7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Det tysta språket
402
post-template-default,single,single-post,postid-402,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Det tysta språket

IMG_0388
Bild: Magdalena Rozenberg

Det tysta språket

Jag önskar att denna text skulle handla om hur litteraturen kan kommunicera bortom de begränsningar som geografi och språk annars ständigt sätter upp i samhället. Om hur det svenska och det danska språket trevade efter varandra. Hur dessa grannspråk skapade texter, lät orden och språken flyta samman och utvecklas i ett gemensamt litterärt fält. Men den här texten handlar om det motsatta.

Tyst betraktelse. Betraktelsen av tystnaden.

Jag bromsar upp mitt läsande av Olga Ravns roman Celestine, och lyssnar istället varsamt till den tystnad som uppstått mellan det danska och svenska språket. Försöker definiera vad det innebär att delta i ett språk i kontrast till att enbart stå som betraktare. Vilket är egentligen vad? En så banal fråga har blivit väsentlig i tvivlet kring vad vi faktiskt gör med språkets möjligheter. Använder vi oss av de möjligheter som finns i att ha det danska språket som grannspråk, där vi kan tala och skriva med varandra utan att behöva ta till med engelskan? Eller betraktar vi möjligheterna när de flyter oss förbi?

Jag önskar att denna text skulle handla om hur litteraturen kan kommunicera bortom de begränsningar som geografi och språk annars ständigt sätter upp i samhället. Om hur det svenska och det danska språket trevade efter varandra. Hur dessa grannspråk skapade texter, lät orden och språken flyta samman och utvecklas i ett gemensamt litterärt fält. Men den här texten handlar om det motsatta. Hur den danska texten har blivit som gummi för det svenska språkets läsarögon. Hur vi läser utan att egentligen delta. Om vi ens läser, låter vi texten studsar tillbaka ifrån oss precis som gummi, utan att bli en del av oss själva. På avstånd betraktar vi istället för att delta i varandras litterära utveckling.

Jag skulle vilja kalla det som sker ett gemensamt, stilla, noggrant skapande av en genomskinlig vägg framför det danska språket. En vägg byggd av våra egna tankar, våra egna begränsningar och fördomar kring förståelsen av språket. En vägg som blir ett konstant hinder för litteraturen och dess spridning. Där bakom sluter vi oss och låter väggen bli till en allt starkare mur att luta oss stabilt emot. Vi gör ideligen våra ögon allt mer sköra för främmande språk, och låter en tystnad tala som ersättning för text. Är det att använda möjligheter i språket, att tillåta en genomskinlig vägg begränsa vår förståelse för det danska språket, de danska orden, den danska litteraturen? En definiering av litteraturen sker nu utefter vilket språk den är skriven på. Detta trots att det danska och det svenska språket definieras som just grannspråk till varandra och inte främmande språk, det ska alltså per definition finnas en så pass god förståelse mellan språken att ingen engelska behövs för att förstå varandra.

På tågrälsen mellan Malmö och Köpenhamn kan man fysiskt ta sig emellan städerna på mindre än trettiofem minuter. För att en text ska spridas samma sträcka tar det paradoxalt nog betydligt längre tid. En evig väntan på en översättning. Vi pratar om den danska poetiska blomstringen, men väntar med att skriva recensioner av Asta Oliva Nordenhofs diktsamling tills den kommit i svensk översättning. En tystnad som glänser med sin närvaro när de danska texterna läggs olästa på hög. Om vi ens lägger dem på hög, vill säga. Geografiska gränser, inbillade språkliga gränser får avgöra hur vår litterära kommunikation ska se ut.

Vi betraktar.

Vi låter tystnaden tala.

I detta betraktande, i denna tystnad skapas en ogrundad främmandegöring av det danska språket. Vi skapar avstånd istället för att läsa oss till en del av varandras litterära aura. När litteraturen kan vara ett sätt att luckra upp och utvidga kommunikationen låter vi den istället bli en del av bilden av danskan som främmande från det svenska språket. Originaltexter förblir olästa av de svenska läsarna, de formuleringar, de ord, de meningar som författaren själv har skrivit får ersättas av en tolkning från översättaren. Vi tillåter att de möjligheter som finns i den litterära upplevelsen av att läsa på originalspråk att kastas bort. Vi tystar ner istället för att kommunicera och utvidga det vi har att ge varandra i en ömsesidig språklig kännedom.

Vanan att inte räkna in det danska språkets texter till vår litterära krets har vi själva byggt upp och fortsätter att bygga på. Det är en vana som går att bryta något som skulle gynna både oss själva och litteraturen att den bryts upp. Att börja prata om den danska litteraturen på jämlik nivå med den svenska, som en litteratur som vi läser, tar del av, är en del av, utan att blicka ner på. Att börja skriva, läsa, och förstå de danska texterna, se på dessa som likvärdiga med de svenska. Det finns en tröskel till det danska språket, en tröskel som vi måste få bukt med, något som enbart kan ske genom en handling. Att läsa.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz