7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
En samhällskritisk skröna om kött
17653
post-template-default,single,single-post,postid-17653,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

En samhällskritisk skröna om kött

Foto: Thomas Stone
En samhällskritisk skröna om kött

Alexander Svedberg läser en hissnande och välskriven satir över överflöd och konsumtion. Mo Yans böljande prosa vältrar sig i köttdoftande rapar och salivbubblor.

Den kinesiska författaren Mo Yan (egentligen Guan Moye) blev allmänt känd då han 2012 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Som författare är han kontroversiell, då många anser att han går i den kinesiska statens ledband. Granatkastaren publicerades redan 2003, men har nu översatt till svenska av Britta Kinnemark.

Boken består av 41 kapitel, kallade ”granater”, som alla representerar ett skott från huvudpersonens japanska granatkastare. När vi möter Luo Xiaotong är han tjugo år gammal, och i färd med att berätta sitt livs historia för en munk. Berättelsen delas upp i hans samtal med munken, och händelserna i barndomen: han beskriver sig själv som ”världens glupskaste pojke”; kallad ”köttpojken”. Men vem är han? Vad är sant i hans historia? Och varför han svurit att aldrig mer äta kött?

Enligt Luo Xiaotongs beskrivning är han en ung man som fötts med förmågan att sluka enorma mängder kött. Byn där han föddes kallas för Slaktarbyn, eftersom man där gjort sig känd för sina slaktkunskaper. Modern är hård och driven, medan fadern, som inte tycks bry sig särskilt mycket, så småningom försvinner med Vildmulan – kvinnan med ”rävens trolska ansikte”.

Luo Xiaotongs iakttagelser liknar genomgående ett barns fantastiska överdrifter. Han gör färgstarka utläggningar om personer som knappt figurerar i berättelsen, och det saknas ibland logiska samband. Prosan böljar, vecklas ut och vältrar sig i köttdoftande rapar och välsmakande salivbubblor. Det är ett taktilt språk, med återkommande blinkningar till folksagan: Små vesslor i röda västar dansar och förhäxar, och ur den tyste munkens näsa löper tumslånga strån som ”darrar likt en syrsas stjärt”.

Granatkastaren
 är medvetet anti-realistisk i en tid där läsare ofta skriker efter äkthet. Romanen beskrivs bäst som en skröna fylld av kringelkrokar och hyperboler. Trots att Mo Yan insisterat på att han inte är explicit politisk är det svårt att inte läsa beskrivningar av fusk i kötthanteringen, den rabiata marknadsföringen och människors överkonsumtion som något annat än kritik av kapitalismens värsta excesser. I centrum för denna process finns bychefen Lao Lan, som ofta blir föremål för Luo Xiaotongs hat och farsartade hämndaktioner. Enligt Lao Lans beskrivning befinner sig landet i en ”primitiv ackumuleringsfas”; en tid då alla försöker tjäna pengar på varandras bekostnad.

Liksom i Det röda fältet och Vitlöksballaderna får jag känslan av att Mo Yan vill blotta den kinesiska landsbygdens inkråm. Men det finns ingen enhetligt moraliserande stämma i hans skrivande. Allt är kött och kan ätas samtidigt som det skiljer sig från de ”utlandsälskande stadsbornas” köttbegär. En bonde svär att aldrig mer slakta nöt efter att han sett sin mor i ögonen på en gråtande ko. När Luo Xiaotong ser djur delar han upp dem i köttstycken, men under berättelsens gång utvecklar han också en egen sorts vördnad inför dem:

Jag kisade med ögonen och tyckte mig se hur köttet lämnade den vackra, duktiga lilla svarta åsnans kropp. Köttet var som en tung fjäril som flög från åsnans kropp genom luften, flög och flög, ända bort till grytan och vidare till skafferiet för att till sist landa framför mig.

[…]

Jag hör er gråt i min strupe men jag vet att det är gråt av lycka.

När Slaktarbyns försäljare går samman för att bygga en köttfabrik uppfinner Luo Xiaotong en ny metod för att ”rena köttet”, vilket får Lao Lan att utnämna honom till förman. Istället för att spruta slaktköttet fullt med vatten, formalin, färgämnen och naftalin binder han levande djur vid en anordning där deras tarmar spolas ut med vatten. Utanför köttfabriken bygger man en återfödelsealtan, där djurens misshandlade andar frigörs genom ritualer.

Det skulle vara alltför lätt att avfärda Granatkastaren som en ytlig och stundtals misogyn historia. Mo Yans extrema prosa kommer heller inte att tilltala alla, och det är ofta svårt att sympatisera med bokens fabulerande anti-hjälte. Som helhet är det ingen lättsmält läsupplevelse, och det är svårt att inte äcklas av en språkdräkt som vältrar sig i flott, objektifiering, avföring, kroppsvätskor och extrem djurexploatering. Min uppfattning är dock att det är i den unge mannens lögner som samtidskommentaren tittar fram. Granatkastaren är inte bara en hissnande och välskriven satir över överflöd och konsumtion, det är en berättelse om vad tillgång på kött, i dubbel bemärkelse, gör med oss som människor.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz