7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Extrem anti-fanatism
1843
post-template-default,single,single-post,postid-1843,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Extrem anti-fanatism

Lee_Yong_baek-Angel-Soldier-still-1Foto: Lee Yongbaek

Extrem anti-fanatism

Skrikande män bränner en docka, två män genomför en noggrant planerat och riktad massaker på en redaktion, demonstranter rids ner av poliser, bombattacker mot abortkliniker. Sedan terrorattacken 11/9 2001 har begreppet fanatiker och fanatism framstått som nyckelord i det politiska samtalet, och efter de senaste årens terrorattacker: Breivik, Charlie Hebdo, IS och Boko Harams framfart i Irak och Syrien respektive Nigeria har användningen intensifierats.

I senaste numret av den norska tidskriften Vagant (1/2015) intervjuas den brittiska filosofen Alberto Toscano, som 2010 gav ut den inflytelserika Fanaticism: The Uses of an Idea (2010, Verso books). Enligt Toscano har idén om fanatikern historiskt sett pendlat mellan två poler. Antingen har fanatism setts som en motsättning till förnuftet, ett irrationellt och oberäkneligt handlande. Eller – som Immanuel Kant såg fanatism – en förlängning eller potential av förnuftet, ett förnuft som gått för långt, blivit allt för rationellt. Fanatism växlar mellan det omänskliga och en mänsklighet som gått allt för långt. Och det är denna möjlighet och förmåga att skifta i betydelse som gör begreppets kraftfullt menar Toscano.

För genom denna obestämdbarhet blir fanatiker till en etikett med vagt innehåll att stämpla på dem som ska avfärdas. De franska revolutionärerna 1791, abolitionisterna som krävde ett omedelbart avskaffande av slaveriet i USA, vänster- eller högergrupperingar. I hela västvärden har en industri som specialiserat sig på att identifiera och profilera misstänka och potentiella fanatiker uppstått, med det slutgiltiga målet att eliminera fanatikern, med våld och drönarattacker eller med demokratisamtal.

Inom denna industri har idén att alla fanatiker, så att säga, löper samman befästs. Den klumpiga, i sig innehållslösa termen fanatiker fungerar som ett begrepp vilket för samma vitt skilda grupper – vilket historiskt och ideologiskt ofta varit motståndare – under ett och samma paraply, och märker ut dem som fiender till den icke-fanatiska västerländska ordningen.

Det finns dock en kärna i idén om fanatikern, menar Toscano. Fanatikern uppfattas och beskrivs som kompromisslös och oförsonlig. Fanatikern är per definition den man inte kan förhandla med. ”Vi ska inte förhandla med terrorister” är en utmärkt illustration på hur fanatikern ses som kompromisslös men är samtidigt, i sig, en mycket kompromisslös hållning. Ändå betraktas den aldrig som fanatisk.

För fanatikern framstår som själva motpolen, som den mot vilken den liberala västerländska demokratin definierat sig det senaste decenniet. Den liberala demokratin är just något helt och hållet icke-fantastiskt, utan tvärt om, sansad och byggd på förnuftiga kompromisser. Det är en tanke vi oförsonligt håller fast vid.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz