7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Dikter om materians bångstyrighet
18550
post-template-default,single,single-post,postid-18550,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Dikter om materians bångstyrighet

Dikter om materiens bångstyrighet

Av Sofia Roberg

I Atts jord frammanas ett allvar och mörker i språket och Sofia Roberg spårar en ekopoetik som utspelar sig på grammatisk nivå.

När jag först ger mig in i Atts jord är det som att befinna sig på en okänd plats, man önskar man hade en karta som visade vägen. Vägen till meningen – eller åtminstone en mening. En liten pärla att bära med sig ur läsandets framvärkande process. Men Joar Tibergs dikt stretar emot. De bilder jag tycker mig ana, faller ihop när jag försöker ringa in dem. Beståndsdelarna utspridda över sidorna, pixlarna frön i jorden. Någon karta finns inte; man måste lära känna landskapet genom att befinna sig i det, låta fröna ta sin tid att gro.

Att Joar Tiberg skriver i den svenska konkreta poesins tradition är tydligt. Liksom Öyvind Fahlström och Bengt Emil Johnson, konkretismens centralgestaler, arbetar han med språkets materialitet och har en fascination för fåglar i och utanför dikten. I Atts jord är fåglarna frånvarande, men inte den konkreta poetiken. Språket är upphackat i sina beståndsdelar och fragmentariskt arrangerat med enstaka ord eller fraser per rad, utan ett tydligt subjekt som ordnande instans. En del ord är nybildningar och betecknar saker som inte finns. Andra ord betecknar åldrade eller förmoderna fenomen, som tegdiken och slaktmasker.

Där Johnsons och Fahlströms sextiotalsdiktning ofta var lekfull i sitt anarkistiska förhållningssätt till språket, präglas Tibergs poesi i Atts jord av ett allvar, nästan ett mörker, mer avskalat än hans tidigare verk. I de suddiga bilder som frammanas genom orden och deras sammansättningar, anar man en lantlig miljö, ett lantbruk, en djurslakt.

Som jag förstår det gestaltar Atts jord materians bångstyrighet; dess ovilja att stanna på sin plats, i en form, dess läckande och sammanfogande:

stycket

dets

sammanrullning

dens smältande

formnekan

dets såll

dens sammanlänknings-

apparatur


Det handlar så att säga om kretslopp. Om köttet och ängen. Om processer som glider in i varandra. Om människor och om djur, om försöken och misslyckandena att upprätthålla en gräns mellan kategorierna: skuldror blir bogar (fyrfotade djurs motsvarighet), samtidigt som människans särmärken lyfts fram – ”handens krona” en kreativ hopskrivning av kristendomens ”skapelsens krona” och evolutionsbiologins människotumme som unik i sitt slag.

Tiberg visar hur små medel som behövs för att poesi ska bli till. Ord som ”tegdike”, ”råhavre”, ”odling”, ”jord” – och jag som läsare har redan skapat mig en uppfattning om en plats, kanske också en tid. Genom ett fragmentariserande av språket framställer han fragmentariserandet av en kropp: ett djur slaktas, kanske är det en gris, vars släta insidor blir synliga. Men döden är en sorts början, och i slutet av boken står det: ”begynnelsen / dets gurglandets/ ljusstämmors // i dens öppethet / i (dets) alltidhets / livs”. Den döda kroppen som helt öppen för omgivningen. En bild av ett kretslopp, en mörk ekologisk poetik?

Atts jord påminner om Fredrik Nybergs projekt i Att bli ved, där kopplingar frammanas mellan dikt och dike, mellan ord och jord. Tibergs ekopoetik, om det nu går att tala om en sådan, tonar dock fram i en mer avskalad och koncentrerad tappning. De komplexa ekologiska relationerna utspelar sig främst på grammatisk nivå. Samtidigt sluter sig inte texten om sig själv: både språket och materian lever i Atts jord. Genom genitiven multipliceras relationerna i texten: allting kan höra ihop med allt, eftersom jorden är förbindelser.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz