7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Eoner av viktlösa tankar
6440
post-template-default,single,single-post,postid-6440,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Eoner av viktlösa tankar

photo-1458724029936-2cc6ee38f5ef
Foto: Sam Scrimshaw

Eoner av viktlösa tankar

Om du vill
Helle Helle
Norstedts
150 sidor
Översättning av Ninni Holmqvist

Helle Helle drar i sin nya roman fram det osynliga som försiggår i våra liv i en berättelse om ett möte mellan två främlingar som sprungit vilse i skogen. Att skildra människans blaskighet och författarens död kräver sin författare.

Litteratursamtalet av idag handlar – som det kanske gjort längre än någon kan minnas? – om ett slags litteraturens förmodade dödsryckningar: dess försvinnande till förmån för blanka uppslag av mat, eller deckare i kustlandskap, eller floder av självförbättring. Författare måste beveka en mystisk folkopinion kallad Marknaden och därför måste de se ut på ett visst vis; brandas, märkas, slås in. Bäst är att ordna minst ett litteraturgräl per säsong, det kan röra sig om cykloper eller gamla äktenskap eller vad skit som helst – bara det kittlar Allmänheten.

Så när då ett förlag levererar något av det vi längtar efter och ger sig på att söka sig vid sidan av kokböcker och autobiografier, hur presenteras då själva ambitionen? Helle representerar inte det marginaliserade författarskapet och det kan få vara hur det vill med det heroiska i projektet – förlaget har gjort oss en tjänst genom att låta Ninni Holmqvist översätta Om du vill och erbjuda den till en svensk marknad.

Romanen ska enligt baksidestexten handla om Roar som vilse befinner sig i en skog där han stöter ihop med en kvinna som också hon har sprungit vilse. När natten kommer har de inget annat val än att övernatta i ett vindskydd tillsammans. Under denna och nästföljande natt berättar de brottstycken av sina liv för varandra; till synes slumpartade skildringar av ganska vanliga liv. ”Kanske finns det en väg ut ur ensamheten?” avslutar baksidestexten.

Men eventuell ensamhet och vägar bort från den kan omöjligt mäta sig med Helles närgångna skildringar av, ja vad? Av ingenting. Jag skriver ”ingenting” i brist på bättre. Det betyder inte att romanen inte handlar om något, lika lite som man ska förstå George Constanzas och Jerry Seinfeldts idé om att göra ”a show about nothing” bokstavligt.

Romanens förtjänster ligger inte på något psykologiskt plan, åtminstone inte på något omedelbart vis. Att de här två människorna under ett drygt dygn försöker överleva tillsammans berättar mindre än man tror om möten – denna konstens tröttaste trop – eller om vägar ut ur ensamheter. Helle Helle drar fram det osynliga – kanske var det detta ord jag sökte när jag istället valde det mer oförargliga ”ingenting”. De scener som presenteras är ofattbara i sin stora litenhet: att oroa sig för att man av misstag kastade iväg ett tuggummipaket som man inte själv köpt, att vilja harkla sig men välja att skjuta upp det en liten stund till, åsynen av hur en kvinna i en stugby hängde sin blöta handduk på brevlådan och väckte en förunderlig oro som varade hela dagen. Helle bekräftar dessa eoner av viktlösa tankar som passerar genom oss varje dag, dömda till glömska; tills hon drar fram dem. Om livet oftast består av dessa små stupida ögonblick som vi dessutom glömmer och aldrig kan återvända till, behöver vi kanske någon som blottlägger dem igen – inte för att de är storslagna eller bär på ett budskap, utan för att det är dem vi har. Vi består av dem.

– Vi turas om att köpa frukt på jobbet, säger jag. Men det är inte så ofta jag hinner ner till korgen.
– Har du mycket att göra?
– Nej, men mitt rum ligger i motsatta ändan av korridoren. Lite för sig självt.
– Jaha, på så vis.

Visst vore det frestande att bli storvulen och peka på dialogen ovan som ett tecken på vår stympning, vår oförmåga att tala om det vi verkligen känner, spindelväven som lagt sig i så tjocka lager över oss att vi förlorat rörligheten, hur vi givit oss åt konformismen. Visst vore det frestande att tänka sig att Roars rum längst bort i korridoren är en bild för hans ensamhet. Kanske är den det också. Ändå menar jag att romanen inte stannar där. Författaren är faktiskt hygglig nog att hjälpa till med perspektiven.

Inte sällan avslutas en dialog med konstaterandet att det inte verkar finnas så mycket mer att säga om saken. Kvinnan berättar hur hon i början av sin stora kärlek till möbelhandlaren Christian lägger en pläd över honom en natt då han somnat i soffan. Sedan skriver författaren ordagrant: ”hon stod och tittade ut genom fönstret och tänkte: Tänk.” Människans hela blaskighet, hennes tomhet skildras i denna mening. Det redan avrundade, det avslagna i den kontakt vi håller med oss själva. När vi valhänt sträcker oss inåt möter vi kanske inte det gripande sanningssägande vi önskar oss.

Mot slutet av boken lämnar Helle vad jag uppfattar som spår pekande mot en tommare slags läsning än den som uppstår när vi psykologiserar. Natt två övernattar Roar och kvinnan i en gäststuga och på morgonen kliver två små barn över tröskeln. De bor på gården där stugan ligger och den lilla avlövade kontakten med barnen utgör bokens slut. Stugan brukar hyras ut, berättar barnen. Den som sist bodde här var en författare:

– Författaren är faktiskt död, kommer det så från den största.
– Den minsta nickar dystert.
– Hon kvävdes, i förrgår kväll. Av en hårnål.

Kvällen före Roar och kvinnan kommer till gäststugan bodde alltså en författare där, som dog. Det betyder att samma natt som Roar och kvinnan sover i vindskyddet avlider författaren; mitt i berättelsen dör den som berättar? Inte nog med att författaren är död, hennes död inträffade på ett så banalt, så ynkligt och andefattigt vis att inte heller den är mycket att orda om. En liten olycksalig hårnål. Författarens död är lika tafflig som de två karaktärernas försök till introspektion. Jag skulle inte tro att vi ska läsa hårnålens slutresultat som ett litteraturteoretiskt inlägg om Författarens Död men kanske är det ändå betydelsefullt för att förstå den inre torftighet Helle skildrar – den som lätt kan tolkas som ensamhet hos romankarakäterna. Kvinnan berättar för Roar om hur det är att bo ensam:

Men å andra sidan var hon alltid rätt så glad när hon öppnade dörren till sin lägenhet. Hon gladdes alltjämt över skoskåpet och det sätt som fåtöljen stod med sitt lammskinn framför tv:n. Det svåra kom när filmen var slut och videons automatiska tillbakaspolning gick igång. Det ljudet, och sedan ingenting.

Det här kunde vara kartritarens noggrannhet, eller komma från forskaren som satt en mikrofon till våra huvuden och som nu återger exakt de små dammiga slingor som spelas upp där. Och att bo ensam, det är uppenbarligen lite både och. Lite bra. Lite dåligt.

Nej, jag menar inte allvar helt och hållet. Jag tror inte att Helle Helle här avfärdar författarskapet, eller signalerar att hon inte behövs längre. För att åstadkomma Om du vill krävs en författare, en särpräglat begåvad sådan. En sådan som är väl värd sin nominering till Nordiska rådets litteraturpris 2015. Författaren behövs men inte allra främst för att visa upp Roar och kvinnans ensamhet, utan för en exkursion in i de enda vita fläckar som finns kvar på globen att förundras över.

”Jag låg och tänkte: Det är oktober. Det kändes som om den meningen rymde alla möjligheter i världen. Jag kan inte säga varför.”

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz