskap med modernismens osynliggjorda musor; ”mina galna fruar” som hon kallar dem: Vivien(ne) Haigh-Wood Eliot, Zelda Fitzgerald, Jane Bowles, June Miller, alla mytologiserade femme fataler, patologiserade, institutionaliserade och litterärt vampyriserade på av sina genier till makar. Hon startar en blogg, Frances Farmer Is My Sister, döpt efter ytterligare en patologiserad musa. Här postar hon utkast och fragment till boken om de galna fruarna, de spruckna speglarna, och här – via kommentarsfältens uppskattande och igenkännande utrop – finner hon en annan litterär gemenskap. En virtuell sammanslutning för ”flickorna som ropar Woolf”, de som är för mycket kropp och känslor och allvar och utlevelse, för navelskådande och för osammanhängande, för fjära och för klängiga, för hysteriska – eller med den moderna psykiatrins terminologi – för emotionellt instabila. I sitt nätverk av egna rum på nätet tar de tillbaka sig själva som karaktärer.

Zambreno skriver skarpt och intensivt intuitivt, hon skriver med tredje vågens socialkonstruvistiska teoribildning i ryggmärgen. Rakt och frankt dekonstruerar hon både myten om den modernistiska musan och det egna berättarjagets, mentala, fysiska och relationella sönderfall och återuppståndelse. Med lyhörd känslighet för den identifikatoriska habituering med vilken sociala förbud och roller inkorporeras och återupprepas, av kvinnor och män, skriver hon ut sina Hjältinnor ur den kanoniserade modernismens Stora Manliga Narrativ. Och hon avslutar med en bön till sin läsare, hennes samtida, förskräckligt deprimerade flicka, om att kämpa mot sitt eget försvinnande:

”Eftersom vi, trots allt, måste vara våra egna hjältinnor.”

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz