7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ersättningsperioden
5688
post-template-default,single,single-post,postid-5688,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ersättningsperioden

Ersättningsperioden

De första bladen är som nyfallen snö i Villastaden.




Jag, Kungen:







Ni, förmyndarna:




















Svärta skapade våra spår.






Det är jag som är Kungen,
det var mitt förnamn ni bytte ut.
Det är min matchtid som tar slut.

Vissa säger att jag har svårt att förlåta
er oförmåga att göra min röst hörd.

Men jag har bara svårt att sätta
den önskan som aldrig blev av
i ett svalg som slukar allt.

Det är jag, Kungen, som omsätter handlingarna till ord.
Det är min kropp som våldför sig på domen.












Det är ni som är min fars förmyndare.
Det är ni som inte ser när min far
rensar vägarna som hindrar er
ifrån att falla.

Det är ni som är min fars förmyndare.
Det är ni som bär svarta byxor
istället för
blå.












Jag, Kungen, älskar blixthalka och blåmärken.

För mig bildar isen en förbindelse
mellan rörelsen och stillheten,
mellan havet och himmelen,
mellan farten och tidlösheten.

Skenorna är som kinesiska knivar,
Villastadens ljus klyvs itu under mina fötter.

Halt väglag kan ni ännu inte äga
endast stävja.












Ni, förmyndarna, framför:
Säg åt din far att svälja våra ramsor i djupa klunkar
samt undvika att beträda marken han dyrkar.

Jag, Kungen, betraktar:
återstoden.

Jag ser:
tankar om att ingenting finns
bakom grenverkens gränser,
förlösas mellan min fars läppar.












Har jag sagt att det är mitt, Kungens, förnamn
som ligger under Villastadens nyfallna pudersnö?

Det är mina ögon som bildar porten
mellan verklighet och fantasi.












Det är hon där som är Amber.
Det är hennes skor jag knyter.
Det är hennes fötter som fryser.
Det är i hennes puder jag skriver:

Mig känner ingen,
annat än till utseendet.













Vi är jag, Kungen.
Vi är jag, Kungen, och Amber.
Vi är snöänglar på hockeyplanen.

Himlen faller sakta ner och bildar
en plats för oss på jorden.












Ingen viktig vet
hur man ska röra vid oss
eftersom dem är rädda för
att röra fel.












Sakta genom våra halsar
alla platta mackor som kastats.

Tunga

sjunker orden
mot insidans botten.

Först med solljuset igenom
sedan dovare,

– tyst.












Min far är förmyndares son.
Metasonen,
metaforen.

Maskoten.

Under kastvinden i Nollgraden
planterar far
sådana som jag, och Amber,
på finaldagen.












Jag, Kungen, skapades av karbonfiber.
”Det håller bättre”, sa far.

Han, min far,
skapades av mjukt och formbart läder.
”Här, ta!”, sa han.

Jag grep hårt kring bläcket.

I mitten av min fars marginaler:
en autograf.

”I sommar ska du synas”, sa han och drog varseltröjan över smärtan.












När jag vänder min röst mot klädskåpen
påstås det att stjärnhimlen på min rygg
ser ut som vanliga födelsemärken.

Ni, förmyndarna, sjunger att jag är ett skämt av kött
som gått för långt.

Men jag, Kungen, har inte ens rest mig ännu.












Far menar att mitt skämt har slipats
för att tälja redskap av era rötter.

Han säger sig veta vilka flagor som faller
över sportlovet runt idrottshallen.
























Insidan av hennes lår
är bara en följdverkan
av något som visas
på storbildsskärmen.

Ändå älskar Amber arenan.












Hon tillhör en bedömningssport,
varje tekniskt element har ett bestämt värde och luktar gott.
Marshmallows och motorolja från västkusten.

Hennes hår är stort och skridskorna små,
hennes mun är uppdragen och kylslagen.

Ni säger: det klär henne att bli betraktad
ovanifrån.

Ni, förmyndarna: Friläge!

Amber är en piruett,
ett tekniskt perfekt
undantag i planen.












Bakom plexiglaset syns inte imman
när insidan sakta torkar mot utsidan
i hennes frusna händer.












Jag säger
inget
men sladdar,
svettas,
och viskar:












Vänta…












Jag, Kungen, läste i allt om vetenskap,
att kraftigare stämmor kan krossa glas.

Morgondagens resultat angriper mig bakifrån,
aktiv framför tiden, passiv i den.












I omklädningsrummet säger förmyndarna,
i omklädningsrummet ska vi samsas,
i omklädningsrummet blev det oavgjort.

Det var inte en fråga,
det var ett påstående.
Det är viktigt att veta: skillnaden.
I värde kan man säga.
Min fars förmyndare säger aldrig: Vill du att vi går nu?
Dem säger bara: Vi går nu.
Och så går ni.












Jag känner en hejarklack
och den ser ut som ni gör nu.

”Inte gjorde det väl ont?” ska den vråla, och vänta länge på svaret.
”Inte var det väl så farligt?” ska den sjunga och slänga rädslan för livet i en papperskorg,
i ett matchprotokoll.












På andra sidan halkskyddsmattan ser jag
den glittrande dräkten lägga sig
som blankis över kropparna.

Under en avblåsning:
ljudet av miljoner mellanting,
ljudet när allt smälter.












Amber,

vad har vi att göra med dem som glömt
vilka kropparna på planen tillhör?
Vad har vi att göra med dem
vars taktik påverkar alla?

Jag har alltid anat
att våra fästen sträcker sig högre.
Våra medvetandens mycel
kring det överjordiska rotfästet,
våra nervtrådars jordmån:
en nyspolad ytterzon.












Amber slår sin far hårt på käften när barnbidraget kommer.

– FAN FÖR ATT DU GAV MIG LIVET, DU VILLE BARA HA PENGARNA.
























Jag går förbi
arenastaden
två till tre gånger
och räknar ut summan
av våra avvikelser.

två – två – ett
två – ett – två
ett – tre – ett

Jag försöker minnas alla uppställningar
och hur OS i Antwerpen slutade.
Jag försöker minnas alla försvarstal,
som ännu vilar på botten av min kropp.












På begravningen ska era mörka byxor täcka
ett par trosor i svart spets.
Ni, förmyndarna, ska tvingas känna efter hur det är
att bära svärta så nära inpå huden.

Vid kistan ska Amber lägga en suspensoar
och det som hon tyckte var vackert allra längst ut
men aldrig vågade säga liknade
en liten, blekrosa, ros.












Vi bär kropparna mellan tummen och pekfingret.
En sladdrig extas
stelnar i minusgraderna.

Vi borrar ett svart hål i isen
och stoppar tillbaka händelseförloppet.












I Villastaden, p
å en miljonsatsning när tjälen gått ur jorden:

ATT STÅ UPP ÄR INTE ATT RESA SIG
ATT STÅ UPP ÄR
ATT INTE HA NÅGON PLATS
























Vår sista vinternatt säger Amber att:
snart rycker jag undan köksgardinerna
inför allmänningen utanför,
lyfter haspen,
stiger ut i himmelen,
i bara nattlinne,
och ser allt jag inte visste
men alltid längtat efter.












Somliga åttor sörjer ingen.
Ingen utom jag,
Kungen.












Far säger:
det är lättare
att ha varit ingen
och bli någon,
än att ha varit någon
och bli ingen.












Jag har aldrig varit någon
egentligen.

Jag, Kungen, måste bli någon,
jag klarar inte av att
passa vidare
om jag inte blir någon
mer.











I ert ljusrosa blad läser far:

”En trippel så att isen sprack
och tankarna blandades med havet.”

”Den som överlämnar en trubbig artefakt till kustens strömmar
får med tiden tillbaka ytor utan skärpa.”











Förlorarna färdas förbi allmänningen,
andhämtningen,
Söderleden, högstadiet,
Villastaden.

Jag går till granskogen med sorgen,
till tystnaden med skriken.

Far spänner överarmen och menar att
alla namn som nu bildar autografer
en gång genomlevt detta.






















Min fars förmyndare låtsas inte se
mitt ansikte bakom visiret
och jag låtsas inte
ha något.

Dem tittar snett, förmyndarna.
Och jag, Kungen, tittar rakt.











De sträckta ryggraderna när jag plockar fram pucken.

Jag siktar mot kotkroppen och sjunger
på den mörka hejaramsa,
jag aldrig fick.

Ja, det är jag
som gör så att ni,
förmyndarna,
blir tvungna att sucka,
räta på er,
och vissla åt ett annat håll.











En av min fars ögonfransar släpper under anfallet.
Jag böjer mig fram och låter den singla

ner i min bröstficka;
en lyckoamulett,
en måltrissa,
en bottenlös önskan.











Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen

På en utsliten läktare,
hon

– proffset –

mot min fars bara armar.

Genom den mörka vinternatten,
ett gimme five.

Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen, Kungen











I farten ser jag att det har börjat växa i Villastaden.
Lager i skuggan av en Volvo.

I skuggan av min fars Volvo: jag, Kungen,
klar för tredje perioden.




Cajsa-Lisa Linder Lodén, född 1986, bor i Berlin sedan ungefär sex år tillbaka och studerar en interdisciplinär Master i mediefilosofi och mediekonst. Jobbar extra som illustratör på Kamratposten. Ordnar läsningar på Svenska i Berlin.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz