7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Fælleden tillhör alla
2603
post-template-default,single,single-post,postid-2603,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Fælleden tillhör alla

Liv Sejrbo Lidegaard
Foto: Malte Tellerup

Fælleden tillhör alla

Fælleden
Liv Sejrbo Lidegaard
Gyldendal
72 sidor

I Fælleden skriver Liv Sejrbo Lidegaard en poesi som öppnar sig för naturen och för sitt eget språk. Florets Magdalena Rozenberg läser en diktsamling som löser upp gränser mellan människa och natur.

”en flok svaler flyver i en oval over stenene i vandkanten. hver gang de vender viser de det hvide på deres maver. jager de noget. så sort, så et hvidt glimt. hvad er det de laver.”

Med de raderna inleds Liv Sejrbo Lidegaards, diktdebut Fælleden. På framsidan av diktsamlingen flyter akvarellfärg, grön, lila och blå, in i varandra, skvallrar om långa, hastiga penseldrag i ständig rörelse. Som vattenströmningar som blandas med den gröna naturen, tänker jag när jag först betraktar omslaget. Det är som en virvelstorm av färg där allting går i cirklar. Det finns ett samspel mellan omslaget och texten som gör att den känslan stannar kvar hos mig även efter det att jag läst de första raderna av diktsamlingen och dröjer sig till de allra sista.

Fælleden är indelad i tre avsnitt: ”Tæt på”, ”Lad det gå” och ”Det er sent”. Alla delar framträder med en egen karaktär som symboliserar just det avsnittet. I ”Tæt på” står inte naturen i kontrast till staden, dessa två förbinds snarare med varandra genom tydliggörandet av deras likheter och olikheter. För det är ont om avgränsningar i Sejrbo Lidegaards språk, författaren arbetar ständigt på en stilla nivå men likväl intensivt för att förena fenomen, och på många sätt motarbeta kategorisering av både språk och dess innebörd. Stad och land, natur och kultur, är några av de fenomen som får mötas i samhörigheten i Fælleden.

En öppenhet inför och romantisering av både naturen och det egna språket står i fokus i den första sviten. Detaljer från naturen, små företeelser, blir till delar av jagets egen karaktär och tillsammans bildar dessa en gemensam kropp. Många dikter börjar med en gestaltning av något element från landskapet utanför jaget, för att sedan långsamt gå vidare, tills de avgränsningar som finns mellan omgivning och inre kropp upplöses i dikten. Med inslag av mystik och magi över orden och innehållet ges en känsla av att texten har något trolskt över sig.

”olietønder gror til, fisk glimter i sølv. jeg svæver i vandet der løber gennem deres gæller. deres stimer skilles når jeg rækker ud efter dem. sådan et mylder. sådan vill jeg forsvinde. plankton der løfter sig i bølgerne, driver med strømmen.”

Redan här inger diktsamlingen en känsla av någon form av politik. Politik och poesi står möjligtvis i motsats till varandra, men författaren skriver så starkt om hur ett ”vi”, vare sig det är jaget eller naturen, ord eller dikt, blir så mycket starkare än ett ”jag” och ”de” att det är svårt att inte se en tråd till politiken. Den politik som ständigt gör försök att göra skillnad på människor.

Redan i titeln Fælleden, på svenska översatt till allmänningar, dvs. den jord och mark som är till för alla, indikerar författaren sökandet efter kontakt med denna jord. Men den pekar också på de trådar som finns mellan människor och natur, och mellan människa och människa; det som förenar och är omöjligt att bortse ifrån.

I ”Lad det gå” övergår den långsamma och milda texten från det tidigare avsnittet i en plötslig kvickhet och högre tempo. Staden kryper närmre och längre in i jaget vilket avspeglas i språket, som kastas mellan ilska och sarkasm, mjukhet och humor, förvirring och klarhet.

”give hinanden vand – gå langsomt i flok – forstå vi kan så meget – kæmpe imod sin død – se bare flamingoerne når de letter – ikke som os, det tror vi er små guder – der tror vi kan klare os selv – dét giver jo ingen mening”

Fælleden är inte någon intensivläsning, men den lämnar ändå inte min kropp. Snarare tvärtom. Genom den långsamma uppbyggnaden som utgör diktsamlingens konstruktion ges läsaren tid och utrymme för eftertanke. Det unga diktjaget och dess något snurriga sökande efter både sig själv och gemenskapen med andra, gör att texten några gånger blir ett försvar för just den ungdomliga förvirringen. Och läsaren får efterhand större förståelse för både jaget och dess strävan efter samhörighet med omvärlden.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz