7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Dikt mellan det begripliga och det intuitiva
2462
post-template-default,single,single-post,postid-2462,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Dikt mellan det begripliga och det intuitiva

Gabriel-Itkes Sznap
Foto: Khashayar Naderehvandi

Dikt mellan det begripliga och det intuitiva

Gabriel Itkes-Sznap
Tolvfingertal
Albert Bonniers förlag
68 sidor

I poeten Gabriel Itkes-Sznaps avskalade, språkligt virtuosa debut träder det judiska fram som ett viktigt tema. Det är en dikt där språket nästan helt fallit sönder och fram träder en bländande poesi.

Omslaget till Gabriel Itkes-Sznaps debut Tolvfingertal påminner om Elisabet Hasselberg Olssons berömda textilvävnad ”Minnet av ett landskap”; skrovliga sedimentlager i form av kullar, knappt urskiljbara i ett mörkgrönt dis, gradvis övergående i brunt. Ett nopprigt och skenbart enkelt motiv som ändå tycks impregnerat av vemod och förlust. I Hasselberg Olssons naturnära bildvärld har allt överflödigt skalats bort och i läsningen av Tolvfingertal upptäcker jag en liknande meningsreduktion.

Det kan bli ett problem: vad är det jag läser här? Hur ska jag ta till mig det? I numret av skriftserien Kykeon med tema Obegripligheten isolerar Horace Engdahl tre huvudsakliga kännetecken som ofta tas upp när samtida svensk poesi kritiseras för att vara ”svår”. Det är dels bortfallet av mellanord som gör texten svårbegriplig, dels en tendens till hermetiska och stängda syftningar till författarens liv, samt sist men inte minst, en avancerad intertextualitet som kan stänga ute läsare som saknar förkunskap.

Tolvfingertal gör sig skyldig till åtminstone två, den första och den sista, av dessa punkter, om författaren gör referenser till sitt eget liv är det ingenting som framgår. Det sönderfallna språket känns väl bekant i en samtida svensk poesi, en kan nämna Lars Mikael Raattamaas Kommunismen som exempel från förra året. Men desto tydligare blir det att den som är insatt i judiska traditioner eller har goda bibelkunskaper kan snappa upp ett och annat som går den okunnige förbi. Boken kryllar av referenser till framförallt moseböckerna och dröjer sig särskilt vid intagandet av seder, den högtidsmåltid inom pesach som äts till minne av judarnas uttåg ur Egypten.

”Seder”, som är hebreiska för order eller ordning, står även som titel till bokens första del. Och det är just genom en läsning av Andra mosebok jag kan närma mig en förståelse för Itkes-Sznaps repetitiva bruk av ord som ”jäst”, ”svullnad”, ”märke”, ”tecken” och ”murbruk”; de återkommande referenserna till slakt- och offerritualer såväl som till förberedandet av maträtterna som utgör de olika momenten i seder. Med pesach i bakhuvudet kan Tolvfingertal också läsas som en större, mer generell berättelse om den permanenta exilen, om det nedärvda minnet av uppbrottet och diasporan. Det gammaltestamentliga är en nyckel som öppnar texten på ett väldigt intressant sätt.

Tolvfingertal består av tre delar som, om man vill, kan läsas från pärm till pärm men med en form som inte utesluter andra mer slumpmässiga läsningar. Det finns en kronologi och en berättelse, om än splittrad. Den första delen rör sig kring förberedelserna inför seder och tecknandet av ett familjeporträtt. ”Säg rena så tama”, bokens mellersta och längsta del uppehåller sig kring kropp och omvandling, de biologiska funktioner som styr den organiska materians nedbrytning. I ett väl uppbyggt men ändå oväntat våldsamt skifte beskrivs det här hur den allegoriska minnesmaten kräks upp.

”Passerar”, den sista delen, består av en rad texter som börjar med orden ”jag väljer ut era förnamn / från väggen av förnamn”. Men vilka tillhör förnamnen och vem är det som väljer? När jag läser kan jag inte hjälpa att tänka på de förstfödda i Egypten som livlöst faller till marken när dödsängeln sveper in i alla de hus som inte har Guds tecken på dörren. Men texten är öppen, den släpper aldrig taget om sin gåtfullhet. Det auktoritära jaget som väljer förnamnen, är det Gud som talar? I en tidigare passage ställs den omvända frågan:

men vem är man frågar min mormor
man är det som lyssnar, berättar
börjar från början
man är det som svarar
mot början

Begreppet ”drömsk” används alldeles för ofta, det är tillräckligt vagt för att betyda allt och ingenting samtidigt, en stämpel att lägga på konst som (i bästa fall) utmanar konkretion och svävar i gränslandet mellan det begripliga och det intuitiva. Ändå är det precis så jag vill beskriva min upplevelse av att läsa Tolvfingertal. Och jag tror att det till stor del uppstår i dessa språkets förvirringar och förbistringar. Itkes-Sznap använder sig av assonans och allitteration för att bygga ett språk som envist letar efter en rytm att bära upp sitt innehåll med.

Det rör sig om ett språk så koncentrerat att det stundvis känns som om dess kommunikativa möjligheter helt gått förlorade. Ett språk som nästan helt fallit sönder. Den inledande diktens andra stycke sätter tonen:

täck täck så träck
täck ner vi rop
jo riv
riv revan skir

Det som närmast kan liknas vid en stympad vaggvisa följs av en rad dikter som pendlar mellan att vara något så när begripliga till rent abstrakta chiffer, stundvis är Tolvfingertal bländande i sin språkkraftiga variationsrikedom.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz