7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Dikter som adjö och nej tack
3864
post-template-default,single,single-post,postid-3864,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Dikter som adjö och nej tack

foto. Amanda Ekstedt2
Foto: Amanda Ekstedt

Dikter som adjö och nej tack

(för)sörj mig
Filip Lindberg
Vi Värdelösa
24 sidor

Gabrielle Björnstrand finner en poet som skiter i kollektiva hållningar och bjuder in till sitt rum på en folklig nivå. Eftersom Filip Lindberg tillhör Florets redaktion har vi bett kulturjournalisten och författaren Gabrielle Björnstrand recensera hans diktsamling.

Det är mycket attityd nuförtiden. Mycket attityd även i konst och litteratur, som om man krampaktigt söker förnya en modernism som verkar gå i stå med jämna mellanrum. Man höjer tonen, eller sänker den, man pratar på, eller utsäger endast få ord med stora mellanrum, man gör repliker på gamla former, eller man gör konkret poesi utan humor eller dialog.

Så det var en viss befrielse att läsa Filip Lindbergs lilla diktsamling (för)sörj mig. Lätt som med en självklar beröring börjar han tala till läsaren, om sig och sitt. Det krävs ett avsägande för att skriva som han gör. Det krävs att man skiter i manér och kollektiva hållningar och tror på sin röst så som man hittar den en morgon klockan sju eller mitt i natten när man faktiskt inte bryr sig om att vara ball.

Därmed sagt att jag gillar lugnet i den här samlingen. Vidare tycker jag om att bli inviterad i någons rum och höra på hans berättelse utan referenser. Man klär sig naken. Man är inte märkvärdigare än att man har några minnen, en serie små eller stora erfarenheter. Filip Lindberg återtar det lyriska tilltalet till en i god mening folklig nivå; här är du och jag och här är en story. Häng med en stund. Lyssna och fatta.

Det är alldeles tydligt en familjs historia han tecknar, men inget jag som tjatar om sina känslor. Poeten står snarare utanför en mänsklig kräftbur och ser resterna av ett gammalt liv därinne. Han förtydligar genom ett språk som ibland är centrerat kring en händelse, ibland trevar ganska löst i ord som vi sett användas till föremålet; den sprucket sammanhållna familjen: ”ett hopplöst samtal”, ”artighetsfraserna”, ”möblemang och måsten”. Jag skulle ibland önska att han övergav varje sådan formulering, för när han gör det blir allt så mycket bättre, mer konkret, surrealistiskt närvarande och oförklarligt: som dikten speglad genom en gammal oljemålning där ”konturer hade spruckit upp/gestalter flagnat bort/blandats med slipdamm och indragen lera”.

Försöket att göra det överpersonligt, opersonligt, är samtidigt lagt i munnen på en som just lämnar rummet, som med antydningar, lika softa som ögon och små gester, ger dig en bild, i samma moment som han själv går ut, rör sig utåt ur den bubbla som inte längre kan hålla honom.

Poeten som en som ser. Och inte tänker hindra sig från att se. Som den lille pojken, som leker för sig själv, utanför den ansträngda gemenskapen, det flagnande porträttet av en fest, där alla dricker vatten, kontaminerat med kemikalier. Jag noterar den egendomliga bilden av en fin fest där det dricks vatten. Det är ju fel. Men så minns jag fraserna ur Bibeln, om när Jesus förvandlar vatten till vin, vin som är kärlekens symbol. Medan vinet, i diktens fest, har avförtrollats till vatten. Vatten med kemikalier. Familjegiftet som poeten lämnar, med en mild sorg, en gest av: Nej tack, dricker inte sån skit.

Men halvt dold
Bortvänd bakom en av trädstammarna
Satt pojken
Som vägrat delta i festen
Omhändertagen av sina egna lekar
Sjönk ledmotivet åt sidan
Som ett av kemikalier kontaminerat vatten
Ett vatten som utarmar och omöjliggör
Vattnet festsällskapet drack av
Skålade uti

Det finns en rörelse i den här samlingen, från ”innanför staketet” till ”rörde mig bort” som är på en gång öm och arketypisk, ung och evig. Det gör mig vemodig. Allt vi alla måste lämna.

Till sist något om typografin, som jag rätt ofta finner irriterande och sökt: Jag tycker ingen dikt vinner på att några ord sätts inom parentes, eller att vissa rader får en minimal sättning. Däremot har Amanda Ekstedts grå seriella bilder en funktion i sammanhanget. De tycks markera ett slut, en stämning av vi-bor-inte-här-längre. Bra så. Men nästa gång vill jag att Filip Lindberg väntar tills han fått ihop en större samling. Det har trots allt en betydelse, som tecken för att någon jobbar på allvar.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz