7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Elegier för världen
3777
post-template-default,single,single-post,postid-3777,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Elegier för världen

elegier
Bild: ciocci

Nomad

Jag lämnar detta land,
som en flykting ska jag vandra över världen,
rotlös, fast mellan kulturer, aldrig hemmahörande.
Mitt fädernes land känner jag icke, mitt fosterland har förkastat mig,
mina förfäders traditioner delar jag icke, mitt hemlands finner jag numer främmande.
Varken i mitt nya lands historia eller mitt gamla lands futurism finner min själ ro,
för evigt dömd till utanförskap,
ständigt resande, en nomad över världar och rymder.

Mitt hemland är fyllt av minnen, drömmar om en framtid som inte kom,
fyllt med förgången smärta, försvunnen i tiden,
men uppstånden var gryning i mitt hjärta,
fyllt med skam över gärningar begångna i ungdomens naivitet, som jagar mitt samvete och dikterar min frihet,
vid varje gathörn möts jag av deras anklagelser, ingen bot är nog,
fyllt med stängda dörrar och stränga regler för tillträde till de rum jag söker.
Utesluten, sviken av det land som närt mig, och insisterar jag stolt ska kalla det mitt;
vars traditioner jag fostrats i men som vägrar se mig likvärdig;
lämnar jag det nu åt sin ytlighet och arrogans.

I mitt nya land känner jag frihetens rus,
inga minnets kedjor fjättrar mig till dessa byggnader eller gator,
här tillåts jag bygga min egen framtid, utan hänsyn till ett hotande förflutet,
som följer mitt namn eller angelägenhet.
Ironin i att generalernas arv infriar liberalernas löften,
men här är min kropp säker och berättelsen är min.
Men i dessa moskéers och monuments skuggor virvlar ej mina drömmar,
detta är ej de innergårdar vilka jag lovade min framtid till;
dessa är inte de gator där vi skulle gå i passion och strid,
varken häggen eller koltrastens elegi sveper genom dessa kvarter.
Detta är inte Mälarens vindar genom björkarnas löv,
eller doften av historiska kulturlandskap.
Mitt förljugna hemland jagar i mitt bröst.

Jag har vaknat upp ur min ungdoms hopp, söker ur drömmens rus rafsa samman en framtid,
för drömmarnas epok har slutits,
nostalgin har ockuperats av insiktens hänsynslöshet,
och dess dansande lågor våldsamt släckts,
sublima brisar ur ett förflutet som smekte våra själar stoppas av tidens hinna,
mitt hjärtas sår har blivit ärr, för alltid påminnande;
drömmarnas boningar blev stormade av verklighetens styrkor,
förhoppningarnas bastioner satta under deras administration.
Herrelösa rör sig drömmarna nu bland dem, ensamma,
förlorade i tid och rum.
Ibland skymtar jag dem, när de söker revoltera mot ödet,
och de leker gömda i skymningen och viskar om vår tid tillsammans,
när våra älskade och visioner levde i intim relation.
Jag hälsar er och går vidare mot min horisont,
där den sanna lyckan kommer finna mig utmed livets väg.

Utopier

Solen sänker sig, gyllene strålar den över röd horisont,
strömmande över fallerad politiks utopi,
målar fönster med eld och fasader med guld,
skarpt skärande längs segregationens innergårdar,
ovan vilka koltrastar sin skönsång klinga och svalor skrika,
dessa kolosser med tillfällig serenitet gestalta,
däruti samhällets utstötta funnit sin boning.

Bakom dessa fönster, i dessa kolossers inre,
skall jag säga er vad som finns!
Berättelser, öden, flykt och försoning.
Under vitt skilda stridsrop motstånd och kamp,
glädje och sorg, svårmod och hopp.
Dessa människor, från hem och härd, ur fosterländer drivna,
hur ska moder Svea dessa, sina styvbarn hantera?

Berätta för mig, om alla dessa öden!
Vad ska det med deras barn, i detta land burna, bli till?
Barn, som genom loftgångar springer, skrattande, skrikande,
tjutande, ekot går emellan massiva huskroppar,
då små Abdurrahmans, Fatimas och Ahmeds
oberört skrattar under prins Eugens rödkantade sommarhimlar.

Modern historia

I våldets tid,
när mörkret sveper över nationerna,
när Sykes-Picots gränser, skrivna i blod,
rivs av terror och makthunger,
när mödrar begråter förlorade barn,
när drömmarna flytt med Medelhavets brisar,
att ens dess söta havsdoft ej mer ger tröst till den som står vid Beiruts strand,
då molnen ovan bevittnat våld och krig,
och dess tårar rinner över bilad us-Sham.

Enver pasha satte eld på framtiden,
och massakrerade dess visioner,
så att den än blöder tårar och våld över världen,
och hans signatur står skriven i flyktingarnas ansikten.
Sultan Mehmed Reshad tvingades deklarera jihad,
att tillsammans med Wilhelm och Franz Josef med kejserlig ståt falla i blodiga skyttegravar,
ur vilka gazi Mustafa Kemal reste sig,
och stormade med sitt folk mot seger och republik.

Versailles och Lausanne,
Sykes-Picot,
Hussein-McMahon,
hemliga överrenskommelser i träpanelade rum,
med tapeter och gobelänger till vittnen för misstagen,
när kartor och strategier att passa eliten blöddes fram på oskuldens vita papper.
Al-mutakabirun sa att Orienten var besegrad,
inte skulle hon resa sig mer,
för vi har skändat och vanärat henne så till den grad,
att hennes barn förskjutit henne.

Nya länder, nya kungadömen.
Revolter och revolutioner,
längtan efter självständighetens rus,
att vädra unken cigarrök ur majalis och palats,
att kanske bakom nästa statskupp skulle frihetens bägare stå,
att få släcka strupens koloniala torka.
Socialism, pan-arabism, ikhwanism, ba’athiyyah, kommunism,
alla dansade de sig genom olika parlament,
alla uppvaktade de dem sökande,
fyllda med revolutionens brinnande eld,
men lämnade sina brudar inför stundande akt,
med deras hemgifter i blod.

Tårarna blandar sig med floderna,
blodet med jorden,
vindarna lamenterar som de drar genom träden,
Irak, Syrien, Egypten, Anatolien,
khawarij reste sig igen,
och nu är inte ibn Abbas här att få vett i dem,
hopp om fred försvinner med skymningen.
Nu lever Enver pashas drömmar i helvetet,
Cemiyet-i ittihad ve terakkis gravar fylls med eld,
som vi drömmer oss tillbaka till al-Andalus,
då fred, frid, samexistens och harmoni rådde,
och vi ber att solen går upp över världen en gång till.

Minnen av ett annat liv

Med kvällens bris kom ett minne,
av det som förlorat är och aldrig skall komma åter.
Jag minns,
källarmoskéer och deras dofter,
solblekta heltäckningsmattor,
nedgågna tvagningsutrymmen och kranar,
orenoverat, gammalt,
en värld, fördömd av de många, men känd av de få,
var där min ande levde.

Svalorna skriker,
kvällens blomster parfymerar salen,
vinden vänder sidor i våra anteckningsböcker,
dolda från samhället, omfamnade av betongen.
Tunga ord sprider respekt under nakna glödlampors sken,
citat och tolkningar ur hädangågna lärdas böcker,
vars ord ekar bortom vår levnad åt båda håll.
Förstå dem, förstå dem, så ni inte gör fel.
Alla tysta, alla ser mot shâykhen,
efteråt svepte vi genom kvarteren som skuggor.

Små lägenheter,
sparsamt inredda,
madrasser på golven och böcker i travar,
asketismen och fromheten i miljonprogrammen.
Broderskap och kärlek, uppoffran,
okunskap och nit, ignoransens hårdhet,
imâm Shafii säger dessa regler gäller för en muslimsk minoritet,
gott uppförande och rättvisa;
sluta tvinga på folk åsikter.

Sorg och förtvivlan,
missförstånd av betydelsen av fromhet,
Skadat med attityder och sårat med ord,
vad har jag gjort?
Levt i en dröm omsluten av betong,
medan världen rasade omkring.
För mycket missades.

Kära bröder,
Emfasera på rättfärdighet,
men hur ska den praktiseras här?
Ni vet, att de till vilka ni lär ut,
är moder Sveas förkastade styvbarn,
vars hopp och raseri ni kan leda rätt där,
i små lokalers dunkel.
Låt dem inte filtrera det ni säger genom deras förståelse,
genom sina positioner som mazlumeen, förtryckta,
eller de riskeras tappas till terrorns mörker och helvete.
Vägled, lär ut, att de är också en del av samhället,
med vilket förorten har sin utsatta tid.
Främmande lärdas utlåtanden måste förstås rätt,
vet de vad socialtjänsten är?
Jag vill inte se tårar eller splittrade familjer
för att någon misstolkat,
som imam Kâthir sa om khawarij,
de galna terroristerna.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz