7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
En trojansk häst i patriarkatets hagar
4199
post-template-default,single,single-post,postid-4199,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

En trojansk häst i patriarkatets hagar

Berg
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

En trojansk häst i patriarkatets hagar

Aase Berg
Hackers
Albert Bonniers Förlag
100 sidor

Aase Berg tar livet av den duktiga flickan och sänder ut amasoner, haggor, parasiter och hackers. I sin nya diktsamling Hackers multiplicerar sig temat som ett virus med syfte att undergräva den patriarkala ordningen.

Parasitism är när en organism utnyttjar resurser på en annan organisms direkta bekostnad, säger Nationalencyklopedin. Denna biologiska term för asymmetriska förhållanden är en central bild i Aase Bergs sjunde diktsamling Hackers.

Användandet av parasiten som bild får mig att tänka på den finländska författaren Eeva Kilpi och hennes oförtjänt bortglömda, erotiska roman Tamara från 1974. Där använder huvudpersonen Tamara parasiten som en metafor för sig själv och sitt sätt att gränslöst älska med olika män. Romanen berättas ur en förlamad, impotent mans perspektiv, en vän till Tamara, för vilken hon berättar om sina sexuella äventyr och relationsproblem. Boken är rik på insiktsfulla och oförutsägbara beskrivningar om de kukar och psyken hon mött:


”Jag är inne i detta liv som människornas egen gulliga inälvsparasit som de matar och ibland till och med tror sig älska som sin privata binnikemask, men min uppgift är att borra mej in i deras hjärtan, till och med sådana varelser finns, och ta reda på hur det ser ut där, finns där minsta ljusglimt att styra mot eller är allt bara mörker?”

Fyrtio år senare använder alltså Aase Berg den parasitära relationen som en central metafor, men i Hackers är det åtminstone inledningsvis männen som är parasiterna och kvinnan värdinnedjuret som härbärgerar dessa utsugande varelser: männen parasiterar på kvinnans sociala och erotiska kompetenser. Det parasitära förblir dock inte endast en egenskap hos de män som diktsamlingens röst(er) ständigt sätter sig i en fientlig-passionerad relation till. Som bokens titel anger förekommer här även hackers, som denoterar människor som bland annat använder koder för att smyga sig in i system och fucka upp dem inifrån med virus eller trojanska hästar.

”Vi är värdinnedjuret, uppkopplad mot slappköttade parasiter såsom lata män och manipulativa knullviljor och bortskämt omedvetna sällskapshjon.”

Det finns dock en klar skillnad mellan det och mannens parasitära förhållande till värddjuret, kvinnan, i boken bland annat representerad i mytisk skrud av Penthesilea, amasonernas drottning. En parasit tar sig in i och lever av värdkroppen, i en slags osympatisk hjälplöshet. Viruset, däremot, är något som tar sig in i systemen och kan förändra dem inifrån. Inte riktigt ett liv, utan snarare ett medel – som poesin? Berg har tidigare sagt att poesi kan innebära ett slags undergrävande språkligt arbete, ett försök att komma åt människans innersta drifter, de felstyrda begären. Att den kan fungera som en motvikt till reklamspråket och de dramaturgiskt konventionella narrativen där berättelsens rör sig mot sin upplösning, i analogi med den manliga utlösningen. Poesin kan, enligt Berg, i sin själva form utgöra ett mikromotstånd mot patriarkala strukturer. På så vis kan man se att motivet med den trojanska hästen som förekommer i Hackers även finns i diktens form och kanske också i dess syfte: dikterna som ett försök att sända in en trojansk häst i patriarkatets hagar.

Man kan egentligen sammanfatta Hackers som en bok om relationer och om de asymmetriska maktförhållanden som är närvarande i de flesta av dem. Som ett virus multiplicerar tematiken sig och skapar nya versioner med vissa variationer i motiv. Citat från Natascha Kampush, känd för att ha genomlevt sina tonår inlåst i en österrikisk mans källare, är utplacerade i boken och tar upp både våldets närvaro, viljan till normalitet och en (imaginär) kvinnlig gemenskap som övervinner gärningsmannens försök att isolera det kvinnliga subjektet och göra det till objekt.

Även förhållandet mellan häst och människa (eller snarare häst och kvinna) stöts och blöts i denna diktsamling, inte alls befriat från den klassiska associationen mellan ridande och (hetero)sex, en övertydlighet som presenteras i ett av de åtta avsnitt som utgör diktsamlingen, ”Sexkonst och ridkonst”. Här påminner diktsamlingen mycket om Nina Lekanders ett par år gamla essäbok Hästar, män och andra djur, där hon undersöker just den asymmetri och det subtila våld som präglar hennes relation till hästar och till män. I Hackers kan det exempelvis heta att ”Vi har gjort det/ jävligt många gånger / i Hästens säng // Flyktdjuret / håller käften / vid svår smärta.” Frågor som sipprar fram mellan textraderna är: om vi fördömer mäns våld mot och förtryck av kvinnor, hur bör vi då förhålla oss till kvinnors dominanta förhållanden till hästar? Är ridkonsten en befrielse för kvinnan, ett rum där hon får känna sig mäktig, eller är det ett förtryck av hästen?

På vissa sätt liknar Hackers Bergs förra bok, Liknöjd fauna, som i bruket av kapitelindelning med epigrafer i kursiv; den fysiska formen och typografin är enhetlig. Dessutom har gestaltningen av ickemänskliga djur och posthumanistiska tankegångar en central plats i båda verken. Men om Liknöjd fauna var mer ordrik och mer slapstick-humoristisk än hennes tidigare verk, tar Berg i Hackers ännu ett kliv från den ordfattiga, synestetiska intensitet som präglar den köttiga, äckliga och vackra graviditetstrilogin som böckerna Forsla Fett, Uppland och Loss bildar.

Och även om jag gillar Aase Bergs val av ämne för den nya boken så måste jag säga att hon här inte uppvisar samma poetiska skärpa som i tidigare verk. Samtidigt är den slapphet som präglar delar av dikterna en essentiell del av projektet, tänker jag: att ta livet av den duktiga flickan, att odla en passivitet och självtillräcklighet som knappt ens orkar lyfta långfingret åt patriarkatet med dess arbetslinjer. En diskussion förs kring hur den kvinnliga friheten kan se ut, ”Vem äger kvinnofällan, / är det hon som fångas eller han, / vem slår igen den? // Gallren omvässas / till tandat sköte, / Vem är vem?”. Hur ska man egentligen förhålla sig till de patriarkala normerna, vad är individens relation till strukturen, måste man antingen fastna i eller vara kvinnofällan, och betyder det i så fall att man bör ta över det maskulina våldet? Går det att ”queera” våldet, som diktjaget uttrycker det? Eftersom det här är poesi försöker Berg som tur är inte nåla fast ett svar, utan väver istället en mångfacetterad gobeläng av kognitiva och bildmässiga associationsfält, där olika möjligheter, flyktlinjer och återvändsgränder skissas fram.

Men ibland får jag ändå känslan av att Bergs vilja till oförutsägbarhet gör henne förutsägbar. Även om texten har sina många motiv och associationsfält så blir jag aldrig riktigt överrumplad, det saknas stundtals en poetisk dimension, något som här glimrar till mer sällan än i Bergs tidigare verk. Hon fastnar ibland i sina språkliga tics.

Samtidigt är det något befriande över detta, Bergs projekt att förfula poesin, att vägra göra den säljbar ens med en kulturell valuta. Populärkultur, kvällstidningsrubriker, nätlingo och småstadstroper sammanblandas och skalas av till enkla, lakoniska meningar och skevande bilder. Kanske kan Berg på sikt åstadkomma något med sin poetiska grundforskning, med de språkliga trojanska hästarna – som försöket att lyfta fram ”hagga” som ett verb; ”hädanefter både verb och vapen – en blobb som långsamt breder ut sig över världen.” I den dikotomi mellan den duktiga flickan och pippi-tjejen som drejats fram på kultursidorna under året är det ingen tvekan om på vilken sida haggan står. Och jag misstänker att haggan i Hackers är något av ett embryo till protagonisten i Bergs kommande roman, Kvinnofällan, som av utdraget i senaste 10-tal att döma verkar lovande. Kanske syns Bergs rörelse från poesi till prosan i Hackers, kanske består dess brister i att den är en mellanlandning, en kompromiss, mellan den mer renodlade, ordsnåla poesin och den horisontellt utbredda prosan.

Den som längtat efter att återigen få ta del av Bergs uppkäftiga estetik och sättet att handskas med orden som barn med duploklossar (ibland banka sönder dem), läser dock inte den här boken förgäves. Rytm och algoritmer blir algorytmer, och ”Det heter inte atmosphere, / det heter utmost fear.” Det är i hennes mixtrande och omkopplande av vardagliga ord och begrepp som Bergs poetiska genialitet ligger, det är i de processerna som dikterna faktiskt skapar gnistor och möjligtvis sänder in små trojaner i systemet genom läsarna. I att vara en binnikemask i språket. Det sker bara lite för sällan här, eller: mer sällan än vad det anstår Berg. Dikten famnar mycket och drar över för stora och redan tröskade ytor istället för att fokusera på att sänka ned metreven till de grumligaste och ännu oidentifierade djupen. Med detta sagt är Hackers trots allt en både störande och underhållande odyssé genom patriarkatets möjliga och omöjliga relationer – jag hade bara önskat att den stört mig mer.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz