7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Dikt
5379
post-template-default,single,single-post,postid-5379,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Dikt

7f88cf16d582408e9c464af489a5e4ee
Foto: Kordite

några sexuella övergrepp
kan jag inte minnas förekom
jag minns att de gjorde något
med en tik
Y och Z
en fånge som låg på marken
tiken hoppade över dennes
huvud
fången kan också ha slickat
tiken under svansen
jag kan inte dra mig till minnes
att något annat hände
något värre alltså

vi fick ingen riktig utbildning i
krigets lagar
civilpersoner kan ju också vara
spioner

nej jag kände inte till
gènevekonventionen
inte heller var det min uppgift att
läsa på
jag gjorde det befälen sade
och det är allt

han är full av gammalt groll
vi hade samma kärlek
i ungdomen; den första kärleken
han har aldrig tyckt om mig

nej
jag hörde de andra säga
på kontoret
att hon hade en bra fitta
jag vet inte vad de kan ha menat med det
en bra fitta

när min gamla magister en dag dök upp i fångkläder
jag gav honom cigaretter, jag kastade en bit korvskinn åt honom
en stel bit bröd när jag senare såg honom
i hangaren

Det finns krigets killar och så finns det alla andra killar.
Krigets killar åker till krig.
Framförallt är krigets killar sådana som återvänder från krig.
Krigets killar står i klungor och röker: de har magväska och tjocka
guldlänkar och rakad skalle och de spottar i dammet efter varje
bloss. Ibland kommer krigets killar hem till oss.

Vissa av mammas killar var snälla.
Andra var dumma.
Åtminstone en vill jag ska brinna.

det är riktigt att de inte hade sängar
men de sov inte på betong

det fanns filtar säkert
sex filtar per fånge

han är också från samma lilla by han portade mig från sin restaurang en gång
jag skämdes
jag var portad i 2 – 3 år säkert

jag var bara arg, jag såg ett brinnande hus i dalen
när jag gick till jobbet
jag bar med mig känslan till jobbet: jag skulle ha lämnat känslan där vid lågorna
de sa att: ni är inte bättre
men det är inte riktigt att jag slog kvinnorna jag knöt
händerna i fickorna

jag har aldrig hört talas om några fångar
som dött
kanske en det är inget jag själv sett eller så

jag ville lämna
jag jobbade på café bel ami var tredje vecka vid fronten

jag ordnade medicin till en som var deprimerad
altane, han blev gladare skenavrättningar varken såg eller hörde jag talas om

7 januari
Det är ortodox jul. Jag minns det som att man får peta i elden med
en gren från en ek. En ramsa finns.

Så många gnistor, så mycket lycka i detta hem
Så många gnistor, så mycket pengar i fickan på
familjeöverhuvudet
Så många gnistor, så många grisar och lamm
Så många gnistor, så många gäss och kycklingar
och framförallt hälsa, och glädje.

De gamla slaverna gjorde detta redan för längesen, elden var friare
och de trodde att Eken var ett slags gud och behandlade “honom”
därefter. Det finns ett foto, jag har diadem och utstående öron och
illröda kinder och petar i den öppna spisen. Jag ser ut som en apa,
det är det enda jag kan tänka när mamma skjutet fotot över bordet,
titta säger hon.

Det är inte det att jag inte gillar julen, det är bara det där
sprakandet.

Det är bara de där öronen som skjuter ut från huvudet och de
tjocka kinderna som brinner upp.

Inte heller nu går elden att läsa, de gamla slaverna kanske förstod
det i alla fall; att det är hopplöst att försöka hålla undan elden.

Jag minns det som att pappa just hade kommit hem från Kriget.
Pappa sa inte längre något, han hade ett närmast mutistiskt uttryck
i ansiktet, han sa inte någonting inte till någon. Pappa dåsade på
lite olika möbler i vår lägenhet, ibland på min säng, ibland på
Vladimirs, ibland på soffan med munnen mot ryggstödet.

I vår familj var det alltid någon som inte pratade. Det var alltså
aldrig så att alla pratade samtidigt; det ville sig inte. Munnen var
ett kryss eller en svart sopsäck bara. Det enda som fanns var det
ordlösa, som trängde fram och förstummade oss. Så satt vi bara
där.

En gång överhörde jag två medelålders kvinnor på ett bageri. De
sa att de våra var som djur. Att vi våldtog varandra som djur och
satte eld på varandras hus. Att det var ofattbart att kriget kunde
brinna som vårt brann, här i Europa. Jag visste om att de våra
ägde bageriet, jag kunde ha sagt något men fick inte fram ett enda
ord. De måste ha hört det på min brytning, men jag kunde inte få
fram ett ord på vårt språk. Jag grävde efter ord i munnen: det
fanns bara slem och tänder sträva av smuts. Kanske hade de våras
hus brunnit, kanske hade de mina satt det i brand.

nummer 2
som kallades krypskytten
jag var med när han repade gräs jag har inte slagit honom med gevärskolven i hangaren
han var min kompis
inte vid fönstret heller
varför säger du så
det stämmer att jag gav honom en örfil en gång

nej DET var det de kvinnliga fångvakterna
som gjorde

jag är 170 cm lång och har säkert gått upp en del i vikt
sen jag var i lägret

det är riktigt att
jag har en stark röst

det fanns vakter som var bra killar
och det fanns vakter som var extrema

jag hörde t.ex. att H hade dödat sin fru
och sin svärmor innan kriget

jag känner till doktor M
vi hade ingen speciell relation jag hörde att doktor M opererade fånge 4 utan bedövning
men det var inget som jag hade med att göra
jag vet inte om ifall doktor M slog fångarna

Hans riktiga namn, det väljer jag bort. Han flyttade in hos oss i
Bellevuegården. Jag minns hur han såg ut i kalsonger, magen som
liksom störtade ut över linningen. Jag förstod att han hade sin
historia, någonting med en gravid syster, hennes kroppsdelar i
leran och på bilvägen.

Många år senare skickade mamma bildbevis på att hon var på
semester med sina väninnor och inte med honom; mamma hade
blonderat sig. Väninnorna hade snabba glajjer med zirkoner, vita
piratbyxor, nån glittrig hatt. De hade fotat varandra mot olika
husfasader. På alla foton kollade de bort, som visste de inte alls om
att de blev fotade.



Gordana Spasic född 1988, bor i Stockholm, läst på Biskops-Arnö, utbildad jurist.
Dikten är ett utdrag ur ett pågående projekt.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz