7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Förälskad + besvärlig = sant
5977
post-template-default,single,single-post,postid-5977,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Förälskad + besvärlig = sant

5352054723_c06fb0432a_o
Roland Barthes ”cirka 1970”

Roland Barthes
Kärlekens samtal
Modernista
320 sidor
Översättning av Leif Janzon


Roland Barthes klassiker om kärlekens språkliga uttryck behandlar den förälskade människans alla åtbörder och yttringar. Hanna Riisager har läst den utökade nyutgåvan och kommer fram till att det är en bok att älska.

När Stockholms stadsteater i höstas satte upp en nyskriven pjäs om Sara Lidman, gjorde SVT:s kulturnyheter ett inslag inför premiären. Det inleds med ett klipp där en 70+ och leende Sara Lidman säger att om hon skulle vakna på morgonen och inte vara förälskad, så vore det ingen idé att stiga upp. ”Det är ju så naturligt som att andas, att vara förälskad!” Lite senare i inslaget pratar pjäsens författare America Vera-Zavala om människors förväntan på varandra att inordnas i systemet, i ideologin ”att man så småningom, ändå, ska på något sätt kuva sig in i det här samhället som vi lever i.” Det gjorde aldrig Sara Lidman, säger Vera-Zavala: ”Hon var besvärlig hela livet igenom.”

Inte förälskad och medgörlig, inte förälskad och dum. Förälskad och besvärlig. Och kanske är sambandet starkare än det ser ut – nog går det rentav att sätta likhetstecken mellan förälskad och omedgörlig, tänker jag under omläsningen av Roland Barthes Kärlekens samtal från 1977 i begärlig, reviderad och utökad nyutgåva. Leif Janzon har nu också översatt de posthumt publicerade ytterligare tjugo fragment som Barthes utelämnade ur det färdiga manuskriptet och samtidigt passat på att se över sin ursprungliga svenska översättning från 1983. Carin Franzén har skrivit ett både vackert och pedagogiskt förord som för ovanlighets skull verkligen fungerar som en läsanvisning in i texten (vad är det här för text?) och samtidigt, i linje med verket, ställer kritiskt teoretiska frågor om de socio-kulturella och historiska villkor som formar och märker kärleksdiskursen. Le discours amoureux – det vill säga kärlekens språkliga uttryck. Det vill säga: uttrycket avser inte talet om kärlek utan det förälskade talet, den älskande människans alla åtbörder och yttringar, hennes ”mått och steg”, som Barthes skriver med en etymologisk hänvisning till latinets discursus.

Något samtal är det här i egentlig mening inte fråga om, men otvetydigt ett tilltal. Det är ett strukturellt och inte ett psykologiskt porträtt som Barthes vill teckna, ”vilket ger oss möjlighet att tyda utsagan hos en människa som talar i egen sak, som talar kärleksfullt till den andre (den älskade), som inte talar”. Det är ett tal som tycks komma ur en i grunden fjärmad position, ur ett ensamt hjärtas vilsna försök till navigation (kontroll) och som du sade, i min säng, en kväll under vår första sommar tillsammans: sådan är också den intellektuelles position. Ibland har jag irriterat mig på det här draget hos Barthes älskande subjekt; dess upptagenhet vid bilden av den älskade (”bilden är det från vilket jag är utesluten”); det att figurer för den varaktiga och ömsesidiga kärlekens diskurs helt verkar saknas i hans encyklopedi. Ett av de nytillkomna fragmenten definierar typiskt figuren ”Ömsesidighet” så här: ”Den älskande människan upplever det som ett större problem om känslorna verkligen är ömsesidiga, än om de är ojämlika.” Det måste kännas som att jag älskar mer än du, annars är det inte kärlek. Jag är okuvligt, omedgörligt förälskad.

De dagar jag känner mig mer välvilligt inställd till Barthes, skriver jag under på den uppenbara provokationen (mot förslagsvis tvåsamhetsnormen, den förnuftshegemoniska relationsexpertisens diagram och staplar, marknadsekonomin som dryper in i varje skrymsle och förklär känslor till investeringar med förväntad avkastning, etc.). Identifikationen med det älskande subjektet känns inte som en eftergift. Jag låter mig förföras av texten, jag faller stenhårt, jag vaporiseras, jag flyter ut. Det är ljuvt.

För mer än något annat är Kärlekens samtal en bok som vill uppvärdera, ”Hävda” kärleksdiskursen. Den är sprungen ur en föraktad och förlöjligad nödvändighet enligt Barthes, att framhärda i hävdandet av kärleken, och att hävda själva hävdandet. Att likt Sara Lidman (och Nietzsche) envisas med att säga ja. Och – ja – det är en bok att älska.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz