7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ett ingrepp i tryggheten
5223
post-template-default,single,single-post,postid-5223,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ett ingrepp i tryggheten

photo-1446051642017-6d07a440087f

Ett ingrepp i tryggheten

Jacques Lacan
Psykoanalysens fyra grundbegrepp
Tankekraft Förlag
322 sidor
Översättning av Carin Franzén & Mats Svensson

Jacques Lacan var avstängd från att föreläsa på sjukhuset Sainte-Anne de kritiska åren 1964-65. Som persona non grata fick han istället hålla sina föreläsningar på annat håll. Hans elfte seminarium, Psykoanalysens fyra grundbegrepp, bör läsas med det egna begäret som insats.


Psykoanalysens fyra grundbegrepp
utgör det elfte föreläsningsbandet hos Jacques Lacan, och markerar en vändning i dennes tänkande. Vändningen sker, som titeln anger, mot och med fyra begrepp hos Sigmund Freud som Lacan ser som grundläggande för psykoanalysen: det omedvetna, upprepningen, överföringen och driften.

Carin Franzén och Mats Svensson beskriver, i en kort kommentar till översättningen, den särskilda kontext Lacans seminarieverksamhet befinner sig i under läsåret 1964-65. Vid detta skede har Lacan nyligen uteslutits från den Internationella Psykoanalytiska Associationen (IPA), och därigenom förlorat sin prestigefyllda plats som föreläsare vid sjukhuset Sainte-Anne. Vilka orsaker som låg bakom denna uteslutning lämnar Franzén och Svensson läsaren ovetande om – och väl så. Det räcker med att lyssna till intonationen, till stilen i Lacans föreläsningstexter – där det ömsom personliga ömsom professionella intensifierar varandra – för att göra sig en bild av situationen. Det är en kritisk tid, vars anda framträder i de känsloladdade kommentarer Lacan fäller i den första föreläsningen ”Exkommunikationen”; här jämställer han bland annat sin position med flyktingens, och är inte sen med att dra en vågad parallell till sin ungdoms stora inspirationskälla – Spinoza, och dennes exkommunikation ur den religiösa gemenskapen:

Jag är inte på väg att säga – men det vore inte omöjligt ­– att den psykoanalytiska gemenskapen är en Kyrka. Men obestridligen uppstår frågan om något som mycket väl kan ge eko av en religiös praktik.

Läsaren får en inblick i den outsiderposition Lacan, genom en uttalad och önskad anknytning till den judiskt filosofiska historien, efter uteslutningen allt mer var i behov av att konstruera. I början av föreläsningsserien menar Lacan att hans medlemskap endast kommer att accepteras om IPA får uttryckliga garantier för att hans undervisning ”aldrig någonsin” ska återinträda i verksamhet för utbildning av framtida analytiker. Men för den som trots allt vill finna utförligare svar, som skisserar bakgrunden till uteslutningen, rekommenderas Elisabeth Roudinescos omfattande bok Jacques Lacan. En levnadsteckning, ett tankesystems historia (1993). Roudinesco skriver att Lacan ”trots sin häftiga kritik av IPA:s funktionssätt, [avsåg] tillhöra denna organisation kosta vad det kosta ville” – och att Lacans ortodoxi i relation till den freudska texten paradoxalt drog honom allt längre bort ifrån en internationellt auktoriserad organisation som officiellt förvaltade Freuds lära.

Men vad som framstår som det främsta argumentet för Lacans uteslutning, vad som återkommande var föremål för förvarningar, irritation och interna stridigheter, var dennes ”korta sessioner”. Med andra ord avslutade Lacan analysen när han kände att tillfället krävde det, vilket ledde till att den genomsnittliga tiden för en session sjönk från femtio till cirka tjugo minuter. Förutom att detta gav Lacan möjlighet att ta emot och utbilda betydligt fler analytiker än sina kollegor förankrades hans omvälvande metod i en teoretisering av subjektets relation till det omedvetna såsom språkligt – insikter som spirar i Psykoanalysens fyra grundbegrepp.

Detta samband, mellan Lacans teoretiska analys rörande subjektet och hans kliniska praktik, blir som klarast i de korta sessionerna, som väsentligen var avsedda att skapa en Zeigarniks effekt; det vill säga att avbrutna aktiviteter ihågkoms och producerar mer associativt material än de fullbordade. Ett vardagligt exempel är när vi lyssnar på musik och har en och samma låt i två separata spellistor. Om vi är vana vid att lyssna efter ordningen i spellista A så kommer vi med all sannolikhet bli förvånade när den låt som vi antar ska spela inte spelas. Den följs istället av en helt annan låt i spellista B. Vår förvåning bär vittne om ett avbrott: ett privilegierat och eftersträvansvärt ögonblick inom den lacanska praktiken. Avbrottet avser således skapa nya associationer genom att vid ett kritiskt ögonblick avbryta sessionen: analytikern tillåts, med diskontinuiteten som redskap, motverka analysandens trygga tal- och tankemönster. Men effekten av avbrottets överraskningsmoment samverkar, som innan antytts, också med ett av de fyra grundbegrepp som Lacan återgår till – det omedvetna.

Det är i diskontinuitetens stammande narrativ som ”det omedvetna först uppträder för oss som fenomen”, ett fenomen som ingriper i talet. Det är ett ingripande som frilägger en ledande tanke i Lacans teori: ”det omedvetna är strukturerat som ett språk”.

Lacans välkända aforism illustrerar sammanbindningen mellan det språkliga och det omedvetna; den menar att psykoanalysen ”styrs av ett särskilt syfte, som historiskt definieras av utvecklingen av begreppet subjekt. Den ställer detta begrepp på ett nytt sätt genom att föra subjektet tillbaka till sitt beroende av det betecknande.” Kort sagt befriar Lacan psykoanalysen från biologin och för in den i lingvistikens område, där subjektet blir en effekt av det betecknande.

Jag väljer att lyssna till detta som ett uppvärderande av ordet som instrument, men också som en insikt om att subjektet som sådant är substanslöst – ekande tomt. Men, och det är viktigt, det är ett skapande eko som svarar – och genom svarandet konstitueras subjektet. För ”till följd av att subjektet är beroende av det betecknande och att det betecknande först finns på den Andres fält” är subjektet inte grundat i sig självt – dess konturer ”uppstår ur det betecknandes struktur”.

Dessa fyra grundbegrepp, varav jag endast vidrört ett, ger oändliga uppslag till ut- och invecklingar; liksom Lacans texter stagnerar aldrig begreppens betydelse i en fast förståelseform, de är alltigenom fluida – i rörelse – under konstant förändring. Mötet med Psykoanalysens fyra grundbegrepp måste således ske med det egna begäret som insats. Eller som Carin Franzén uttryckt det: att vara otrogen mot Lacans uttryck är det enda sättet att vara honom trogen.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz