7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
En memoar om det queera
18340
post-template-default,single,single-post,postid-18340,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

En memoar om det queera

Foto: Tom Atwood
En memoar om det queera
Av David Zimmerman

Maggie Nelson undersöker i Argonauterna språkets räckvidd och seglar ut på en resa på gränsen mellan det offentliga och det privata.

Två personer som är kära i varandra börjar gräla om språket och den sene Wittgenstein. Även om Maggie Nelson, en av de grälande, först insisterar på Wittgensteins idé om att ”det outsagda finns inneslutet i det sagda” glider texten snart över till andra saker och lämnar läsaren omkringflytande i språklig problematik. Ungefär där börjar Maggie Nelsons bok Argonauterna från 2015, som Modernista nu ger ut i svensk översättning av Karin Lindeqvist, en bok där frågan om vad som händer i relationen mellan människor och filosofi är oskiljaktiga.

När jag för en tid sedan läste Nelsons Bluets från 2009 blev jag golvad av den intellektuella energin och poetiska precisionen. En kort, fragmentarisk och essäistisk memoar om kärleken till blå föremål, smärta, kvinnligt skrivande och att ta livet på allvar. Att skriva teoretiskt om färg öppnar för starka visuella upplevelser, men också en slags abstrakt osäkerhet – vad är en färg och var finns den? I betraktaren? Hos föremålet? Plötsligt blir idéer som kärlek och smärta lika upplösta och osäkrade som blåheten.

Argonauterna delar mycket med Bluets, inte minst den fragmentariska memoarformen, men också denna metafysiska osäkerhet. ”Du har skrivit om alla delar av ditt liv utom denna, utom den queera delen” säger livspartnern Harry till Nelson, och detta är väl övergripande vad Nelson gör i Argonauterna: skriver om det queera. En viktig del i detta är själva formen: att via memoarens form omförhandla gränsen mellan offentligt och privat som feministisk praktik, en gräns som använts för att hålla kvinnan, och mannens strukturella makt över henne, dold för politisk analys. Både i och utanför boken är Maggie Nelson gift med konstnären Harry Dodge, som åtminstone i början av relationen är gender-fluid. Fragmenten återger intima ögonblicksbilder av deras liv, Harrys testosteroninjektioner, Nelsons inledande tvekan om vilket pronomen Harry föredrar, deras kärlek och sex, Nelsons graviditet och förlossning, parets barn och föräldraskap och inte minst Harrys mors död.

Sexualiteten, kärleken, att födas och att dö – dessa intensiva härdar av levt liv, inträffar hitom alla tänkbara omskrivningar, idealiseringar och metaforer. Det är vackert och varmt i sin omedelbarhet, sin smutsighet. Men, det är inte det som gör jagets röst i boken så angelägen och viktig. Snarare är det dess förmåga till oupphörligt kritiskt tänkande som är grejen. Trots lådvis med referenser undviker Nelson intellektuell posering. Detta genom att blixtsnabbt etablera en röst som varken är mästrande eller krystad – den känns självklar, rolig och sann – men också genom att faktiskt tänka med en otrolig hastighet. Ingen referens lämnas obearbetad eller okritiserad.

Kampen för rätten att gifta sig och ilskan mot gängse skambeläggningar av begär (speciellt icke-normativt) blandas hos Nelson med vaksamheten mot platt moralisk duktighet och den punkiga tjusningen i politiska slogans: ”Och att punktera avantgardets myter om sig självt motsvarade, redan då, min uppfattning om en trevlig stund”. Bildning och nyfikenhet å ena sidan, en vägran att underkasta sig varje form av dogm å den andra. Själv identifierar hon vid ett tillfälle sin strategi med en utters:

– den Neutrala varelsen som konfronterad med dogmatism och de hotfulla påtryckningarna om att välja sida kommer med nyskapande responser: att fly, rymma, att göra invändningar, att förändra eller avvisa begrepp, att dra sig ur, att vända sig bort.

Att göra queerhet till en språkfilosofisk angelägenhet är inte heller särskilt nytt i sig, men bokens röst tänker på det och använder det medan hon knullar, medan hon föder, medan hon grälar – språkfilosofi blir en brutal vardaglighet.

Titeln Argonauterna anspelar på snabbseglade skeppet i den grekiska mytologin vars delar byts ut under resans gång tills det till slut inte längre är samma skepp, men det heter likväl Argo, och i detta Argo seglar Argonauterna fram. Så kryssar sig läsaren genom boken medan kärleken, kropparna, orden förändras fram och tillbaka, kors och tvärs, utan att vi förlorar fotfäste och sjunker. Gång på gång tangeras den inledande osäkerheten om språkets räckvidd: vilket ord ska sättas på vilken kropp? Varför sätta detta ord på denna praktik? Vad Argonauterna säger om tänkandet, språket och kroppar är att de är ofullständiga processer, att livet är en föränderlig intensitet som kräver ständig utfrågning – och den säger det på många vackra sätt:

På ytan kan det verka som om din kropp blev mer och mer »manlig«, min mer och mer »kvinnlig«. Men det är inte så det känns i vårt inre. I vårt inre är vi två mänskliga djur som genomgår transformationer bredvid varandra, ger varandra löslig vittnesbörd. Men andra ord, vi åldrades.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz