7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Egensinniga Luuk
2305
post-template-default,single,single-post,postid-2305,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Egensinniga Luuk

Portratt_martin_luuk_fotograf-Maria-ôstlin_0_-e1433346392654
Foto: Maria Östlin

Egensinniga Luuk

GUD HAR FÖR MYCKET TID
MARTIN LUUK
NATUR & KULTUR
190 SIDOR

Ludvig Köhler har läst Martin Luuks fullängdsalbum och hittat en författare som trivs bäst i det korta formatet.

Gabriella och Johanna växer upp tillsammans, blir nära vänner och med tiden mer än så. De träffar personer som på ett eller annat sätt kommer att påverka dem. De utforskar konsten och samhället och bildar familj. De går på kurser, tar jobb, hamnar i depressioner och blir äldre. De förenas i att inte finna sig till rätta i verkligheten med alla dess paragrafer. De lever sina liv. Av personerna de möter skildras några mer ingående. Parallellt med historien om Gabriella och Johanna löper små texter där bland andra bifigurerna Sebastian, Doktor Wasserman och Charlotte Karlsvik presenteras. Dessa hör på ett eller annat sätt ihop med Gabriella och Johanna och blir en del av berättelsen om deras liv.

Martin Luuks nya bok Gud har för mycket tid marknadsförs som en debutroman, något som kan te sig en smula missvisande då Luuk redan har hunnit ge ut en handfull skönlitterära böcker som kan kallas mikroromaner om man så vill, eller noveller, och består av texter som rör sig rastlöst mellan dikt, prosa och essä. Själv kallade han vid något tillfälle sina kortaste alster för ”litterära singlar”, och om det stämmer, så är Gud har för mycket tid ett slags fullängdsalbum.

I det litterära universum som Martin Luuk vid det här laget tämligen vant guidar läsaren runt i, står outsidern inte sällan i centrum. Med ett särskilt patos och engagemang brinner Luuks texter av ett utanförskap som gränsar till hybris och vanvett. Det är ett tacksamt litterärt bränsle som även håller denna bok igång. På sina olika vis har Gabriella och Johanna positionerat sig utanför givna konventioner och normer genom att leva ut sina drömmar och ambitioner. De triggar varandras utanförskap och går in i en egen sorts familjekonstellation. Genom att iklä sig olika roller och genom olika aktioner mot omvärlden utmanar de sig själva och den värld de lever i. Det är lite som i en bok av Barbro Lindgren.

Det är inte bara jagen, utan även själva texten som vill klippa alla band, överge konventioner och fly iväg. I sin ovilja att följa berättartekniska konventioner trotsar Martin Luuks texter de lätta vägarna, och verkar liksom alltid redo att lätta ankar för att aldrig mer dyka upp igen. Detta flyktbeteende kan verka osympatiskt, men det fungerar i Luuks fall förbluffande ofta bra. Nästan varje rad bär på denna olust inför att vara med och är ofta väldigt noga med att inte råka försäga sig, att offra sig själv för sällskapet, att stanna upp om så bara för att kallprata lite en sista gång innan den slutgiltiga sortin ut ur verkligheten och litteraturen sker. Detta neurotiska förhållningssätt kan vara effektivt för att fånga en viss känsla och stämning, men i en längre text kan denna stil framstå som tungrodd.

Det verkar som om inte bara jag utan även Luuk en bit in i boken blir uttråkad. Det Luukska tonfallet, som bär på en sådan nerv och intensitet, dräneras till förmån för en förvisso vacker men en rätt så utdragen och ganska förutsägbar historia. Berättelsen om Gabriella och Johanna har hämtat bitar från välbekanta händelser i verkligheten, och Luuk staplar samtidsfenomen över varandra, utan att riktigt säga något om dem som jag inte har hört förut. Trots den rara berättelsen om två udda individer och deras vänskap blir helheten ganska ytlig och inte vidare originell. Den som vill läsa om varm och innerlig vänskap med konstnärliga förtecken får möjligen ut mer av exempelvis Liv Strömquists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nysläppta samtalsbok Kära Liv och Caroline, eller varför inte terapiboken Hjälp, vem är jag? som UKON och Caroline af Ugglas gav ut för några år sedan.

Det egna är just Luuks egensinniga litterära kosmos, och det är en fröjd att läsa de stycken där han fritt spelar ut hybrisen och melankolin. När boken glömmer bort storyn och det Luukska perspektivet står i centrum fungerar Gud har för mycket tid som bäst, och är både underhållande och tänkvärd. Luuks värld är främmande och familjär på samma gång.

Luuks ärende är kanske inte att berätta en historia så mycket som att återge en stämning, ett känsloläge att avnjuta på ett annat sätt än i en vanlig roman. Många av faserna i livet som Johanna och Gabriella går igenom avhandlas utan vidare noteringar, och blir lite platta i skuggan av de verkligt gnistrande partierna. Den ovilliga texten, som är Luuks signum, klarar liksom inte av att bli trovärdig när den ska beskriva något så konkret som Gabriellas fascination för svanar eller Johannas mensbaserade konstverk, och det känns varken genuint, intressant, eller ens som om det var det Luuk ville berätta om från början.

Huvudtext och parallellhistoria flyter ofta ihop, och kanske behöver de olika bitarna varandra för att överleva. Temat känns relevant och varmt, men jag är inte säker på att jag föredrar när Luuk skriver en varm berättelse om vänskap. Jag drar en lättnadens suck när de renodlat korta och bångstyriga partierna gör entré, kanske för att det är så Luuks texter helt enkelt ska se ut. Det är när hybrisen och melankolin får fritt spelrum, som bokens olika episoder glöder till som bäst. Och det är då Gud har för mycket tid glänser till ordentligt och blir ett stycke på samma gång gripande vacker, sorglig och humoristisk litteratur.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz