7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
En sprakande häxbrygd
17831
post-template-default,single,single-post,postid-17831,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

En sprakande häxbrygd

En sprakande häxbrygd
Av David Zimmerman

Allt står i dialog med allt i Signe Gjessings språkliga universum. I debuten Ut i det o-lösa skapas mening ur det meningslösa.

Arthur Rimbaud ansåg att poetens jobb var att desorganisera sina sinnen. Jag tänker mig att det måste innebära ett slags hallucinogent tillstånd. Poesin blir ett pharmakon – skriften som både gift och botemedel – ja, en häxbrygd som ställer till oreda i språkets betecknande av världen: nya ord hamnar på nya föremål och all mening förskjuts.

Att läsa danska Signe Gjessings debutbok från 2014, Ut i det o-lösa, i översättning av Ann Jäderlund, är att närma sig ett sådan desorienterat betraktande av världen. Gjessings poetiska språk har något av häxbrygd över sig: ”Du äter dikt och blir diktfärgad” – poesin går in i kroppen och ordnar om vår upplevelse av tingen.

Vi träder in i ett tillstånd där världen, och betraktandet av den, ingår ett magiskt förbund. Allting tilldelas en fabelliknande agens av språket, allt står i dialog med allt, travar med metaforer åstadkommer den ena omöjliga bilden efter den andra. Halspulsådror kan tona fram ”som slitna spetsar, som aldrig blir förvånade när världens ande är hos frisören”, till exempel. Eller, en köksträdgård kan vara ”för utmattad för att fråga stjärnorna, om de inte vill vara med i en metafor”.

Evigheten som tvåhjuling

och pannan är skördad. Det längsta strået draget genom världen

och ut på den andra sidan, som genom ett öra och ut ur ett annat,

glittrar i universum, universums borstade tänder,

håll dig borta,

livet förkortas »l«.

Vad betyder det? Det betyder egentligen ingenting, men är inte heller meningslöst. Och det är just här, tänker jag, som Gjessing alstrar sin poetiska energi: Att skapa ny mening i ett språkligt universum som i stort sett saknar mening. Men detta Pharmakon är ett risktagande, en tunn gräns mellan rus och meningslöshet, och för att en såpass frisläppt surrealism ska förbli oväntad och inte falla över en babblig nonsenskant, tror jag att det krävs konsekvens i valet av bilder. Oftast, inte alltid, lyckas Gjessing. Tematiskt insisterar Ut i det o-lösa på ett slags ambitiöst allt, micro till macro, kropp och kosmos är hela tiden i dialog med varandra:

Hakor överfaller stjärnor.

Hänger kvar.

Introducerar, med en enda,

pekande mapp, ett djup.

Det utvärtes är

papper.

Stjärnorna

känner igen dem.

De trodde inte

att de någonsin skulle se dem

igen.

Språket blir en slags kosmisk realitet, en besjälad naturs besvärjelse, där allting har en potentialitet att bli något annat. Istället för världen ser vi ”det hypotetiska i världen”, för att använda Gjessings ord. En konsekvens av alltets besjälande blir ett överskott av rörelse hela tiden. Varje rad är ett kaninhopp mellan olika världar. Det är dramatiskt: ”Jag skriver som solen slår ner”, och kanske riskerar hastigheten och dramatiken att göra läsaren utmattad, till och från.

Att jag tänker på Rimbaud är inget konstigt. Det står på baksidan av boken att Gjessing jämförs med honom och inuti boken finns en utskriven Rimbaudparafras. Men när Rimbauds diktjag säger sig spänna ”gyllene kedjor från stjärna till stjärna, och jag dansar”, skulle det lika gärna kunna vara ett av Gjessings fantasirika språkfyrverkerier. Trots att jag ibland kan sakna en smärta, något som skaver i dikterna, är det en fin bok som lämnar mig i glad svindel. Som läsare av Ut i det o-lösa nuddar jag aldrig marken med fötterna, jag är upplöst någonstans i kosmos, ständigt omkringkastad av vilda metaforer.

Kommentera

1 Kommentar på "En sprakande häxbrygd"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
dfssafa
10 months 15 days ago

Jag frågar mig hur en språklig realitet som David Z vill tillskriva Signe Gs diktvärld förhåller sig till ”[…] vilda metaforer.” Borde inte en sådan språklig realitet såsom David Z beskriver den avsäga sig möjligheten till ett meningsalstrande enligt metaforiska principer? Eller kan det handla om en metaforiska meksanismer interna verkets ramar, interna Signe Gs egenhändigt uppspända poetiska rum?

wpDiscuz