7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
En skiss av destruktiv tvåsamhet
5545
post-template-default,single,single-post,postid-5545,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

En skiss av destruktiv tvåsamhet

Yuriy Khimanin

Se nu då
Jamaica Kincaid
Tranan
213 sidor
Översättning av Niclas Nilsson

Jamiaca Kincaids nya roman rör sig kors och tvärs i tiden, glider mellan mytologi och realism. I en klaustrofobisk lek med fiktionens paradoxer frammanas en bild av det misslyckade äktenskapets destruktiva verkningar. Men karaktärerna och relationerna flyr undan.

Den Antigua-födda författaren Jamaica Kincaids kritikerrosade roman The Autobiography of My Mother skildrar en uppväxt präglad av våld och utsatthet på den ö där Kincaid växte upp. Det är en roman som ställer den postkoloniala erfarenheten i centrum. Ett annat framträdande drag som ska återkomma i hennes författarskap är leken med fiktionens möjligheter och paradoxer. Själva titeln bär på en motsättning: en självbiografi över berättarjagets mor som berättarjaget själv har skrivit. Genom att använda ordet ”självbiografi” signalerar Kincaid en korrelation med verkligheten utanför romanen som hon sedan genast demonterar med ett fragmentariskt, stundtals nästan surrealistiskt narrativ som bara är möjligt i fiktionens form.

Kincaids nya roman, Se nu då, är inte lika mörk och rå, men leken med identitet och fiktion känns igen från The Autobiography of My Mother. Till det yttre är Se nu då berättelsen om den förbittrade relationen mellan ett medelålders par, Mrs och Mr Sweet, som levt tillsammans alldeles för länge, eller kanske aldrig skulle ha börjat leva tillsammans.

Titelns ”Nu” och ”då” betecknar romanens obehindrade rörelser fram och tillbaka i tiden, men inte bara i den realistiska tiden. Paret Sweets son Heracles kan plötsligt överge leken med sina plastsoldater för att, likt mytens Heracles, döda två livs levande ormar som tagit sig in i barnkammaren, utan att detta uppfattas som något annat än en del av vardagen.

Se nu då innehåller även ytterligare ett lager i fiktionen i form av utdrag ur den bok som Mrs Sweet håller på att skriva om sin mor. Kanske är det The Autobiography of My Mother hon arbetar med, kanske inte. Texten präglas av upprepningar och av ett händelseförlopp som inte går framåt utan snarare rör sig som en pendel på ett sätt som gör Se nu då till en klaustrofobisk roman trots sina utflykter till mytens och metafiktionens värld. Den äktenskapliga bitterhet och besvikelse som handlingen kretsar kring skulle kunna göra boken till ett närmast arketypiskt äktenskapsdrama i amerikansk medelklassmiljö.


Men hatet som Mr Sweet känner för sin fru består inte bara i leda efter ett långt äktenskap. I hans aggressiva inre monologer återkommer ständigt Mrs Sweet västindiska bakgrund och den vulgaritet han förknippar med denna. Vidare äcklas han av hennes stora, ”hängande” bröst och hennes kropp i allmänhet. Det är alltså ett kvinnohat med i högsta grad rasistiska inslag som Mr Sweet riktar mot Mrs Sweet.

Det motstånd som gestaltas genom den mjuka och undergivna Mrs Sweets skrivande blir i ljuset av detta särskilt intressant. Med rösten i berättelsen om sin egen mamma som stundtals bryter igenom och helt tar över historien skriver hon sig ur den roll som Mr Sweet med sitt förakt har skrivit in henne i. Den mytologiska dimensionen fungerar dock sämre än rörelsen fram och tillbaka i tiden och den berättelse i berättelsen som Mrs Sweet skriver fram. Barnens namn (Heracles och Persephone) ska förmodligen, förutom att vara en lekfull blinkning till två kulturvurmande föräldrar, belysa dessas relation till dem: Mrs Sweets dyrkande av sonen som en halvgud och hjälte och Mr Sweets osunda kärlek till dottern som får honom att vilja gömma undan henne precis som dödsguden Hades gömde mytens Persephone i underjorden.

Tyvärr känns detta motiv mest distraherande och karaktärerna känns på det hela taget ganska skissartade. Det ältande hat som Mr Sweet bär på mot sin fru och Mrs Sweets synbara undergivenhet är skickligt skildrade, men någon nyckel till deras personligheter ges aldrig. Kanske har Kincaids syfte varit att skapa arketypiska karaktärer. Hennes användning av mytologiska figurer tyder på det. Men jag saknar ändå en mer fördjupad skildring av de tragiska figurer och den destruktiva tillvaro som hon bara ger oss brottstycken av i sin nya roman. 

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz