7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
En tjugotrekilos resväska
3787
post-template-default,single,single-post,postid-3787,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

En tjugotrekilos resväska

nikrus
Foto: Pekka Nikrus
En tjugotrekilos resväska

Hon satt på en buss och bussen var på väg norrut. Fönsterrutan var kall mot hennes axel för solen var inte uppe än. Hjulen på resväskan trampade henne på tårna när bussen svängde åt höger. Snett bakom satt en gubbe. Han hade en stor näsa och djupa rynkor. Vid hans fötter satt en hund, en sådan gammal hund som knappt kunde sitta, med grå starr i vänstra ögat och vita hårstrån runt nosen. Gubben pratade med sig själv. Han pratade med sig själv och inte med hunden när han muttrade något om en tidig morgon och det där jävla ålderdomshemmet som barnbarnen hotade med. Fast egentligen så brydde hon sig inte om honom.

Det hon tänkte på var på tårna som klämde under resväskan och på att fly och springa och aldrig komma tillbaka. Det var knappt så att hon reagerade över tanten, nej tjejen, nej slampan, nej den osäkra kvinnan som klev på bussen i blonderat hår, pälsjacka, svarta stövlar och en gammal knapptelefon. En sådan gammal knapptelefon som man köper när man fått Smartphonen bortrövad, eller tappat den på stengolv. Hon bröt på något språk, kanske var det polska och lät irriterad på tonfallet. Jag kommer, sade hon, och rätade till väskremmen som höll på att glida av axeln. Det var inte alls intressant, inte spännande, inte relevant. För hon, hon som satt med en resväska på tårna och en kall fönsterruta mot axeln skulle bort, bort och iväg. Hon skulle fly och aldrig komma tillbaka.

Folk steg av och på, de tittade nyfiket på den stora resväskan. En sådan väska som går att packa till maxvikten som är tillåten ombord på flyg. En tjugotrekilosresväska. Gubben satt kvar. Den polska kvinnan satt kvar. Hon med de klämda tårna satt kvar. Hon skulle inte av förrän på ändhållplatsen. Och efter det skulle hon resa vidare, för ingen fick komma ifatt henne, även om hon bar på en tjugotrekilosresväska. Ingen skulle längre få bry sig. Bry sig om var hon var, vad hon kände, vad hon gjorde, vad hon inte gjorde.

Bussen svängde ännu en gång. Hon riktade blicken mot hunden med de ledsna, sneda ögonen. De påminde henne om mamma, den förebrående blicken, hjärtat bultade.

Det var smällen, det var glaset, det var golvet, det var sopborsten. Det var smällen. Det var det som kom före smällen, det som orsakade det obehagliga ljudet av krossat glas. Det var mammas förebrående blick. Inte nu igen. Och så stod hon där i röran; koppar staplade på
varandra, tömda skåp, allt som skulle rensas, energin som plötsligt eskalerade till en kliande, stickande känsla inom kroppen och mamma som inte förstod.

”Jag tar i alla fall itu med det du inte orkar göra något åt.” Hade hon sagt. Och vetat. Att ögonen skulle bli snedare, tillverka tårar, tårar som bara gjorde henne ännu mer irriterad.

”Är detta det enda du kan göra? Stå och gråta? Tror du att du löser något med det? Gör något.” Ord på ord på ord som vägde tyngre än hela samlingen med porslin som stod och balanserade på köksbordet. Fast det upptäckte hon inte förrän senare, såklart. Inte nu, för nu var manin för stark., hon hade inte tid att stå här och trampa.

Det var inte så lätt längre att titta in i hundögonen, de fick det att klia i hennes egna ögon och det var inte på grund av någon allergi. Gubbens skrynkliga hand lade sig tungt ovanpå hundhuvudet, ådrorna var stora och leverfläckarna många. Det var inte handen utan det var kontakten.

”Stanna.”

”Nej.”

”Lyssna på mig.”

”Varför pratar du så? Du pratar för långsamt. Jag har inte tid just nu.”

”Du vet att du kommer att ångra dig.”

”Men jag lovar att detta är den bästa idén jag har haft på länge!”

”Tänk en gång till.”

”Men tänk själv.”

”Jag tänker för oss båda.”

”Du tänker på dig själv.”

Och Jonas hand på hennes arm när hon vände sig om. Hans röst när han uttalade hennes namn:.

”Gry”

Och hennes ögon på hans hand. Och känslan när hon tog ett steg ifrån.

Det kändes kallt mot axeln. Mot armen, mot stället där Jonas hand en gång vilade. Men det gick inte att stanna, hennes händer skakade. Fingrarna trummade mot knäet och hon kände inte tyngden av resväskan mot tårna. Den gamla pantertanten pratade i sin gamla knapptelefon. Språket gjorde det svårt att avgöra hennes känslor men tonfallet fick det att krypa under skinnet på Gry, hon lät trött. Gry hade inte lust att lyssna på trötta människor.

Det var chefens blick och trötta suck. Hur hon med tunga rörelser rätade till glasögonen och tittade på henne. Och Gry visste att det var sista varningen, att efter detta skulle hon inte få behålla jobbet.

”Jag är medveten om din diagnos och jag har respekterat den så mycket det har gått. Men vi kan inte ha det såhär igen.”

Det var projekten som fallerade, de intressanta infallsvinklarna, den lovande starten, designen som tog form och den enorma viljekraften. Allt skulle göras på en och samma gång och Gry ville allt och trampade ned gasen i botten för att sedan krascha rakt in i väggen.

Det hade hänt för många gånger.

”Det var du som gick med på att ansvara för den nya kollektionen. Då hade vi tre mönster och en deadline att passa. Och så sjukanmälde du dig och släppte allt du hade för händerna. Jag vet inte om vi kan samarbeta längre.”

Tapeten på väggen på rum på hus som hon aldrig skulle se. Hon ritade mönster efter mönster och sprang ifrån monster efter monster och lät tankarna snurra i huvudet och sprang uppför höga berg utan att pusta ut och lät sig falla i djupa dalar för att sedan inte vilja resa sig upp.

”Leverantörerna respekterar inte din diagnos.”

Diagnosen som var för farlig för att uttala. En bipolaritet som kastade Gry mellan två världar utan gråskalor eller färgnyanser. Nu var allt vitt och inget gick att se i svart, manin gjorde det svårt för henne att lyssna på chefens uppgivna ord, diagnosen gjorde det svårt för chefen att lyssna på hennes uppgivna löften.

Men nu skulle ingen säga något. Ingen skulle få använda diagnosen som motargument. Gry ville bara få utlopp för sin energi. Utan att någon kom med gränser eller försökte lugna ner henne.
Samtidigt närmade avgrunden sig och hon bävade.

Trummade otåligt med fingrarna, ville inte sitta still, bussen körde för långsamt, stannade för ofta, det fanns för många rödljus, hon kände sig förföljd. Nu var det bara tre busshållplatser kvar och konsekvenserna, de vuxna, vuxna konsekvenserna började ta form; det gick inte bara att fly, att starta om. Det gick inte att lämna Jonas, att lämna familjen, att inte känna någonting, att inte sakna, att inte ha någon fast ingång, att inte ha terapin. Hjärtat bultade för hon skulle aldrig klara det. Självständigheten. En ny omgivning och nya rutiner. Hur skulle Gry skapa en ny värld? Med vilka medel, med vilka förutsättningar? Det gick inte bara att fly. Och hjärtat sjönk, slutade slå för att sedan börja banka hårdare. Strupen snördes samman när hoppet sjönk, det var ju inte bra någonstans. Hon orkade ingenting, orkade inte fly, men orkade inte heller gå av bussen. Orkade bara sitta och åka med. Tänkte på innehållet i resväskan och på att hon skulle förstöra det, förstöra sig själv med det. För vem brydde sig egentligen om innehållet?

Ingen.

Ordet, sanningen, tanken, idén, (inbillningen?!) slog ner som en stor mörk sten. Tanten med pälsen gick av. Gubben med hunden gick av. Nu var det bara Gry kvar på bussen. Hon och en hållplats till. Hon tänkte gå av där. Ställa sig framför ett tåg, äta upp all medicin på en gång, låta själva bussen köra över henne, binda sig fast i resväskan och låta havet sluka dem båda för verkligheten gick inte att fly ifrån. Och hon skulle aldrig duga, aldrig räcka till. I huvudet sprang hon ett maraton och exploderade i en kaskad av frustration tusen gånger om.

Slutstation.

Det var mörkt ute när hon klev av. Under busskurens fluorescerande ljus stod Jonas med händerna i jackfickorna och näsan instucken i halsduken. Och där stod Gry med ömma tår och en tjugotrekilosresväska i handen…

”Ska du rymma?”

…Som gav upp. Låset sa klick och locket gick upp. Ut rullade metervis med tapetrullar, mönster efter mönster. Stora akvareller i pastell, röda tulpaner, kantiga geometriska former, mjuka, böljande indiska motiv, experimentella, vågade tapetrullar.

Tre steg. Försiktigt för att inte trampa på hennes skapelse, och Jonas stod mitt emot henne, omfamnade.

”Ja” mumlade hon mot hans jacka.

”Jag tror inte på dig.”

Det har börjat snöa. Två personer lägger varsamt tapetrullar i en stor resväska och lägger dem i baksätet på en svart Fiat. Den rullar vidare, efter en stor grön stadsbuss med riktning in till stan.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz