7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
En död själ i en sund kropp
1950
post-template-default,single,single-post,postid-1950,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

En död själ i en sund kropp

Ingrid_Amalia_Py_Sörman_SFLFoto: Okänd

En död själ i en sund kropp

1929 skildrade författaren Py Sörman hur kvinnan är hälsohetsens stora förlorare. Litteraturvetaren Hedvig Ljungar skriver om en bortglömd modernistisk roman som kastar ljus över vår tids frågor om ätande, träning och moral.

Att det i Sverige finns företag där de anställdas lön påverkas av hur mycket de tränar är ett exempel på att idén om en sund själ i en sund kropp alltjämt är fast förankrad och genomsyrar samhället i hög grad. Den civiliserade medborgaren förväntas hålla sig ifrån det orena, vita – sockret, mjölet, mjölken – och bär på elektronik som mäter kroppens rörelser. Med hälsosträvan som ursäkt blir periodisk självsvält en aktion i upplysningens namn.

Enligt Riksföreningen mot ätstörningar, Frisk och fri, söker allt fler hjälp för problem med ätandet. Den så kallade 5:2-dieten – där man omväxlande svälter och äter – kan vara en regelrätt väg in i ätstörningar som bulimi (hetsätning), anorexi (självsvält) och ortorexi (träningsnarkomani) (SVT 19/5 2014). I Svenska Dagbladet 16/3 läser jag en artikel om boken Wellnessyndromet (Tankekraft förlag), vilken varnar för hur hälsa alltmer kommit att handla om moral. Medförfattaren Carl Cederström intervjuas och hävdar att den pågående hälsotrenden inbegriper ett förakt där den som inte äter hälsosamt och ägnar sig åt träning betraktas som icke upplyst.

Hälsohetsens koppling till svaghetsförakt är ämnet för den satiriska samtidsskildringen Toto, en roman skriven 1929 av den modernistiska författaren Py Sörman (1897-1947). Romanen har inte tryckts i någon ny upplaga sedan den publicerades, och är idag att betrakta som bortglömd. Bortsett från ett och annat omnämnande, till exempel i Kristina Fjelkestams avhandling Ungkarlshustrur, kamratflickor och manhaftiga lesbianer från 2002 och i en essä av författaren Erik Andersson i Bonniers litterära magasin från samma år, har ytterst lite skrivits om Py Sörmans författarskap. Hennes efterlämnade anteckningar, brev och dagböcker finns bevarade på Kungliga Biblioteket.

I Värö prästgård i Halland växte Sörman upp. Hon studerade skådespeleri, försökte driva teater i Göteborg och konverterade strax innan hon dog till katolicismen. Debutromanen Han gavs ut 1921, och 1929 slog hon med Toto igenom bland kritikerna. Två år senare vann hon tredjepriset i Bonniers romanpristävling med romanen Aloë. Att Karin Boye med sin konsumtionskritiska Astarte kom tvåa i samma tävling (Jarl Hemmer kom etta) kan vara en anledning till att Sörman, trots att hon gav ut ett tjugotal romaner, tycks ha hamnat i skymundan i litteraturhistorien. Återkommande i Sörmans författarskap i allmänhet och Toto i synnerhet är frågan om förhållandet mellan könen och ett andligt sökande, där Sörman skärskådar och problematiserar motsatsförhållanden som materia och ande, kropp och själ. I Toto skildrar hon ett kroppsförfall som uppenbarligen – om än implicit – är en ätstörning. Det motiverar såväl romanen att läsas som författaren att kommas ihåg. Med träffsäkert språk och intellektuell skärpa visar Sörman hur hälsohetsens stora förlorare är kvinnan. Det gör Toto till en bok som ur såväl feministiskt som idéhistoriskt perspektiv kan kasta ljus över vår tids frågor om ätande, träning och moral.

Romanen börjar med att berättarjaget säger upp kontakten med sin kropp. I efterhand framgår att det rör sig om ett självmordsförsök och att en sjukdom finns med i bilden: ”en liten felaktighet i matsmältningsorganen, en åkomma, blottad på all romantisk tragik, fullkomligt löjlig – man måste vara läkare för att ta den på allvar. Det tycktes mig bittert och förödmjukande att dö av en sådan sjukdom”.

Men självmordet blir – för att använda Totos egna ord – en halvmesyr. Själen lämnar jorden och ser förbryllad – likt en Indras dotter – ned på den utmärglade kroppshydda som lever vidare: ”kroppen, sådan hon övertog den av mig, var inte mycket att skryta av. Den var vid det laget mest skinn och ben. Ett hus tar intryck av den som bort där, ett plagg av den som bär det. Mitt ansikte var gammalt i förtid med rynkor kring ögonen, veck från näsroten till munnen och vassa kindben”. Till berättarjagets förvåning klarar sig den övergivna kroppen utmärkt – faktiskt bättre än när den också bebodde en själ. Sörmans ironiska tonfall låter ana ett ställningstagande som ger konflikten mellan kropp själ en könslig dimension. ”Herrarna böra känna sig tacksamma”, skriver hon, ”för att den kropp som lyckas vandra på jorden utan själ, är en kvinna. De får gärna säga: ’Där ser man! En så stark materie, att den kan leva på egen hand! Och en så liten ande, att dess frånvaro inte märks en gång!’”. Romanen antar ett nytt berättarperspektiv och talan förs nu av Toto, den själslösa kroppen. Vid ett tillfälle söker den gamla berättaren träda in i sin kropp igen, men förgäves. Toto önskar ”ingen iblandning från själens sida”. Tack vare sin utsökta figur och alerta framtoning får hon jobb som instruktör på ett avmagringsinstitut dit korpulenta damer ordineras för att skaffa sig starkare karaktär genom bantning. Den vältränade kroppen är det viktigaste av allt: ”för Toto var kroppens vård mera än ett nöje – mera än en plikt. Den var en livsuppgift”. Kroppslig vigör är vägen till styrka och Toto växer ”för var dag i visdom, makt och nåd – inför människor”. Hur bär du dig åt för att se så fräsch ut? undrar en av de tjocka patienterna på institutet, och får genast till svar av Toto: ”Hälsa och goda nerver, och, naturligtvis – först och främst gymnastik!” Eventuell kritik bemöter Toto med ödmjukt högmod. Efter ett föredrag om Kroppskultur får hon frågan om hon verkligen hinner odla själslivet, när hon ”lägger ned så mycket möda och omsorg på kroppen”. Toto ler och tänker om den fetlagda damen: ”Med den figuren hon har!”

I Sörmans diktade samtid är tänkande människor dystra människor – kritiskt tänkande som inom alla totalitära gemenskaper ett hot. Gymnastiken får därför bäst effekt om den kombineras med ett behagfullt sinnelag. Det klingar typiskt av tjugotal och framstegstanke: ”tar man bara saker och ting sunt och naturligt blir det mesta bara bättre och bättre”. Skeendet eskalerar och i Sörmans berättelse gör träningskulten och kroppskontrollen människorna till en hoper likgiltiga skal som till sist bara lystrar till gymnastikinstruktörens gälla visselpipa. Den anvisande gympa-Totos karaktärsdrag kan läsas som försiktiga anspelningar på totalitära politiska ledare i Sörmans samtid. Med nutida glasögon kan man dra en parallell mellan mellankrigstidens politiska spänningar och vår tids växande extremism. Var går gränsen mellan träningskult för hälsans skull och outtalad hälsototalitarism? I sändningen P1:s Kropp och själ från den 3/3 i år görs ett samband mellan fascism och arbetsplatser som anpassar lönen efter de anställdas träningsvanor.

Vilka idéströmningar kan ha gett upphov till Py Sörmans kritik? Inte helt olikt vår egen samtid kom den vältränade kroppen under tjugo- och trettiotalen att betraktas som en del av den rationella och upplysta moderniteten. Idéhistorikern Karin Johannisson skriver om det i boken Kroppens tunna skal (1997): ”Att hålla kroppen i trim, utstråla hälsa och sundhet blev ett nytt slags klassmärke, ett socialt hävdelseinstrument – ett sätt att marknadsföra sitt jag. Genombrottet för en ny kroppslighet, för utseende och kroppsvård bryter också igenom i veckotidningar och annonsmaterial under trettiotalet: att vårda och sköta sin kropp blir en ritual i den sociala bekräftelsens namn.” Hygienen var dessutom del av ett nytt, medialt kvinnoideal. Johannisson beskriver åren 1880-1930 som en tid då det publicerades ”drivor av oskyldiga hälsovårdsprogram, detaljerade och förnumstiga intill det komiska.” Antropologen Lissie Åström ser ett skifte bland annonserna i tidskriften Husmodern mellan 1920 och 1931. I utgåvor från 1931 finns rubriker som ”Onödigt att åldras”, ”Ingen tackar en för att man blir gammal i förtid” och ”Nytt liv åt kroppen och samtidigt glädje åt själen”. Annonsbladen ger den kvinnliga läsaren råd om hur hon bäst bevarar sin ungdom och skönhet genom ”gymnastikprogram, hälso- och skönhetsråd, avmagringsmetoder”. Sådana slags uppmaningar saknas enligt Åström i årgångarna från 1920, vilket hon menar markerar tidens nya förväntningar på kvinnan.

Sörman kommenterar sin samtids mediala hälsofokus i en scen på avmagringsinstitutet, där en patient i en artikel med rubriken ”En sund själ i en sund kropp. Några reflexioner” läser: ”Endast om man vänjer sig vid att taga livet sunt, enkelt och naturligt, blir livet ljust och härligt. Och härvidlag är det av vikt att en smula öva kontroll på sin hjärna, så att den ej av oväsentligheter och bagateller skapar problem och tragik. Man skall övervaka dess skapande och leda det i den riktning att det skapade blir skönhetsvärden och stimulans”. Patienten erinrar sig att Toto sagt något liknande vid en föreläsning och inser att det inte bara är kroppskontroll som leder till framgång. Toto är medgörlig och behagfull: ”hon saknade oppositionslusta, motsade ingen, trotsade ingen”.

Devisen om en sund själ i en sund kropp baserades på idén om ett behov av renhet, vilken i sin värsta avart ledde till eugeniken och bildandet av Statens rasbiologiska institut år 1921. Ordning och kontroll ställdes mot stök och kaos. I civilisationens rädsla för det ociviliserade var degenerationen en ständigt hotande kraft. En välskött kropp blev ett mått på disciplin.

Etnologen Jonas Frykman betonar i Den kultiverade människan (1979) hur auktoritetsförhållandet mellan natur och kultur visar sig särskilt tydligt när det moderna, civiliserade samhället definierar kvinnan. Eftersom kvinnan – bland annat genom reproduktionen – är bunden till sin kropp på ett annat sätt än mannen, blir hon förlorare i och med uppfattningen om att man blir civiliserad om man tämjer naturen inom sig. Ätandet får en besvärlig roll eftersom mat befinner sig på gränsen mellan människan/det privata och omvärlden/det offentliga, men är nödvändig för överlevnaden. Utifrån handböcker i uppförande från tjugo- och trettiotalen beskriver Frykman hur den civiliserade människan avråds från att äta på offentliga platser och att hon aldrig bör låtsas om hunger. Ätandet ska vara behärskat och ske med ordentligt bordsskick. Naturligtvis blir hungern då ett hot.

Genom berättarjagets dödliga svältsjukdom visar Sörman att svaghetsförakt i kombination med sundhetssträvan leder till något helt annat än folkhälsa. Slutsatsen är lika giltig idag. Som skribenten Sara Martinsson skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter (25/12 2014) är hunger en känsla som i vår tid ska bort, eftersom hunger är farligt. ”Ett nej till chokladbiten”, påpekar Martinsson, ”är idag ett bevis på karaktär”. Ätstörningen tycks alltså ha något att göra med civilisationens rädsla för det otämjda. I boken Sireners sång (1999) skriver Nina Björk om hur moderniteten rymmer en hotbild, där det förnuftiga (manliga) jaget ständigt står under det irrationella (kvinnliga) hotet. Den ätstörda förkroppsligar därmed enligt Björk vad som egentligen är en kulturell konflikt mellan kroppslig kvinnlighet och själslig manlighet: ”Hon förvandlar denna kulturella konflikt till en individuell kamp mellan en hungrig kropps begär och en manlig själs förbud.” Det som på individnivå handlar om kampen mot frosseri är på ett ideologiskt plan en kamp mellan kontroll och kaos. Kontrollivern stigmatiserar ätandet och idealiserar späkningen och tycks paradoxalt nog få sitt genmäle i kaotiska, okontrollerbara folksjukdomar.

Toto sålde sin själ till förmån för avmagring eftersom hon levde i en värld där karaktärsfastheten satt i den kontrollerade kroppen. Trots att snart nittio år har gått ekar Py Sörmans ord alltjämt som varningsklockor: föreställningen att den otränade kroppen bebor karaktärslöshet växer lätt till intolerans. I det hälsohetsens skräckrike som Sörman tecknar blir konsekvensen att de sunda kropparna härbärgerar döda själar.

Litteratur:

Sörman, Py, Toto, Stockholm 1929.

Andersson, Erik, ”Py Sörman och evighetens planka”, BLM 2002:2.
Björk, Nina, Sireners sång. Tankar kring modernitet och kön, Stockholm 1999.
Frykman, Jonas och Löfgren, Orvar, Den kultiverade människan, Stockholm 1979.
Johannisson, Karin, Kroppens tunna skal, Stockholm 1997.
Åström, Lissie, ”Husmodern möter folkhemmet”, i Modärna tider, Jonas Frykman och Orvar Löfgren (red.), Malmö 1985

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz