7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Elegi över ett förlorat paradis
7224
post-template-default,single,single-post,postid-7224,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Elegi över ett förlorat paradis

ELEGI ÖVER ETT FÖRLORAT PARADIS

Femtonhundra sidor drabbande studier av bitterhet, sorg och ensamhet. Marcus Bornlid Lesseur läser Amerika-trilogin och känner sig mer välbevandrad i Philip Roths barndomskvarter än i sina egna.

Det är inte lätt att göra sig en korrekt bild av andra människor. Åtminstone inte om man ska ta Philip Roth på orden.

Livet, så som det framställs i Amerikansk pastoral av denna den samtida amerikanska litteraturens kanske mest upphöjda namn, den Newarkbördige judiske och sedan sex år tillbaka pensionerade författaren som fick sitt stora genombrott med den på sin tid kontroversiella Portnoys klagan, är i själva verket en ”häpnadsväckande fars av missförstånd”. Det är ett tillstånd under vilket vi är dömda att tolka våra medmänniskor ”fel och fel och fel, och sedan efter noggrant övervägande, tolka dem fel igen”; ett tillstånd under vilket vi allt som oftast är fullständigt oförmögna att begripa oss på deras bevekelsegrunder och motiv. För att inte tala om att se klart på våra egna.

Amerikansk pastoral (1997), den första fristående delen av den trilogi om USA:s efterkrigshistoria som vid sidan av sagda verk utgörs av Gift med en kommunist (1998) och Skamfläcken (2000) och som nu återutges av Bonniers i en samlingsvolym ihop med Konspirationen mot Amerika (2004), brottas Roth – eller rättare sagt, hans ständiga alter ego Nathan Zuckerman – med frågan vad vi egentligen ska ”göra åt den fruktansvärt allvarliga historien som heter andra människor”. Om vi nu inte kan förstå oss på varandra, vilka alternativ står oss då till buds? Annat än ”stänga dörren om sig och i sin enskildhet, som den ensamme författaren i en ljudlös cell, frambesvärja människor av ord och sedan hävda att dessa ordmänniskor är närmare verkligheten än de verkliga människor som vi kör över med vår okunnighet varje dag?”

I Amerika-trilogin är det just detta som Zuckerman tar sig för – han stänger dörren och frambesvärjer. Till skillnad från de övriga böckerna i vilka han har figurerat står han här vid sidlinjen som uttolkare och kommentator. I centrum befinner sig i stället tre av Zuckermans vänner och barndomsidoler, tre män som var och en på sitt sätt, efter att ha välsignats med välstånd, framgång och makt, får se sina liv slagna i spillror av omständigheter bortom deras kontroll – spillror som efter deras frånfällen blir föremål för Zuckermans rekonstruktionsansträngningar.

Trilogin väckte stor uppmärksamhet och överöstes med priser när de publicerades under slutet av nittiotalet. I och med romanen som föregick Amerikansk pastoral – Sabbaths teater – inträdde Roths författarskap i en andra vår, och under ett kort tidsspann producerade han en samling verk som av många anses sakna motstycke i den moderna amerikanska litteraturen.

Stilmässigt skiljer sig Amerika-trilogin i hög grad från Roths tidigare alster. Anslaget är bredare, tonen är varmare, och tempot är långsammare. Om Roths äldre verk i mångt och mycket var komedier – lekar med identiteter, relationen mellan författaren och dennes verk, sexualitet och familjeband – har satiren tonats ned i de föreliggande böckerna. Antihjältarna har i Amerika-trilogin fått lämna rum åt en slags tragiska hjältar, skenbart vanliga män som utmanar de gudomliga krafterna genom att försöka slå sig fria från sitt förflutna och historien, i sin strävan efter normalitet, självständighet och subjektivitet, och som straff träffas av, som Roth uttrycker det, en flisa av ”det amerikanska kaosets komet”.

Amerika-trilogin är på ett sätt en elegi över ett förlorat paradis, där de tragedier som hjältarna drabbas av symboliserar förlusten av det framåtblickande, liberala och idealistiska samhälle som Roth växte upp i under Andra världskrigets efterdyningar. På ett annat sätt är böckerna indignerade vidräkningar med dogmatism och drevmentalitet, med ideologisk renhetslängtan, och karriärlystnad som maskeras bakom politisk renlärighet, så som McCarthyismen exempelvis framställs i Gift med en kommunist.

Överlag är trilogin en storartad läsupplevelse, även om romanerna dras med vissa svagheter. Berättarupplägget i Gift med en kommunist funkar exempelvis inte hela vägen, och den stora detaljomsorgen i Amerikansk pastoral drar ned tempot lite väl mycket i vissa avsnitt. Och även om man knappast kan räkna med att Roths huvudkaraktärer ska skilja sig särskilt mycket åt från roman till roman – i praktiskt taget varje verk han har skrivit presenterar läsaren för en version av Roth själv; dvs. en högbegåvad man från den judiska medelklassen i Newark, som tampas med sin sexualitet, sina föräldrar och sitt skrivande – så hade kanske trilogin tjänat på, i skenet av dess storvulna ansats att fånga in de viktigaste stråken i den amerikanska efterkrigshistorien, om dess protagonister hade kontrasterat något mer med varandra.

Inte desto mindre är romanerna som helheter betraktat drabbande och psykologiskt insiktsfulla, såväl som mästerligt konstruerade, studier av bitterhet och sorg och ensamhet. Och det finns partier som är så välskrivna, som är så språkligt ekvilibristiska, att jag börjar skratta mitt i läsningen, och framställningen av Roths Newark är så levande att det känns som om jag känner hans barndomskvarter bättre än mina egna.

Ovanpå detta lyser Roths medkänsla gentemot sina karaktärer igenom i högre än grad i trilogin än vad den kanske någonsin tidigare gjort i hans författarskap. Att följa Swede Levov och de övrigas försök att resa sig från sina privata katastrofer, deras försök att förstå sig själva och sina lidanden, över sina livsprojekts fragilitet och tillvarons flyktighet, är en väldigt sorglig sysselsättning, inte minst till följd av den allmängiltighet som ändå går att spåra i deras distinkt partikulära livsöden. Eller som Zuckerman uttrycker det gällande Swede Levov:

Här är någon som inte är förberedd på att livet kan fungera dåligt; förberedd på det ofattbara ska vi bara inte tala om. Men vem är förberedd på det ofattbara som kommer hända? Vem är förberedd på tragedier och lidandets obegriplighet? Ingen. Tragedin för en människa som inte är förberedd på tragedi – det är varje människas tragedi.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz