7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ett fartyg på väg mot ingenstans
5039
post-template-default,single,single-post,postid-5039,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ett fartyg på väg mot ingenstans

James_BestFoto: James Best

Ett fartyg på väg mot ingenstans

Jag ligger och väntar på Björk. Det har blivit svårt att ligga på rygg nu. Tyngden av barnet trycker mot allt inom mig, en tung känsla i diafragman. De stora artärerna utsätts för tryck, inte så att de blockeras helt, men jag måste vända mig om på sidan för att återigen få fri genomströmning. Jag föreställer mig blodet, en inre flod i ett rörsystem av blå vävnad, äntligen får fri väg att forsa fram.
Barnet ligger och skvalpar i sin spända påse av hud framför mig. Lägger jag handen under magen, som om jag höll om mig själv på det viset, ligger ryggraden i min hand. Barnet är nästan bara ryggrad. Vid varje litet skvalp, till exempel nu när barnet hickar, känner jag ryggens rundande knutor. För varje dag blir det tydligare, de små flikarna till ryggkotorna spetsas till. Armarna och benen hopvikta, en liten mumie, ännu inte född, ännu inte död, de ohanterliga lemmarna, ett viljelöst sprättande, kroppens oupphörliga uppmärksamhet på sig själv.
Barnet är ännu ett hjärta i min kropp. Jag hörde det så tydligt tidigare, signaler från en avlägsen galax, hjärtat som tickar, och genom universum susande, bakom genom det snabba tickandet, min egen långsamma puls. Oskiljbart förenad är jag till det barn, som är spunnet in i samma hud, vi, en kokong.
”Hilda.”
”Hilda.”
Nu kommer hon och hämtar mig, Björk, hon står med bilen på gatan.

Vinden drar i min jacka, som om det var en flagga, den flaxar och vänder sig i vinden. Jag når precis fram till bilen, som Björk har parkerat lite längre ner på gatan, när en vindby sliter av jackan, knapparna flyger åt alla håll och blottar kroppen.
”Hilda!”
Björk sträcker sina händer som om hon skulle gripa tag i något. ”Vad har hänt med dig?”ropar hon genom blåsten.
”Jag är på väg att göra en människa”, skriker jag tillbaka och försöker att dra jackan omkring mig, men vinden tilltar, den släpper inte taget när den väl har fått grepp.
Björks hår yr omkring hennes ansikte, och så plötsligt kommer regnet. ”Du ska ha barn”, säger hon. Håret är i gyllene slingor, det slingrar sig i ansiktet, en lokal virvelvind härjar i det lilla område, som är hon.
”Vill du öppna dörren för mig?” frågar jag.
”Såklart”, säger Björk med en annorlunda röst och letar efter något i sin ficka. ”Åh, men jag förstår inte. Åh nej, nyckeln sitter ju i låset.”
Inne i bilen börjar hon att stöka runt i framsätet. Men regnet piskar nu iskallt ner, vattnet rinner ner från min hals, och jag bankar på fönstret. ”För i helvete, Björk, öppna nu för fan.”
Genom det immiga glaset syns ett sammanbitet ansikte. Så lutar hon sig fram till dörren och låser upp.
”Det är bara för att han inte fick tid till att städa bilen innan jag skulle ta den”, säger hon. ”Jag ska bara lägga de här påsarna där bak.”
”Det är strunt samma.”
Hon slänger ner det sista skräpet på golvet. ”Det är strunt samma för mig också, vi ska bara komma iväg. Du får trampa på dem, om du vill.”

Hela vägen ut ur staden sitter hon så långt fram på stolen, att jag börjar misstänka att hon har problem med synen. När hon inte fokuserar på trafiken, pillar hon på instrumentbrädans knappar eller torkar av rutan med sin jackärm. Vi kommer hela vägen till motorvägen, innan hon säger någonting.
”Sätt på någon musik.”
Jag rotar igenom handskfacket för att se om det finns några skivor där.
Säkerhetsbältet stramar, jag kan nästan inte få luft. Det är mer trafik än vad jag trodde att det skulle vara. Regnet bullrar på taket, vindrutetorkaren tjuter.
”Nej, bara radion”, mumlar hon genom tänderna.
Efter att vridit på knappen fram och tillbaka snubblar jag äntligen in på en station med musik. Björk har kört ut mittersta körfältet. Små darrningar, hög hastighet, otroligt hur snabbt den här bilen kan köra.
”Tycker du att det är konstigt”, frågar jag, ”att jag ska ha barn?”
”Nej det är inte det, som är konstigt. Vi är väl i den åldern.”
”Men vad är det då som är konstigt?”
”Bara att jag inte visste. Jag försöker att föreställa mig att jag var du. Jag är ganska säker på att jag skulle ha berättat för dig, om jag skulle ha barn.”
”Vi är olika.”
”Ja.”
Det är uppehåll. Björk behöver en läsk, säger hon, och kör av motorvägen vid en bensinstation. Något i mig spanar efter lastbilschaufförer. Något i mig kommer att tänka på att köra baklänges.
”Men å andra sidan”, säger Björk och kämpar med bildörren i den hårda vinden, ”vem kan överhuvudtaget föreställa sig att man är någon annan? När blir jag moster?”

Vi fortsätter söderut. Ibland måste vi köra så långsamt att det känns som om vi har fastnat. Det är en månad kvar till barnet kommer.
”Kan vi dela det lite?” frågar Björk när himlen splittras plötsligt, och blixtar flyger explosivt över den grå skogen framför oss. Hon trampar på bromsen. Bilen stannar omedelbart. Sedan följer en chock när bilen bakom träffar oss.
”Åh, fan, Hilda, nej, nej, nej.” Björk lossar på säkerhetsbältet och är på väg ut ur bilen. Innan hon når så långt, kör bilen bakom, hårt in i oss igen. ”Hilda, du måste gå ut, du måste komma ut nu”, skriker hon.
Med en våldsam rörelse, som förstärks av ännu en smäll, kastar hon sig på mig för att lossa mitt bälte. Hennes händer kämpar med bältet, min kropp, hård som sten.
”Jag kan inte skydda dig, Hilda, du ska ut nu, du ska ut nu”, pustar hon och klamrar sig fast vid mig. Ett stort djur med taggar på armar och ben.
”Så släpp mig då, du kväver ju mig”, flämtar jag.
Framför oss kommer skyddsräcket och marken och träffar oss med ett skärande ljud. Så ger skyddsräcket efter, och vi glider framåt och neråt. Björk, som äntligen har släppt taget om mig, stampar förgäves efter bromsen och trampar på gaspedalen i stället. Så tjuter bilen, så stannar bilen, så inte mer.

Vi står i smutsen på marken, två levande människor, som håller om varandra. Hennes ansikte är randigt av regnet. Hennes ögon, två gula planeter. ”Lämna mig inte.” Snoret rinner i fart ut ur näsan.
Jag är så tung.
”Stå här, bli kvar här.”
”Vi kan inte vara här, här är ju ingenting”, klagar jag.
Den intensiva doften av gummi och ljudet av morrande metall ringer i mitt huvud. Med ett hårt ryck försöker jag slå mig fri från Björk, men hon följer efter. Våra kläder är genomblöta.
”Vänta”, ber hon, ”vänta bara ett ögonblick.”
Jag kommer inte att vänta, jag vill inte vänta, jag vill iväg.
Det sista jag ser är Björk som vinkar.

Och nu är vi här. Jag är ett fartyg på väg mot ingenstans, placerat på en säng. Någon har nystat kläderna av mig. Alla mina utposter är invaderade. Det lilla hjärta i min kropp är inte längre litet, det har tagit över. Jag är en stor muskel som pumpar.
Bredvid mig Björk.
”Det är paus nu”, säger hon.
”Det går allt för fort”, säger kvinnan i labbrock, hon är nog en sjuksköterska, eller kanske är det barnmorskan.
”Så stoppa det då.” Jag hör mig själv gny.
”Lugna nu.”
”Ta den här.”
”Vad?”
”Gör det nu bara. Så där. ”
”När kan vi göra något?”
”Ingen rör mig, hör ni, ingen rör mig! Få dem att gå bort, ingen rör mig.”
Rösterna studsar mellan väggarna.
”Det är för tidigt.”
”Känn här.”
Någon stökar runt mellan mina ben. Björks ansikte är på helt nära håll. ”Nu slappnar du alltså av.” Hennes näsa mot min näsa, hon nyper mig i kinderna. ”Hör du, slappna av. Det är inte bara dig som det här handlar om.”
Från ett annat ställe i rummet hör jag kroppen, en serie h-ljud och några med u. Hjärtat är tillverkat av en särskild vävnad, som till skillnad från den vanliga muskeln är ovanligt stark. Titta: återigen försöker de att skada personen på sängen, det kryper ihop, som om de försökte att bli till nästan ingenting, en liten punkt på britsen.
”Jag vill slå henne.”
”Det kommer en läkare.”
”Håll hennes hand ett ögonblick, hon försöker att, ah …”
”Nu kommer läkaren.”
Om hon inte flyttar på sig nu, sparkar jag henne i huvudet.
”Ja, sittposition.”
”Beställ en tid.”
”Det kommer att bli bra.”
”Så fan heller.”
”Jo.”
”Patienten är i chock.”
Jag är i chock. På ett sätt är det skönt att veta. Jag behöver inte förhålla mig till något, jag är galen. Nu händer det bara, eller också händer det inte, vad vet jag?
Det är på väg att hända. Björk håller mig i båda händerna. ”De håller på att göra dig klar”, säger hon.
”Säg till dem att de måste få det att försvinna”, mumlar jag innan hjärtat tränger mig ut ur kroppen igen, tillbaka ut i rummet.
Jag tänker på dem, som är på väg att dö, de som ser sig själva ligga på en säng. De hänger över den döende kroppen och tittar ner. Och ja, ja, jag är inte död, men jag är i chock, mentalt är det nästan detsamma. Änden av det allmänna. Från och med nu finns det bara något annat, och det andra händer hela tiden. Frågan är om jag överhuvudtaget kan uppfatta det. Jag är, i detta ögonblick, förlorad.

Med en filt har Björk gjort en grotta över mitt huvud. Ibland lyfter hon på filten och tittar in. Hur lång tid det går mellan kan jag inte säga. Jag ligger så krokigt jag bara kan över min ömma mage. När den pulserar stänger jag mina ögon. Jag är inte bara magen nu. Jag är nedre delen av ryggen, låren, hela den nedre delen av min kropp är jag.
Hon säger att de är på väg att göra ett rum redo för mig nu. Det är inte en filt, hon har lagt på mig, det känns bara precis som det, det är en mask som jag har för näsan. ”Sug”, säger hon. ”Det är bra för dig.”
En stund senare, säger hon, att nu kör vi. Och det gör vi. Jag rullar i min säng på väg till ett rum där något nytt kommer att hända. Jag har en aning om vad det är, tokigare än så är jag inte, och ändå vet jag ingenting. Barnet har fortfarande inte lossnat från min kropp, hur skulle jag kunna säga något med säkerhet?

Det tar en halvtimme. Jag känner ingenting. Ett rör har förts in i ryggen på mig och genom den droppar det en bedövande vätska. Inte bara känslan av kramper har försvunnit, chocken är också borta.
Jag ligger och tittar ut i den lilla operationssalen på den vita besättningen som inte verkar låta sig störas av någonting. De är på uppdrag. Jag slits i två bitar av ett segel, som har hissats upp mitt i min kropp. På andra sidan av seglet: ovetandes. Bredvid mig: Björk i kläder av papper. Runt håret en grön mössa. Någon trycker på magen från sidan och så trycker de på den ovanifrån.
”Det är nästan fyra veckor för tidigt.”
”Den är tillräckligt stor. Tror jag. ”
”Ja det tror jag också.”
”Men vi kan inte veta.”
”Vi får väl vänta och se.”
”Tror du att det är en …”
”Pojke”.
”Flicka.”
Björk kramar min hand. Jag känner det.
”Nu kommer det.”
Från den långa kvinnan strålar koncentrationen från masken och skyddsglasögon mot lilla knytet, som suger åt sig uppmärksamhet.
Kvinnan går genom rummet, snart vänder den ena och så den andra kvinnan i rummet på sig i samma riktning, de är avsedda för det, även jag, som ligger med magen gapande, jag är med där borta i hörnet, där tre personer nu står böjda över en liten säng.
Här ligger barnet. Den vrider sig i besvärade, nästan nervösa rörelser. En blå arm frigörs från kroppen och dras så tillbaka till kroppen med en rörelse. En knuten hand, benen fortfarande ihop vikta, men nu trycks de ut av läkaren, som mäter, uppskattar och väger. Nu glider läkarnas kroppar ifrån varandra, och vad jag ser, är barnet med ansiktet vänd mot mig. Rummet sprakar, ett dammkorn driver oändligt långsamt förbi, så börjar det, ett avlägset ljud av gurglande lungor och något som vill komma ut.
Jag sluter ögonen. Oavsett hur jag än försöker att få en överblick över rummet här inifrån mig själv, kommer jag inte fram till hur många vi är. Jag tror att jag hör en dörr som öppnas, kanske någon som går, kanske någon som kommer.
Oavsett hur vi räknar, är vi nu plus ett.
Björk säger något och stryker mig över håret.
Min kropp sys.
Ovanpå mig, över en bit av mitt bröst, som inte döljs av seglet ligger barnet som ett knyte insvept i en filt. Bara ansiktet är fritt. Fettet sitter i klumpar i håret, vävda i virvlar över den violetta huden. Allt är svullet, ögonen, kinderna, en kropp som har varit nedsänkt i vatten i flera månader, sträcker barnet hakan uppåt, munnen, vilken inte är mycket större än ett litet mynt, försöker att nå bröstet, och jag kan nästan inte se någonting. Men så skruvar sig barnet igen och får luften att röra på sig, miljoner av doftsporer sprids runt i rummet, du luktar fett och sött, du luktar vatten, du luktar som en helt annan värld, det gör du.
Hur länge har vi varit här?
”Jag ska ta henne.”
Björk sveper barnet ur mig och ta det med sig. Först nu känner jag hur sängen under mig vibrerar. Det är inte bara sängen som skakar, hela rummet gungar.
”Din kropp är i chock”, säger sjuksköterskan och sliter plasten av en filt. Hon verkar lugn, nästan moderlig.
Jag vänder huvudet för att se barnet och ser Björks böjda rygg. Genom ljudet av knastrande folie som lindas runt om kring mig, kan jag höra att hon sjunger. Då blir jag plötsligt väldigt trött. Jag kan inte mer. Jag är mamma.




I Floret #20 publicerades Iben Mondrups original text ”Et fartøj på vej ingen steder hen” som nu blivit översatt till svenska av Magdalena Rozenberg.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz