7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ett rådjur som stirrar rakt in i faran
2845
post-template-default,single,single-post,postid-2845,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ett rådjur som stirrar rakt in i faran

Capreolus_capreolus_2_(Marek_Szczepanek)
Foto: Marek Szczepanek

Ett rådjur som stirrar rakt in i faran

Jag föder rådjuret
Jila Mossaed
Lejd
88 sidor

Jila Mossaeds sjätte svenska diktsamling på svenska efter debuten 1997 är en mörk historia, omslaget är svart och dikterna fylda av missär, som du inte tvivlar på är självupplevda, mörkret måste bottna i mörker.

Måste man vara poet för att läsa poesi? På innerfliken till Jila Mossaeds nya diktsamling Jag föder rådjuret citeras recensioner av hennes tre böcker, och recensionerna är skrivna av poeterna Magnus William-Olsson, Hanna Hallgren och Hanna Nordenhök. Å andra sidan: min erfarenhet är att poesin har fler poeter än läsare, så det skulle förmodligen räcka med att alla dessa utövande poeter började läsa dikter för att vi skulle sluta prata om de minimala upplagorna på nyutkomna diktsamlingar.

När iranska författaren Jila Mossaed var nästan 40 år gammal inleddes en exil i Sverige, och hon ger nu ut sin sjätte diktsamling på svenska. Den har ett suggestivt omslag, med en emaljerad persisk silverspegel som omgärdad av en vacker ram endast visar en svart yta. Denna svarta spegel är som en inverterad Athena-spegel från Vitsvit. I stället för att möta din egen blick inbjuds du styra kosan mot mörkret.

Dikter kan vara också av detta svarta slag, en kallelse från det okända. Suveränt återgivet i inledningen till John Miltons Samson Agonistes: ”A little onward lend thy guiding hand / To these dark steps, a little further on”. I det mörker som poesin förmår frammana kan behov av en stöttande hand finnas. Helt enkelt för att du inte kan veta om du är en bra läsare eller inte, hur mycket stöd du behöver. Du blir med stor förmodan en bättre läsare av dikter ju fler du läser, men det är också något som går förlorat på vägen – du blir lättare blasé, som om ingenting längre kan chockera eller fylla dig med häpnad.

Mossaed skriver med det slags självförtroende som bara den som är säker på sin sak kan kosta på sig. Dikterna förmedlar barndomens misär utan att dröja vid hemskheter. En trettonårig grannflicka blir bortgift: en händelse som omnämns i en summarisk dikt, ett livsöde som sugs in i det svarta och försvinner. Dikterna speglar de flyktiga drömmar vi unnar oss:

Dammar spegeln
drömmar flyger i väg
Svävar i luften som vilsna kvalster
De försvinner inte
De är här någonstans
Skrämmande
osynliga
Kommer tillbaka om nätterna.

Ja, drömmarna är flyktiga, men också nödvändiga, och Mossaed är bra på att fånga det där utrymmet mellan vad som är privat och vad som är allmängiltigt. Hennes dikter handlar om en allmänmänsklig känsla som presenteras på ett unikt sätt. Eller menar jag tvärtom: en unik känsla som presenteras på ett allmänmänskligt sätt? I vilket fall klarar dessa dikter denna balans mellan att vara egna och andras. För en av poesins uppgifter är att hantera paradoxen, göra oss bekväma med det omkullkastade perspektivet.

Diktjaget blir rådjuret som stirrar rätt in i faran, rätt in i det svarta. Dessa dikter skildrar en maktlöshet av monumentalt snitt. Den som skriver om mörkret måste bottna i mörkret. Du tvivlar inte på att den som skriver dessa dikter bottnar i de känslor som beskrivs. Då blir dikterna vittnesmål om en tillvaro där du bara kan hoppas på de mest obetydliga av belöningar, en knapphänd värld som inte slösar med stunder av rofylld harmoni. Exilens lärdom består i att göra sig förtrogen med hur det är att vara ett byte. Du kan som läsare inte göra mer än att följa poeten in i den erfarenheten. Visst, du kan ge upp och säga att det är en subjektiv upplevelse som det är befängt att någon annan kan sätta sig in i, men det är en feg undanflykt. Jag tror det går att lära sig att förstå bättre. Även om det är omöjligt att vara helt delaktig i någons smärta eller mörker är det inte människovärdigt att avstå från försöket. Med sin förra bok Ett ljud som bara jag kan (2012) skildrade Mossaed exilen skärande enkelt: ”Jag är en ensam nation / med gränser som har dragit ihop sig / Ett vandrande sår”.

I det här fallet måste också sägas att hon fullföljer sin plikt att berätta det sanna. En diptyk återger resor till New York och Prag, två turistvykort som doppats i en svärta framkallad inte minst av utsattheten hos de barnprostituerade i Prag. Dikterna manar fram lika mycket förtvivlan som ursinne över vad som har blivit av den här världen.

Hennes spegel har svartnat, tömts på bilder. De avskalade bildspråket passar också utmärkt för dessa dikter. När världen blivit svart önskar hon själv bli svart, som en kameleont anpassar sig till sin omgivning. Det var med boken Månen och den eviga kon Mossaed debuterade 1997. Månen har länge nog varit en poetisk kliché, och någon gång närmar hon sig den typ av bildvärld som Bruno K. Öijer har mutat in, med dråpligheter som denna: ”En gång var stenar avundsjuka / på min stumhet”.

Men det är inte det sämsta, vill jag förtydliga. Det är poesi av ett romantiskt slag som förtjänar att läsas, inte minst av poeter som fastnat i tillkrånglade och sökta metaforer. Då blir det en lättnad att mötas av friskheten i dessa renodlade dikter. Längtan heter romantikerns arvedel, och det är lätt att skriva in Jila Mossaed i denna tradition av starka röster från Karlfeldt och framåt.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz