7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Detta är den mörka jorden
1651
post-template-default,single,single-post,postid-1651,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Detta är den mörka jorden

M.W.


Det är den här märkliga känslan
som infinner sig en dag
när man helt planlöst går omkring
i en närapå helt tom lägenhet
Det kommer som en slags växande tomhet
Det låter minne efter minne
bita fast i kroppen, ser det tvinga sig kvar
Det är ett område med vinter
en plats med vit vit snö, kristaller,
ingen skall här få liv
Varje morgon måste jag
fylla en dikt upp till brädden
med allt det som vi aldrig lyckades
ge namn åt eller förklara
för varandra
ingenting skall förfaras,
minsta veteax skall samlas in
återbördas, återbörda det nu


Det är en hög klar himmel utanför
det här rummet på Köpenhamnsvägen, Malmö
Det är en svag lite kyligare nattvind
som tar sig in i rummen, ingenting
skall vi minnas
av varandra
vi skall bara läggas undan
inför detta helt nya, okända
Allt är just precis omöjligt att förlika
sig med, delarna går inte längre
foga samman till den större helhet
som skall avtecknas
Det skall läggas undan, som ett utkast
till en dikt, ett liv, en dag, en stad

Jag kan inte säga att det är en kristuslik morgon
det är en annan slags grymhet
en annan slags kärlek
inte alls lika mänsklig som teologin
där vi överges på samma sätt varje gång,
där vi lämnas för att återbördas, låt
det bara inte ske


*

Det är en bild av min mor som förföljer mig
Ingenting kan skrivas in och bli befriat, allt är undangömt,
skuggan av min mor växer intill allt i dag, den
växer sig tydlig, antar form och ljud, som en
kortvågsradio uppställd på ett vindskontor:
brus, signaler, främmande röster,
anrop, jag vet att det kommer nu
det tar sig in i mig, fläker
kött från ben, det är detta vita vita ljus
som bryter sig in i mig: överge mig här,
låt mig få överge dig här, frömjöl, jag
ser det nu blåsa i vinden, över balkongen,
småfåglar, anonyma som nödrop, det skall
bli vinter, du känner också den delen av mig

Det kommer först som en bild, en scen
Min mor sitter ensam i ett kök,
innesluten i sig själv
Hon skriver rad efter rad, brev efter brev,
allt mer manisk,
allt mer osammanhängande, den bilden
skriver jag mig fri från, låter de döda gå
med de döda, det är inte vi som rör oss
genom det köket, genom de rummen
Jag vet att det vi inte fyller dikten
med denna dag
kommer smidas till en pil,
skjuten från ett långt långt avstånd,
lämna mig inte här, låt mig
inte få lämna dig här

Ingenting av det som sker skall förfaras
Den minsta händelse måste nedtecknas
för att kunna glömmas bort, som om jag
aldrig legat där, som om jag aldrig sett det
ske, det precisa anslaget, det hårda kalla
som vi kan kalla hem, flykt, resa eller uppbrott
En kropp måste värnas, skyddas
läggas tillrätta mellan dygnen
mellan just de omöjliga timmar
när vi inte längre vet
varandras namn
Och det kommer nu
det vita vita ljuset, låt
det bara ske, det skall stå
helt öppet, som ett rum man
lämnar bakom sig
överger, skändar


*

Vi måste ange en exakt position, ett precist
läge så att de som flyger sent om natten eller tidigt
under dagen skall kunna hitta hem igen, vi måste
låta de fälla in vingarna mellan diktens rader
låta en enda rad av nåd ta plats
mellan dagbokens
alla meningslösa omtagningar, ingen
människa är en ängel,
bara detta vansinne
i rummet nu
när jag ser min mor allt mer
sluten i sig själv,
allt mer koncentrerad
på sin enda uppgift:
att försvinna, föra sjukdomen vidare
vi kommer
upplösas och bara upphöra
lämna mig inte nu, det är inte
våra rum, inte vår historia, det
är en sjukdom, det är inte en berättelse

Dikten blir ett slags ingenmansland
där de döda kan röra sig intill oss andra
levande, vi kan gå sida intill sida
uttala mening efter mening
bara låta allt stanna upp, växla bort
som när man tidigt en morgon
nere på Malmö Centralstation
byter destination, man ankommer
rälsen som leder bort, lämnar
det bakom sig
Varje morgon måste jag föra
in namn efter namn,
plats efter plats, ting efter ting
tills dikten blir en helt
egen sluten värld, som en öppen grav
grävd mitt i den fuktiga mörka
jorden, detta är den fuktiga
mörka jorden

Det är en tidig morgon, lördag, juni
Den här speciella oron inom mig kommer och går,
låter svart byta plats med vitt
låter kärlek byta namn
med rädsla,
det finns ingenting annat här
än en stor stor tomhet som
nu griper in i oss från insidan,
från utsidan, en mörk uppgrävd
plats mitt i dungen, frökapslar
i vinden, jag kan se dem nu, som
ljusa närapå vita fläckar
Det är en stark vind ute
Det kommer strax att bli
helt stjärnklart
Jag tänker intensivt på dig,
som om jag skulle kunna
koncentrera allt det hemliga
som är du till en gåta som
det går att avkoda, jag vill lösa
dig här, från detta rum,
denna stad, denna dikt,
dessa ögonblick, låt oss
bara låta det gå oss förbi
som när godstågen passerar
lastade med just ingenting, låt
det bara ske
När jag sover drömmer jag
dig intill mig, när du sover drömmer
du mig, intill dig, nu är det snart
kväll och jag vet att det kommer
lysa stjärnklart, som en dikt om
just allt vi älskade hos varandra,
ingenting är längre mänskligt,
en dunge, frökapslar i vinden, en
kväll där stjärnorna kommer lysa
var och en efter sitt namn
var och en efter sin art, flå
nu dessa kroppar, flå nu dessa
kroppar in till märgen, vitt,
bara det vita i mig som blir
som till en sjukdom, en frånvaro,
som en vitkalkad grav

De döda skall befolka dikterna jag skriver
De döda skall ges tillträde till diktens alla fördolda platser
De döda skall bilda ett eget dovt tonläge, växande, deras röster
skall komma närmare och närmare,
bara för att igen försvinna
förloras från både sammanhang och ordning
de döda måste få gå fria, just som vi skall gå fria,
bara passera varandra på ett förortstorg,
som blickstilla i en kö på varuhuset, på en bensinstation,
förinta det i mig, låt det bli som när man
bara andas ut och går undan,
väljer nederlaget,
det här är nederlaget

De döda skapar en bild som blir kroppens
eget minne av en omfamning
en hand som letar sig
fram över din kropp
Ingenting är sig längre likt
städer, rum, öppna salar, torg, bibliotek,
de döda bygger dikten
rad för rad, sida för sida
ingenting kommer till slut
vara kvar av oss
bli älskad så, älska så

Det kommer finnas ett stort växande ingenting
Du är borta nu, du är inte här, på balkongen kan
jag se alla dessa anonyma småfåglar röra sig, instinktivt
länkade samman till ett mönster som du lärde dem,
en ritual du höll kalla vintermorgnar, ett hopp som handlade
om överlevnad, vinter, kyla, den tunna isen över vattenansamlingarna,
jag undrar vart vi skall föras,
fåglar som letar i luften, letar i balkonglådorna
vinter skall komma,
vitt skall bli vitt, ett träd skall resas,
en kropp skall återbördas,
ingen vet, den här dagen viker
bara undan, som om rummet nu
plötsligt var verkligt, konkret:
säng, stol, bord, stjärnorna, ljuset
plötsligt, ett ögonblick, glasklart,
vi är redan borta


I det mörka blanka spegelglaset
går det att se en pelikan
som står helt stilla
Det går att se en uppslagen bok
med bokstäver av guld och blod
vi ser ett mörkt ovädersmoln
en vit lysande tomhet
som äter oss
från insidan, den äter oss
från utsidan


Det går att beräkna frånvaron i form av decimaler
det går att en tidig morgon i juni genomborras av en
plötslig fågelsång, det är ett hål genom dygnet där
levande och döda för en sekund lägger sig ner tillsammans,
de ligger nerbäddade på anonyma åkerfält, kom nu, vila här,
bara en stund, det som är fördolt skall uppenbaras
för annars kommer det inte att läkas ihop
du vet det
för vi bär
samma tecken över ryggen
märket som betyder slav, boskap, ängel
Det är inpiskat i oss sedan
generationer tillbaka


Hans ansikte lyser
blixtrar till i det svarta,
utplåna det nu
Hennes ansikte lyser
blixtrar till i det svarta,
utplåna det nu



Det finns ett annat slags ljus
mellan oss,
mörkare, tyngre, det finns nu
ett annat slags mörker
mellan oss, ljusare, lättare,
vi talar om musik,
vi talar om en sorts stig som leder ut
genom dungen,
vi rör oss genom en stad, genom en by, vi besöker en trädgård,
vi vilar i ett parkliknande område mitt i city, vi ser en äldre man
stå helt förstenad, som ett träd, han står helt stilla minut efter minut,
bara just helt stilla, som en fågel, som ditt öppna ljusa ansikte,
vi talar om kroppens tyngd, vi talar om den här känslan
som en befrielse,
vi sover, vaknar, vi ringer samtal, beställer mat,
vi vänder bort
ansiktet, vi talar om dikten när den blir en fysisk rörelse,
vi talar om
dikten som en kropp, vi lämnar staden, torget, det är en sång,
det är en kemisk formel, det är det här plötsliga mellanrummet
mellan det synliga språket där vi kan namnge,
omforma, definiera och detta andra helt osynliga språk
som nu förintar oss,
andetag för andetag,
förinta oss nu,
låt det ske


Det är ett rum och det skall lämnas
det är en kropp och den skall vara kropp
det är en annan
slags natt, vi skall föras undan,
läggas bort, vi skall vidröras,
utplånas,
vi skall bli ett ljusare mörker, vi skall vara ett mörkare ljus,

det är ett ansikte som vänder sig om och utplånas,
natt efter natt,
det är en berättelse, ett ansikte, en sång,
det är resterna av ett hus, ja, jag vet att det är en sjukdom
jag går upp mitt i natten för att skriva ner
den enda mening som har
letat upp mig, de ord som har tvingat mig
kvar bland allt det meningslösa
som en dag som denna kan rymma
ett namn, en adress, en slags historia,
drömmen om att du var här, i rummet,
du var lika lätt och tung som allt det
som måste utplånas
för att det skall gå att älska:
låt det nu bara ske


Du minns när din mor
böjde sig ner över dig i sängen,
drömdjuren som åt av dig, dränerade dig
tills du blev helt utan kraft,
fanns kvar bara som en skugga
av den du var tänkt att bli
Handen lyser vit, stark och fri,
när den skriver ner din adress på en bit papper,
ett träd skall växa sig högt brusande
ett rum skall lämnas bakom oss
dörren skall stå på vid gavel och intill den
tomma sängen i vårt rum
kommer du igen se din mor stå på knä
vid sängkanten,
det som var du går förlorat där
du måste gå in i den täta natten
för när din mor reser sig igen är du borta, förlorad,
hennes natt är inte din, det ljus
hon har ställt fram skall inte du
orientera efter,
vi skall resa
på ett annat sätt,
ditt öppna ansikte,

ditt ljusa närapå helt vita ansikte

De döda kommer som minnen man envist
försöker blinka bort
De blir då också för evigt
fastetsade, som blinda fläckar över näthinnan,
det är ett flimmer som inte går att tvinga in
till en tydlig bild, nu är det stjärnklart ute,
nu är det stjärnklart, det skall bli vinter, stjärnor
kommer att lysa, mörkt skall bli ljust, du kunde
se den sidan i mig, jag kunde se den sidan i dig

*

Det skulle vara så mycket enklare om vi bara kunde
vila intill varandra, bara för en kort stund, bara
för ett ögonblick, som när jag såg oss i en öppen hage,
du var sittandes mot trädets stam, en uppslagen bok,
ett högt växande gräs, veteax
Det fanns en salamander
som pilsnabbt rörde sig
över den brännande marken
mellan oss,
du satt under ekens krona

*

I dig, när jag lade
fingrarna över din puls,
kunde jag känna hur vi arbetade
oss ner mot nollpunkten,
ett tickande kroppsligt ljud,
”Detta blir ditt språk” sade du och det finns ingenting
att frukta, ingenting annat
än det som finns hos varje människa
en förmåga att förinta allt
det han eller hon älskar, som att bränna
ner sin by för att den inte skall hamna
hos fienderna, så, kom nu,
lägg dig bara intill mig en kort stund
se hur de döda kommer
över fälten, som skuggor,
som varsel, som anrop, som glidande
skuggor just en dag som denna när allt
blir förlorat och jag därför
står med tomma händer,
redo att fånga det som kommer, jag
längtar bara efter din tyngd i världen,
din nackes vithet och när
du säger mitt namn och rör vid min underarm
blir jag levande,
så går det att urskilja oss från omgivande skuggor
dessa döda som blir som frömjöl
blanka sidor i en dagbok som beskriver
kärlekens klyvnad, där vi delas upp i pol och motpol
jag blir den som måste raderas, sorteras undan
för ingenting av det jag älskar
får jag ens kalla mitt,
ändå är det just vad som sker: din nacke,
din vänstra sida, kroppens tyngd
du som tar emot mig,
vi skall inte längre vara
inneslutna i dessa lindor, dessa sår,
det avstånd som tog plats inom oss
har nu förlorat sin tyngd,
sin verklighet,
ljuset är starkt, det är klart,
det kommer att bli vinter, stjärnklart,
småfåglarna fortsätter leta efter mat,
inlemmade i ett mönster ingen
varken minns eller förstår, ett hopp
som du lärt ut


Den här gatan ligger helt tom
under den första morgontimmen
Ingenting kommer att ske
allt har redan inträffat, det värsta
har redan skett, vi skall foga samman
det som är ofullbordat, en
kristuslik övergivenhet
för oss alla utan tro
det enda som återstår nu
blir just ett rop ut i en tom natt,
låt det ske, låt det vara nu


Det som sker är att de dödas minne kommer
på besök bara för att låna tyngd från verkligheten,
den som skall fördrivas är du, du skall föras undan,
genom det höga gräset, du skall ledas bort mot dungen av träd
där kropparna kommer hänga, en efter en, vi är
varken människor eller djur, vi lever här
mer som en slags alarmsignal som ljuder
över fälten, genom kriget, genom den
efterlängtade försoningen,
den meningslösa freden
den kärlek vi är för varandra


En ljuslåga
inbäddad i natt
efter natt


De döda drivs in i vår berättelse
av en längtan efter allt det som finns
instängt i ett rum som en gång befolkades
av levande människor, döda ting, växter, det
finns kartor över främmande solsystem,
myter om månens dragningskraft, havet
skall vända sig om mellan
ebb och flod, det finns elektriska impulser
kvarhängande
över sängen,
rester av en närvaro,
detta det osynliga
som varje människa bär med sig
vid möte och avsked,
det som brusar i form av impulser
signaler, anrop, inställda besök,
illa skötta kärleksrelationer, ofullständiga avgångsbetyg,
avgiftningar i ändlösa rader, en oro, en vildvuxen trädgård,
en glipa just där mellan dröm och verklighet,
en plats där det fortfarande
går att känna de här elektriska impulserna
stöta fram,
som plötsliga
brännande områden i ett menlöst samtal,
för där,
mitt i det ögonblicket
förväxlar du ordet brännande med bekännande
det vi nu talar fram är en grymmare
helt oförsonlig värld, den skall
vi förvalta, det kommer bli vinter,
snö, vit snö kommer falla,
en kropp kommer bäddas
ner mellan allt för mycket hopp
om de dödas återuppståndelse
allt för mycket hopp om att minnet
inte skall raderas undan, föras bort
jag hör det som en avlägsen signal
som vill få oss att tro att kriget är över,
att det bara gick oss förbi, vill få oss att
tro vi blev skonade, vi blev inte
skonade

De döda måste befolka denna berättelse
De måste vara snö, öppna fält, en blick
som äntligen får räta ut sig
De döda måste stiga ut i en larmande junidag
när hettan flimrar över gatorna, torgen och platserna
som vi besökte och som nu
står helt tomma, genomlysta
De döda förvaltar hemligheterna
vi lösgör mellan raderna
inmejslade mellan minne och glömska,
lämna mig inte nu


De döda städar undan alla lösa delar, fragment,
de raderar bilder, de sopar undan
resterna, som aska från en kakelugn
en mycket kall vinternatt
Vi kommer strax sortera undan
alla dessa böcker, kläder, anteckningar,
recept, kreditkort och personlighetsformulär,
allt som bär rester och spår efter oss
kommer att raderas, lösas upp,
det är en annan slags teologi
där skapelseberättelsen saknar
både himmel och helvete,
skuld och försoning, du måste
lämnas nu


kalla låga av ljus
i nattens hem


Om inte de döda bjuds in,
om så bara för en sekund,
om de inte får passera genom hjärnan
som ett förbiilande
minne, ja, då kommer vi bara falla undan,
just som aska i en kakelugn,
ingenting annat än flagor,
vi kommer att vara sot
De döda är frånvarande
de finns till slut inte ens
kvar som ett minne
just därför blir allt som sägs och skrivs
fyllt av svarta växande hål, en rymd inom oss,
utom oss, det är en måne som mäter ebb och flod,
en uppgrävd plats i en dunge, var vi verkligen
där, intill varandra, låg vi så, lämnade vi varandra
just bara så enkelt som ingenting

De döda behöver oss och de döda behöver allt det
som finns i denna dikt, precis som änglar så saknar
de döda en egen form, de kan aldrig
vara ett kärl för erfarenhet, de döda är avslutade
ögonblick som står
utanför alla tolkningsmöjligheter, låsta,
som ett raserat torn eller ett tarotkort
som visar åtta svärd


Ditt ansikte,
kalla ljusa låga
från insidan av dig,
utplåna mig nu


Vi skulle inte kunna leva
om vi inte övervann avstånden mellan oss,
jag skulle hemsöka din dikt
som ett aldrig infriat minne
Och du vet att jag skulle stå där
bakom din knäböjande mor
Varje natt skulle jag komma och stryka dig
lätt över pannan så du vaknade till
för en sekund förvissad om att just här,
bakom denna dörr
som dikten är
så finns det ett öppet fält där
veteaxen står sprängfyllda,
ditt ansikte skulle
vara öppet klart, vi skulle inte
kunna leva
om du inte fick lov att finnas
just här i min dikt
som en hand som söker en hand
under ett kort
intensivt samtal där jag plötsligt
ser vad det
blir som sker inom dig,
skuggor som sorteras upp,
delas, göms undan, jag önskar
det gick att nå in bakom dig,
jag önskar att det gick att nå in
bakom mig


Låt det
ske nu


Du skriver en dikt
där varje rad smids av snö, i salt,
där mening efter mening raderas, försvinner,
det är ett stort sken av ingenting som bländar
mig från boksidorna, det finns inte längre tydliga
gränser, det finns bara en avgrund, det är som en ikon
som aldrig blev mer än en vision om att avbilda Guds son,
en hängd man fördold i ett blommande äppleträd, det
kommer för alltid finnas en bild som inte är en bild, en ikon
som bara inkarnerade tomheten, avståndet, frånvaron
Det är en kärlekshistoria
Den som försöker låtsas att skuggorna
omkring oss bara är varsel eller drömda bilder
kommer stå här en het fuktig dag i juli
stå stilla och se
hur allt bara
glider förbi,
försvinner


Det som jag nu skriver kommer ske
det har inträffat
Detta är en slags ljuslåga
detta är en dikt, detta är en helt
egen plats, ett minne vi delar
med varandra, ett slags ljus
som slogs på i det mörka
rum som vi nu skulle
lämna, överge
Detta är en lägenhet och nu är det
ett enda stort hål genom verkligheten,
denna vita låga, denna svarta låga
ett dödsrike där jag samlar ihop de döda,
jag anlägger en trädgård
det är möjligt att detta blir den
ikon som avbildar
Kristus som en kropp,
en hängd man i ett blommande träd,
en naiv anteckning
som formulerar sig omkring hoppet
om de dödas återuppståndelse,
livets intensiva skimmer, det är som sagan om dödens
stora mörka skepp som glider förbi med fulla segel,
vi borde inte gå ifrån varandra,
vi borde inte vara i detta krig,
jag önskar att du
fanns här


Det som jag nu skriver kommer att ske
det har inträffat
Detta är en dagbok, detta är en dikt
detta är ett slutet och öppet rum
Detta är en lägenhet på Köpenhamnsvägen
nu är detta ett enda stort hål genom verkligheten,
det är ett dödsrike där jag samlar ihop
de döda, anlägger en trädgård
det är möjligt att detta blir den
ikon som avbildar Kristus
som en levande kropp
undangömd i ett blommande träd,
vad vet jag, det enda jag vet är
när jag dör och allt detta skingras
som vid ett plundrat dödsbo
kommer det finnas en anteckningsbok
där det på sidan 17 finns en notering
om de dödas återuppståndelse,
en beskrivning av livets intensiva skimmer,
dödens stora mörka
skepp som glider förbi med fulla segel,
man kommer se ditt namn, din adress,
det finns nu ett utrymme som jag ännu
inte förstår, en rörelse som jag låter
bryta sig in i mig,
bryt dig nu in i mig


Det du älskar
Det du fruktar
Den bilden av
ditt ansikte,
låt det komma
låt det ske
fördold i tysta natten
en levande låga
blixtrande, följ det
ljuset


Du ser att vi till slut bara letade efter ett tomrum
där vi kunde hänga av oss själva, som ytterkläder,
lägga bort våra saker, ett antal ting, men om det vore allt, ja,
då skulle vår berättelse vara en katalog,
en uppgift där man kryssade rätt ruta för rätt plagg
sedan lade
sig ner för att dö,
och vi som då varken blir
levande eller döda rör oss oroligt
genom källarvalv, kulvertar, vindskontor,
dikter, kataloger, prosafragment,
överallt söker vi
en plats som vi kan kalla
hem, en ort där vi får lov att foga oss
in mot varandra, där vi kan vara alla
dessa varelser: en skeppsbruten, en änkling,
en alkoholiserad frisör, en
småbarnsmor, en ung pojke med allergi,
en kvinna i fel bransch och som
snart kommer hitta hem, vi vägs in mot allt det
som är frånvarande och som ligger fördolt
här i diktens rader, som oupptäckta minnen
som scannas av och upptäcks när ögat rör sig
över diktens formsystem, det finns
hela tiden minnen som ställer sig i vägen,
som bommar över en landsväg
för att hindra passage, de döda kan
ibland anges som enstaka meningar
som bryts ur sina sammanhang och placeras
intill varandra, detta sker, ja,
jag vill säga att detta sker hela tiden just
när koncentrationen släpper
sitt fasta tag om min kropp,
den del av mig som jag kläder, föder, förvaltar

De döda verkställer sitt underjordiska arbete,
låter oss överge ting, passager, kulvertar, slutna rum, katakomber,
låter oss besöka och överge också främmande gåtfulla platser
som T-station Ropsten, det är moderna hotellrum med svårforcerad
belysning, de döda låter oss överge snart blommande äppleträd,
de döda låter oss se min far som inte längre hänger i trädet,
de döda säger att sonen är upptagen i faderns verk,
pojken som uppgår i sin fars blanka ursinniga ansikte,
de döda talar med rösten som ställer allt och alla till svars
för svaret blir aldrig mer än detta förnekande, det ges aldrig i formen
av ett samtal, en risk som det går att övervinna, det sker ingenting
som går att se som en befrielse, det är bara ett stigande,
sjunkande brus, högt högt uppe i trädets krona
Det är en far och en son, det är deras blanka ursinniga ansikten,
lysande vita, lysande vita
Och just eftersom detta är en dikt med angiven tid och plats
antecknar jag ”Malmö, juni, 17”
Det skall vara ett möte som jag sedan ställer in
Den tomma platsen i kalendern
kommer direkt påverka det vi läser,
jag vet inte om den här dikten
kommer att uppslukas av alla dessa inställda
möten som nu bara är ett stort växande
hål inom mig, inom dig, mellan oss, vi
är överlämnade


Vi får helt enkelt träda in i den här dagen som anges vara
en fredag, en bestämd månad, ett bestämt år, vi får se oss
omkring, vi kommer resa genom dagar, nätter, år, vi kommer
färdas genom en dröm där du låter djuren komma precis
intill dig, en kattunge puffar på dig, du ger den mat, tunga
gröna blad, fuktiga, ett växthus, en gångstig, en naken kropp
som vänder och vrider sig i sängen, en annan som hänger från
takbjälken i en medelålders mans dröm, en bägare som fylls
till brädden gång på gång, ja, så kommer den dag att vara, det blir
en fredag då lycka och smärta rör sig intill varandra, som upprörda
grannar i samma hus eller som himmel och helvete i en och samma
förbannelse, allt beroende på perspektiv, så mullvad eller örn,
olycklig och fri eller bunden och lycklig, ingenting är längre enkelt,
allt det enkla är just nu bara ett stort stort ingenting som bryter
sig in i dig när du sover, drömmarna blir anhalter, stationer som skall
leda vägen fram, det är bara det att du drömmer i svart, drömmer om
stenen i Kaba, låter svärtan ta sig in, överallt, överallt, vi lämnas över nu


Det som jag skriver idag blir till ett slags osynligt frömjöl
som enkelt blåser bort och irriterar ögonen när du läser,
du säger till oss att det skall blomstra, det skall vara ett grönskande
kors på väggen intill sängen, sidorna i boken du läser blir tyngre och tyngre
långsamt, andetag för andetag, synliggörs dikten
först som en övergiven ladugård i en mörk skog
sedan som en kall mörk insjö utan botten
sedan som en grip tecknad av ett barn
sedan som ett hjärta som stannar av och sedan kommer
dikten som en stor mörk ek
där det sitter en flicka med en gul anteckningsbok,
uppdragna knä, hon är täckt med ljust rosa, nästan vita
körsbärsblommor, den som skall gifta sig med ett väsen
måste förbereda sig under flera år, måste lära sig
andas under vatten, kunna gå raka vägen, hela vägen
från stam till krona, det vet alla som rör sig i dessa gränsområden,
i dessa mörka landskap där solljuset
aldrig når ner till marken
som för alltid är fuktig, tung

Det finns ett talesätt som säger till oss som är besökare här:
en flicka som skall gifta sig med ett väsen måste kunna framkalla
regn som stiger rakt upp mellan boksidorna, får bläcket att rinna ut
så det som finns antecknat i dagboken om den andre som höll hjärtat
i ett skruvstäd bara rinner bort, som tårar, som en flock andeväsen
genom skogen, daggfuktiga, här finns ingen nåd, bara en stor kärlek
som försonar den mänskliga sidan i djuret med den djuriska sidan
av människan, ingenting får brytas sönder, kastas bort, försakas,
det som flickan med den gula boken nu sitter och hinns ikapp av,
det är balansen mellan förintas och ge upp, kärlek och hopp, formler
som andas fram varje morgon av allt det som lever,
lämna mig
inte här, inte här


Ensam i tysta natten


De döda och vi andra som lever
kan uppgå i föreställningen
som säger att vi möts
bara för att kunna avsluta
det som vi påbörjade
medan vi levde ett annat liv,
i ett tidigare liv gick
jag förbi dig medan du log
mot en förbipasserande, i ett
tidigare liv kastade du ut en hög
med torkade löv som gömde
både sork och igelkott,
nu när vi möts igen
så är det i rörelse
mellan mull och guld,
mellan den stora lyckan och hänförelsen
och den aska som en vintermorgon
städas ut ur en kakelugn, det
finns ingenting som brinner förgäves,
en människa skall inte behöva
frysa, det är igelkottens testamente
medan han förflyttas upp till nästa nivå
längs med denna kedja av återfödelse
där han får se en f.d husägare
som numera är en liten pilsnabb åkermus
Det är den här diktens stora förbannelse,
just detta att dagarna
återspeglar varandra,
så om jag i januari skriver om ett speciellt torg
så vet jag att om jag använder en
speciell plats namn
kommer det bli så att jag
en dag sitter på detta torg, ensam,
iklädd bara denna märkliga känsla
av att vara hemma och borta på samma gång,
för hit, just på det torg jag ville namnge
bodde min far
när han var i den ålder
som jag nu lever med
en stad där ingenting påminner mig om mig,
ja, i ett sådant totalt tomrum
blir allt avgörande, blixtsnabbt,
det är omänskligt, för ett ögonblick är jag
min fars ansikte,
kallt hårt vitt


är gömd bland vita liljor och försvunnen


Ta den kroppen
förinta den så allt svart
blir vitt, som en enda brännande
låga av hopp, lämna nu detta hus


De döda kan anta formen av vassa kristaller
som smälter i handen, de döda upplöses i vatten,
förvandlas i det som blir hetare än kroppens egen värme,
du omsluts av en levande kropp, det mjuka och det fasta,
det som skall skrivas in som ett minne i en dagbok, det som
skall lösas upp mitt i denna virvel av kroppar som tätnar samman
Det är en stad, det är en sen eftermiddag, det är tiden just när
skuggorna glider fram och jag tänker att en kropp måste skändas
kränkas och bespottas för att kunna resa sig upp och vara fri, det finns
en fördold hemlig kropp inom dig, den lyser djupt nerbäddad inuti
dig, en kropp som rör sig mellan dina olika nivåer, den slåss för dig,
den skyddar dig nu när du för en sekund släpper koncentrationen
för att låta kärlek och vanmakt bereda sig plats
för den slutgiltiga striden


Det är en annan stad,
det är en annan slags låga, du
går ner på knä, ta emot oss nu,
det måste vara nu


Det finns också en måne i den här dikten, en strand,
en djup insjö där en vit naken kropp rör sig under ytan,
det finns en drömtolkare med en vildvuxen trädgård
Han tar emot sina kunder bakom det fallfärdiga huset
Han brukar säga att den som drömmer om böcker
där sidorna är vita sandfärgade kommer dö ifrån
det här livet, ibland vänder han på det genom att säga
den som drömmer på det sättet
kommer återuppstå i en ny skepnad
det kommer ske en transformation och finns det
en måne som avger sitt ljus kan du läsa det
som är menat för både levande och döda,
det är en dagboksnotering som framkallas
i det speciella ljuset, en dikt som andas fram,
ett recept där du kan lösa ut din minnesförlust
en del i taget tills du inte längre
är en människa, bara en ansamling impulser
som korsar varandras väg, ingen plats för det mänskliga
finns det kvar i den dikten, den är bara skriven för djur
ett stim av lysande djuphavsfiskar kan vi
tänka oss glida förbi, djupt under denna
mörka kalla insjö, tropiska fiskar,
röda gula zebrarandiga lampor
som tänds och släcks i en cirkel,
denna snabba nervösa rörelse
mellan raderna


I en annan notering kan jag se en bild
av min son som mycket liten
Hans vänner rör sig genom tiden,
åldras, antar nya former, själv är jag för alltid
en fladdermus upphängd
i denna mörka grotta, signalerna når varken ut eller in,
ensam skall jag tyda mina drömmar, skriva ett lexikon
där varje bild förklaras och ges namn, ett innehåll
De döda inreder diktens rum,
antar sin form mellan raderna som jag skriver ner, jag
vakar nätterna förbi, vakar vid masten när detta skepp far vilse
över ett brusande dödshav, fjärran finns det en
isolerad ö, de spetälske och psalmisterna enas där
om och en och samma plats,
ett litet litet hus högt uppe på kullen,
det ligger precis intill hamnen
där transitbåtarna anländer om natten,
skepp av ljus som glider fram
mellan grund och undervattensströmmar
De som lever på denna fjärran ö är varken
vakna eller sovande, gengångare som rör sig
över den tysta mörka ön,
ja, dessa varelser hemsöks varje natt av en och samma dröm
en dröm om att en enda gång få bli vidrörd av en mänsklig hand
som du rörde vid mig,
en och samma dröm delar vi alla
en hand, en kropp, ett ögonblick som djupnar,
blir till en stor öppen port,
vi är alla i denna natt
en och samma människa,
fjärran från både hemkomst och flykt
det är ett slags hem också detta med
att alltid röra sig,
vi skulle bindas omkring skeppets mast
för att avgöra varandras
sång, de spetälske och gengångarna skulle
för ett enda ögonblick förväxlas
med psalmisterna, Kristus skulle lindas om,
läkas ihop, vi skulle alla stå vid
hamnkanten och se dessa gigantiska fartyg anlända,
natt efter natt, och jag kunde se dig gå där,
ditt ljusa ljusa hår flätat så som jag älskar att se det
din hand när du talar, som rör sig i luften,
som vidrör den kropp som skulle
ha läkts ihop, som skulle ha återbördats
till sin plats hos människorna
Om natten, sent om natten när ön tar emot flyktingar,
drömtydare, astrologer, frånskilda, tarotkortsläsare,
ja, då lyser det i huset uppe på kullen,
för då samlas allt in i dagbokens form
varje rad och händelse placeras i rätt del av uträkningen
och ingenting stämmer, det finns bara en växande skuld
där det skulle ha varit en vinst, spannmagasinet
står tomt, övergivet, Tarotkortet Döden är en port
mellan det som lyser vitt och det som lyser svart
det är du som avgör, jag vet att den
som döljer det uppenbara skapar ett eget rum
dit ingen får tillträde,
där korten ges en annan betydelse,
så, sent om natten när alla rum i huset
lyser starkt och klart, som en egen virvel av hjärntrådar
sammankopplade med världen
avläses dagens chiffer och koder
försöker vi hela tiden skapa
en kod som skall visa: det är inte farligt,
vi vet redan


Det finns en speciell slags dikt
som tycks framkalla sig själv
med sin särskilda
form av meningslösa iakttagelser,
dikten blir mer som ett godsmagasin
det finns en annan mörkare matematik
där vi räknar med helt
andra summor,
en man som desperat omfamnar
sin son kommer att säljas ut,
styckas, förnedras, bytas bort,
Den människa som skulle ha
blivit jag står nu
ensam kvar och ser
den dubbla uppgiften
med att vara på två platser
på samma gång, det är omöjligt,
en måste dö och det blev jag
som nu återbördas, mull, guld, en ikon
som ställs ut i ösregn, ett växthus
där ingenting odlas, en ensamhet
som i slingrande form rör sig,
som en orm, över boksidorna
Den här dagen borde avslutas
med att det skrivs fram en dörr
som låses upp, bakom den dörren,
i den trädgården, ligger vi avklädda,
snart dolda
av ett växande gräs,
lämna mig inte nu


Hon är inte här
Jag tänker på det som jag nu skriver till dig som en dikt
som mer blir till ett samtal när vi inte kan vara i samma rum
Jag sänder ut dessa signaler som rör sig i linje genom rymden
bara för att säga att livet pågår, psalmer skrivs, profeter gömmer
sig, griparna står redo och jag hittar ett litet rum här i dikten åt oss,
en plats där vi kan stänga dörren bakom oss, du klär dig varje morgon
för att bli en annan och varje gång ser du att det inte stämmer
för det finns en mörk skugga, ett moln av mörker som hänger över oss
nu släpper det sin last, sitt förgiftade regn, du säger till mig att det är anledningen
till min ensamhet, jag släppte in regnet när det gled förbi vårt sovrumsfönster,
det är ett tickande klickande ljud som påminner om primitiv musik
du säger till mig, igen och igen, den här hemliga musiken kan upptäckas som ett
musikstycke som det går att ana att författaren lyssnade på medan han skrev,
dikt efter dikt om kärlek, om gengångarnas längtan efter beröring, det finns
en annan dikt fördold i det bruset, en dikt lika hård och omänsklig som krig,
som en fred ingen vill avgränsa eller sätta bakom skydd, vi ställer in vår resa
för vi kommer alltid vara inlåsta i detta, surrade vid ett träd, nergrävda i en mull
som aldrig ger liv


Idag ser jag det som en dagbok, en dagbok mörk och tung
från en värld jag inte känner, en slags spegel av papper där jag
ser saker som dessa avteckna sig: bildskärm, kvitton, lappar, ID-kort,
bokade hotellrum som bara står tomma, oanvända, meningslösa, en
radioaktiv liten bok, drypande av gift, av hemligheter, av vanmakt,
det finns en trollformel om hur man på distans kan skjuta en pil, skapa
en zombie klädd som människa eller salamander, det finns en annan formel
om hur du förvandlar en varulv eller vampyr till en utklädd örn och stingrocka,
ingenting är giftigt eller farligt, bara du inte släpper in snöleoparden
som äter tamboskap, låt oss få vila där, bland allt det som gör oss till människor


*

Det finns ett efterord, en epilog som förklarar
de enskilda detaljerna, skapar mönster, scheman
Det är helt enkelt utsagor om resor, möten, väder, inställda
planer, museibesök, sängar, musikstycken
Och jag tänker på den omvända dagboken, dess spegeltvilling,
som är fylld med kartor, stjärntecken, märkliga namnlösa djur
som får symbolisera känslor ingen av oss vill kännas vid, detta rör
sig bortom det som lever och det som skall dö
Jag tänker allt mer på det som omger dikten
Jag ser allt oftare att just i det som jag väljer bort
finns det ett värde som jag inte vågar närma mig, närapå
som det här med att berätta en erotisk dröm i ett okänt sällskap
för att där i det ögonblicket förstå att det ser ut som en önskan
Det är inte mitt ansvar, jag är bara en förmedlare av drömmen,
likaså blir min dikt inte en rapport om det som sker inom
mig, utom mig, istället är det en mörk cirkel från en måne som
kastar sitt ljus över det jag skriver så att jag kan se att det är mening
över mening över mening över mening tills allt är svart, som en
helig sten, gömd i fickan, gömd i handen och i det växande
hålet av tomhet virvlar jag nu bort, för ingenting går att läsa
genom kartan, brinnande buskar, ett kök, en kropp och så den
ensamme spetälske som trodde att han var vidrörd
Min dagbok översätter en komplicerad ljus värld till ett skenbart
dunkel, jag tänker att jag låter en lampa lysa mitt inne i dikten,
en kvarglömd lampa just här i ett annars helt mörkt sovande hus
du måste resa dig upp igen, lämna sängen, gå mot strömbrytaren,
detta som nu är mörkt kommer att bli helt svart, detta mörker
innehåller en dörr som måste öppnas, dikten rymmer också en uråldrig
ek som måste omplanteras, en dåre vars skallben måste borras upp
så att det konstanta övertrycket kan släppas ut, en helig vind


*

Nu när det är ljust så är jag intensivt vaken,
det finns inte längre en given
gräns genom dygnet, mellan det mörka och det ljusa,
natt och dag, en sådan dikt skulle vara omöjlig
för mig att skriva, den hade haft samma hopplösa upplägg
som ett barns skattkarta, det finns ett kryss,
en stig, en kulle kanske, varför inte ett hus
Det som hade gjort det omöjligt
hade varit barnets oförmåga
till att se skillnad mellan
det som sker i det inre,
det som sker i det yttre, jag tänker att jag ligger
kvar i sängen och du reser dig och går
fram och släcker den lampa som lyser här
så vi kan sväva bort,
kvarglömda, förlorade, utsatta
kanske för att vaka och skydda
området mellan levande och döda


*

Den som skriver dagbok blir en människa
som på ett märkligt sätt ställer sig själv
på undantag, som om det fanns en utgiven
livslinje att följa via anhalter, stationer,
speciella platser, ett skepp kommer att byggas,
en irrfärd kommer äga rum, en kompass skall
kalibreras mot en okänd magnet, sov nu, sov nu
här finns ingenting annat än en oändlig rad av adresser, namn,
platser och jag rör mig genom dikten, släcker, tänder, tänker på min son,
hundar, soffkuddar, ett badrum med mögelskador, en ensam kvinna
med drake, en radioaktiv drömvarelse som sitter stilla
övergiven i väntan
på det stora ursinnet som kommer
rullande in,
vrålande, nu


*

Det är inte ett hus som jag skall bygga
Det är inte en dörr eller ett fönster som jag
skall ange här, det är inte en väg ut, det är uppenbart
det finns varken en väg ut eller in, bara en spegel, upphängd
mitt i en mörk hall där jag kan se människor framträda,
ibland bakom mig, ibland i mitt eget ansikte
när jag är upptagen av annat, ett rörelseschema som jag
behärskar, se det som en förberedelse till min egen förvandling,
en ödla skall jag vara, en pelikan, en leopard som gömmer sig
bakom en mänsklig förklädnad, du undrar vad du skall säga,
Du vill rymma ut en källarvåning, sortera undan, ange ett schema
som det går att följa, för oss pelikaner ser världen annorlunda ut,
i ett av rummen i detta hus hade vi kunnat hålla djur, sorterade
efter namn, efter art, du hade kunnat skriva anteckningar om alla
främmande namnlösa djur, du hade kunnat se detta som en möjlighet
till att verkligen radera alla brev som jag har skickat ut, det finns
människor som är lika levande och döda som vi, zoologer, upptäcktsresande,
kartritare, museitjänstemän, matroser och underjordiska motståndsmän
Vi vill alla vara överens om att en dagbok, en dikt, ett hus
skall vara en enda enhet, en logisk konstruktion som direkt går
att använda för att inhämta en fördold kunskap om en människa
Vi vill skydda oss mot regnet eller så vill vi att dikten skall skapa
en förhöjd känsla av intensitet i våra liv, framkalla skuggan vi sällan
vågar tala med eller ens se
eftersom den kommer
direkt döda en del
av oss, vi vill vara överens om allt detta,
det kommer vi aldrig bli, aldrig


Vi är i krig, vi är
bortom alla gränser


Detta är en dikt
Detta är ett hus vi bygger tillsammans
Detta är en dörr, en port, ett fönster
Detta är ett regn som plötsligt
får alla sidor i dikten att bli oläsbara,
för det som skall ske
finns redan inom dig
du vet det
En dikt som denna
kommer hela tiden bli omöjlig
eftersom den utspelar
sig i en framtid
vi aldrig kommer möta


Du kan skriva ner ett kommande datum, ange en plats,
du kan fylla den dagen till brädden med ljus och skuggor
du kan klappa på porten, du kan röra dig genom rummet,
du kommer snart att vara hemma, du skall vara omgiven av allt
det du trodde att du skulle gå fri ifrån: en mörk låga,
fördold som bland vita liljor
Du skall skriva ner det på en bit papper, du skall skriva ner
det på baksidan av ett kuvert, på en lapp som handlar om teaterns
årliga utflykt: ”Klappa på porten” och det finns ett lås som öppnas
just så, som en hand på en underarm, det bara brister, det blir ett
mörkt ljus från månen som gör att det gå att avläsa hemlig text,
som barndomens chiffer, den här huvudvärken som bara
stiger och stiger,
som ett oväder i augusti
Det händer ibland tidiga morgnar
då jag är ensam kvar i rummet på andra våningen
att jag återser en bild av mig själv som jag förgäves har försökt
skriva bort, i detta ögonblick kan jag se alla osynliga beslut
som fört mig fram till den punkt där jag nu sitter,
här i ett anonymt hyreshus närapå mitt i Malmö
bara det enkla som sker genom att jag andas in
långsamt, låter krampen
släppa, just så enkelt blir jag
en levande människa, nu strax efter
fem, en söndag, avslutad som en fredsförhandling, när allt är signerat,
undanställt, ingenting i denna dikt skall förfaras, tvärtom, det
skulle gå att använda dessa sönderklottrade dagar som en guide
till städer och dagar, du hade kunnat resa genom allt
enbart genom att ange vissa namn och platser som har varit
avgörande för diktens tillkomst, vår frånvaro


Nu borta,
förlorade,
ditt ljusa hår
munnen


Tidiga morgnar just när regnen kommer in från Öresund
sker det att jag får en hastig skymt av den person som allt oftare
envisas med att vara både ”jag” och ”du”, som var jag i själva verket bara
ett ingenting som uppträder på olika sätt beroende på situationen
Jag känner friheten i att få misslyckas på ett mänskligt sätt, det kan vara
som ett meddelande som sänds ut: här är jag, ingen fara
Det fortsätter inom oss även om vi just nu uppträder som osynliga,
använd bara kartan som jag har skickat dig, följ stigen genom dungen, bakom
vattendraget, lyft blicken mot eken och låt skatten finna dig, den hängde
mannen är nerskuren, lagd i jord, förmultnad, varje del går att foga samman,
del efter del, bild efter bild, skugga mot skugga och allt har färdats år efter år,
för att plötsligt få tyngd och verklighet, en hand som rör vid en kropp, en
underarm, ingenting i denna kropp skall föras undan, gömmas bort
Ett hotellrum, kanske ett namnlöst cafe och den växande insikten
om det heliga i varje människas ansikte
låt det lysa, låt bara ditt ansikte
lysa emot mig,
en anteckning, ett skrivhäfte
Det finns dikter som avslutas med att det skrivande jaget
kommer att öppna ett fönster och kasta sig ut,
vi vet alla som läser och skriver
hur ett sådant tomrum i dikten låter
annektera också livet,
det fönstret är stängt,
istället finns det antecknat en rad platser
för att kunna hållas fast
vid att det som sker verkligen är det som sker,
det heliga blir ansiktet
när det vänds fram, en hand mot en arm


ditt öppna ljusa ljusa
ansikte, blända mig nu


Vi skall resa oss, vi skall färdas genom städer
som Stockholm, Köpenhamn, Malmö, bara gå ut i den kommande
morgonen och se hur den tippar över sina gränser, jag skriver ett brev,
flätar samman en bön, låter en kropp färdas in mot en annan kropp, slår
på radion, stänger ett fönster, mäter ut den här tomheten som breder ut sig
genom tågresor, skrivpapper, bildskärmar, den här morgonen
just i detta nu blir större än sin angivelse
för vad blir meningen med att ange tid och plats
för vi som var döda är nu levande,
i rörelse, det är bara så enkelt,
en morgon med blixtrande huvudvärk
som var jag helt elektrisk och nedsänkt i ett mediciniskt kar med vatten
jag blir blank, öppen och klar, som en bön som färdas ut genom morgonen,
jag vet i min kropp, en hand som rör vid en underarm,
vi bygger samman varandra av delar, skugga och ljus,
minne mot minne, låt det nu bära
Och jag får leva, bara det som kommer nu
som ett meddelande till trupperna
som samlats: kriget är över, vi får leva nu,
skogen är mörk och stark,
den döljer en insjö, mörk och djup, vi skall få bli rena


Det är en söndag, jag vaknar med en klar ihållande ton
genom skallen, en nödsignal som när stockholmståget
skjuter iväg genom morgonen och plötsligt upptäcker
rörelser längre fram på rälsen,
en kall klar varningssignal, ett anrop
om möjligt liv, möjlig frånvaro, en fara


Jag tänker den här morgonen på att uppfinna
ett helt eget drömlexikon, det skulle gå att skriva fram
de dolda betydelserna i allt det som aldrig blir sagt mellan oss
Grind betyder här överträdelse, äpple är frihet
Och drömmer du om en kyrka så är det för att du skall
kunna ta emot kärleken just så, som en övergiven församling
tätt tätt hoppressade, i väntan på ett mirakel
som skall förklara oss för varandra,
jag säger: bit i denna kropp, bind den
låt den föras genom mörker
ljus stjärnor, ja, det är en ihållande
klar ton som skär genom allt
som vidrör mig denna morgon,
allt detta som påminner
om den koncentration, anspänning
jag känner leva inom mig,
det är skuggor, rum, minnen
ett brusande dödshav som stiger
för varje dag
tills gränserna är nådda,
vi bara sjunker undan,
vi driver bara förbi
Vi är i Malmö, en angiven adress, Sturegatan,
jag säger det för att kunna ge dig plats just här,
som ett rum
mitt inne bland diktens omöjliga
uppgifter, du behöver inte stå till svars,
du kan stå här, mitt i rummet
bara låta minnet av oss ta form,
klä av dig nu, lägg dig tätt intill mig
jag skall berätta ett minne för dig,
en kropp hängande i trädet, spindelväv,
mikroskopiska insekter och så du i trädgården
bland äpplen och dagg,
just när du vänder dig om och ser mig
du öppnar grinden in till trädgården
jag vet just då att vi
kommer ljuga oss bort från varandra,
jag kan bara önska att platsen
skulle avslöja det omöjliga i att bygga fast
den kristuslika kärleken på en plats,
det är inom dig själv du skall bereda dig
plats


Sjung för mig nu, bara sjung, det är en tidig morgon, den kropp
som är min kommer att röra sig genom rummet, igen som om allt
var möjligt, vi skall flås in till morgonen, ätas av detta, ett plötsligt
snöfall drar in över fälten som omger oss, ingenting skall förfaras,
vi kommer möta varandra just här, i detta som är skuggor och ljus, som
nu över ditt ansiktes vänstra sida och jag ser dig klä av dig,
jag säger: bara lägg dig intill mig här en stund, bara ett ögonblick
Det har regnat hela dagen, det är kallt, rått
Det skånska öppna landskapet låter vinden rulla fram över
fälten, ingenting växer, inte nu, allt är i frånvaro, och en hög kall
ton skär genom landskapet för att avslöja oss som människor utsatta
bland människor, just så här en tidig morgon när ingenting längre finns,
allt blir möjligt, jag antecknar i min dagbok: regn, människor, snöfall,
räls, drömbild, jag vet att ingen såg oss, jag vet det


*

Jag skulle så enkelt kunna skriva in oss här,
se våra rörelser mellan diktens fallande rader,
dess stigande tempo,
du skulle vara en svag skugga
som långsamt långsamt,
rad för rad, tätnade samman,
förvandlades till en svart dödslåga,
fördold bland vita kronblad,
precis i samma sekund
som jag slutar skriva


Inte kommer döden så,
aldrig skall det som är torr bruten mark
i mig återfuktas
I det blommande körsbärsträdet, omgiven av skira vita blommor
hänger min far, mörk och stum
Detta brev
Jag tänker mig dikten som ett brev,
det finns ett hemligt budskap
insmugglat i det som uttalas, jag säger:
jag är inte rädd, du skulle
annars bli fångad i min form, inte i din egen,
du är inte rädd, vi lever här, tätt tätt intill
varandra


Detta är min far
Han är för oss utgjuten
Han skall hängas upp, högt
Du är nu i en trädgård
Du sitter lutad intill en trädstam
En bok i ditt knä, du är vidöppen
Det friska starka gräset
Jag sade: den kroppen skall vidröras, inte skändas
Guds ansikte är en egen lampa, ett hemligt ljus
Ansiktet


Denna oerhörda koncentration som tar över mig nu
bara för att låta mig passera förbi, hon säger:
”Gå genom smärtväggen mellan oss, du måste göra det nu”
Det är en fredag, slutet av månaden, djuren, en öppen brunn
Vi passerar en insjö
Och jag vet, i samma sekund som tåget slamrar förbi:
den rostfyllda skämda smaken av vatten i munnen
medan vi sjunker, allt djupare bort
Bryt ner mig nu, ta emot detta
Om det är en kropp skall den bärgas
Om det är en son måste han få bli faderslös
Det som är död i mig kommer slå upp som vilda fröer
kastade till marken, en far, en son,
Du lät mig se detta
Om det är en kropp skall den bärgas
Den skall färdas
Hon säger: bli till, bli detta nu som skall vara du
Jag drömde i natt samma dröm igen,
den har följt mig under
så många år,
ibland tänker jag att det blir som att pendla
till ett hemligt fördolt arbete
där uppgifterna hela tiden förändras
Jag var en flicka på tolv år, i högt gräs
Och jag slog i gräset med min käpp
för att skrämma undan djuren
Och jag tänkte på dig,
hur du rörde dig genom ett hus, dina döttrar,
dina söner, din hand när blodet
mörkt och tungt faller genom kroppen
för att nå ut till det yttersta fästet där du vidrört mig
I dagboken antecknar jag stödorden till en jungiansk dröm
som väckte mig med sitt ursinne, är detta vi?


En flicka
En trädgård
En far
En kropp
som oändligt långsamt
varsamt bärgas upp från den
mörka insjön, det är en biblisk sång,
det är inte ett sätt att betvinga döden
istället stannar allt upp för ett ögonblick
jag hinner se mig själv skymta till i dig,
denna oerhörda koncentration
Det blir så enkelt den här morgonen
Det är en trädgård och grinden kommer
stå vidöppen medan jag passerar förbi
som om det gick att möta sig själv
just så här enkelt, som kunde du bara sitta
så framför mig


Variationer på ett tema som återfinns
hos Johannes av Korset


Det här är min kropp
Den skall sättas samman
färdas genom ljus, förbi mörker
den skall styckas, delas upp
föras undan, bli föda
Det här är vårt rum
Det skall stå öppet
Låt det nu stå öppet


Kroppen skall böjas ner mot marken
Kroppen skall anta en annan form
Kroppen skall rivas, genomborras
Kroppen skall förlora sitt namn
Kroppen skall bli till vävnader, salt
Kroppen skall bli till ett hem för våldet


Du är en tärande mörk låga
som slår upp, förintar oss
andetag för andetag tills
ingenting längre återstår, bara denna
avgrund som kläs på, placeras intill
sammanhang, rör sig, du säger: rör dig nu,
slockna


Handen är byggd av mikroskopiska
muskler, sammanvävda till en enda rörelse, det
är en rygg och så detta ögonblick när den vänder
sig om, kroppen minns, nu finns bara detta minne
som annekterar oss från insidan, brusande,
det mindre som uppgår i det större, det skall
utplånas, kroppen minns och ger plats åt helt
tomma rum


Minnen av kroppar,
främmande, som våld
Det här är våld
Du ser det ske
Rummets plats
inom kroppen, den här levande
lågan som slår upp i mörkret, ge upp,
du måste ge upp här


Det här är din kropp
Den skall säras itu


Det kommer snart
som en växande punkt av ljus
bakom pannans ben, rummet
blir vidöppet, kroppen skändad,
återbördad, mull, bara denna
jord som vi kastar, som djur när
de gräver ner sitt byte


Kroppen är det orimligas
plats i rummet, en gräns mellan
oss två, den kommer överträdas
Nu skall den överträdas
Människoblivandet
Den som skall bli kropp måste först
kläs av allt det som skyddar, du säger:
här finns det ingenting som skyddar
här skall du bli bara denna kropp
omgiven och placerad i ett rum
lämna mig inte nu


Observera att allt material på Floret (www.floret.se),
oavsett medium och format, innehar upphovsrättsskydd.

Kommentera

1 Kommentar på "Detta är den mörka jorden"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
2 years 5 months ago

Bugar mästaren ???

wpDiscuz