7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
En oblyg kamp för erkännande
17651
post-template-default,single,single-post,postid-17651,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

En oblyg kamp för erkännande

En oblyg kamp för erkännande

Kritikerälsklingen och skandalskribenten Agnes von Krusenstjernas liv blottläggs i hennes brevväxling, där självkänslan och humorn lyser igenom förödmjukelserna.

“Kära Folke. // Tack för kortet! Vi bo på landet och ha så roligt! Jag har en hund ock en hvit kattunge.”

I juli 1903 skriver en åttaårig Agnes von Krusenstjerna till en lekkamrat. Ännu märks inte den svåra psykiska sjukdom som ska komma att prägla hennes liv, eller den litterära begåvning hon ska bli känd för. Och jag vet att jag är genial är en ansenlig volym på lite över 500 sidor. I litteraturvetaren Anna Williams urval följer brevväxlingarna Krusenstjernas liv åren 1903-1940. Med hjälp av Williams klargörande kommentarer i bokens marginaler får läsaren en mycket intim inblick i Krusenstjernas liv och författarskap.

Agnes von Krusenstjerna hyllades som en av samtidens största författare, och spelade både rollen av kritikerälskling och skandalskribent. Breven blottlägger hennes tumultartade liv, allt från äktenskapet med översättaren och kritikern David Sprengler till hennes mentalsjukdom och den växande konflikten med Albert Bonniers förlag.

1934 utkom del fyra och fem i Krusenstjernas pågående romanserie om fröknarna von Pahlen, och gav upphov till den infekterade kulturdebatt om god smak och författarens moraliska ansvar som brukar kallas Pahlenfejden. Från konservativt håll anklagades Krusenstjerna för obscenitet, och Bonniers som tidigare publicerat bokserien vägrade att ge ut de nya verken: “… det finnes en gräns över vilken icke ens den störste författare får gå. – Jag menar den gräns, som sättes av den goda smaken…”

Mer modernistiska aktörer, med Spektrumförfattare som Karin Boye och Gunnar Ekelöf i spetsen, försvarade Krusenstjernas konstnärliga frihet. Själv vägrade hon att stryka i sina manus, och protesterade mot att “det som hos de andra kallas ‘livskraftig primitivism’ hos mig alltid skall betecknas ‘sjuklig degeneration’”, med hänvisning till författare som D.H. Lawrence och Marcel Proust. “Alla samtidens yppersta författare kräva denna frihet”.

Pahlenfejden, det bittra grälet med förlaget och inte minst slitningar inom familjen förvärrade Krusenstjernas psykiska ohälsa. Ofta författade hon breven från olika vårdinrättningar runtom i Europa. I särskilt tunga perioder blir de svårläsliga och kantas av ångestfyllda anklagelser och bekännelser, framförallt när Krusenstjerna avslöjar utomäktenskapliga sexuella förbindelser för sin man. När hon i ett manierat rus river sönder (och kräks över) ett av sina manuskript tar en läkare på sig att tejpa ihop det igen, övertygad om dess litterära värde.

Det som lämnar djupast avtryck i mig är Krusenstjernas uthållighet och pondus. Kanske beror det på att jag läser samlingen i kölvattnet av Den sårade divan, där Karin Johannisson inplacerar Krusenstjerna i en tradition av kreativ psykisk sjukdom. Krusenstjernas utlevande symptom – som hysteri, promiskuitet och skrikanfall – kan enligt Johannisson ses som en estetisk strategi för att kringgå samtidens snäva kvinnoroll. Sjukdomen begränsade Krusenstjernas liv på många sätt, men möjliggjorde också alternativa uttryck och ett skrivande utanför samhällets normer.

Krusenstjerna var en besvärlig brevskrivare. Hennes korrespondens är full av teatrala påhopp och förebråelser, och hon ber ständigt andra om pengar. Men genom förödmjukelserna lyser hennes självkänsla och humor igenom. Den väl valda titeln är naturligtvis ett citat, och påminner om Edith Södergrans djärva inledning till sin diktsamling Septemberlyran 1918: “Det anstår mig icke, att göra mig mindre än jag är.” Krusenstjerna visste att hon var genial, och det är förlösande att följa hennes oblyga kamp för erkännande.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz