7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Förberedelser
6752
post-template-default,single,single-post,postid-6752,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Förberedelser

js_forberedelser
Foto: Dovneon

Förberedelser


Lägg dig i mellanrummet mellan tiden och tiden,
jag ristar in vår längd i dörrposten som ett skämt,
du säger att det finns en arvsmassa i oss
som ligger och blir gammal, ett bestånd
av orimlig förväntan,
men artläran är en plansch på botten av ett hav
jag går genom de nedsläckta rummen,
ikväll är staden en lanterna


En dag kommer dina ord tillbaka
i biomörkret i en universitetsstad tjugo år senare
Vi barrikaderade oss här
omgivna av den gamla världens materia

jag önskar att du kunde fortsätta berätta om varelser som överlevt sig själva,
som så småningom klättrade upp på land
och blev till igen


Jag minns hur jag med fingret följde blindkartan över städerna,
över Themsen och Rehn, jag minns hur mönstret tog över
som giftormar på blankt papper,
som en del av barndomens vaggvisor, vi höll händerna över kartan
som över en lägereld.


Glömska är att gå bakom skynket,
rigga scenen, glömska är det du tänker på
när du säger hej då och korsar gatan
men sedan,
det är klart att vi kommer att glömma den här jorden
och skickar bara
ett vykort i tanken
en historiebeskrivning, kanske ett A4
långt.


Europa är en lånad dröm,
en arvstvist i generationer
en flimrande avlägsen stjärna.
jag går genom de nedsläckta rummen
det är apans år
och Darwin sover
barnen drömmer med huvudena mot gatan
genom fönstren strålkastare
som söker genom rummen
himlen sjunker som ett smutsigt glas.
barnen har hammare av plast och leksakspistoler
vi satte upp en cirkus
i de här rummen


Törnrosa väntar i porten
med sina vita synålstunna armar
ser på mig med arkaiska ögon,
en blick av sömn och glas

ge mig ett nytt ord för motstånd


Vi leds genom huskropparna
genom konstruerade ljus
labyrinter av ekparkett och krossad mosaik
ytor där vi viker ut tyg, dukar upp bord,
sträcker ut kroppar
stadens
syltfärgade, oregelbundna spår
ett enda band av förberedelser
och barnens smala halsar
som vänds inåt mot rummen, som svanar
sträcker sig efter bröd


Vi bär ett djupt inkapslat medborgarskap,
ett nedsläckt Disneyland
små onda sprickor i huden

jag gråter i hamnen på dagtid
går och bär på ett manligt utslag,
hundratals gester av överklass och låtsad sorg,
jag är en europeisk seger,
en Hamsunsvält


Jag betraktar staden när du sover
Deep water horizon
Trettio tusen hål genom norra ishavet
Du leder mig bara från bar till bar
med en blick som redan lämnat oss
och havet drar genom rummen,
med urklipp från den gamla världen
frusna i ögonblick, som du
när du korsar en regnvåt gata i Prag och ler
snett nåt mot husen, och jag själv
som barn i klänning och lysrörsljus
och en blick
som häver sig ut ur bilden

bilderna kommer tillbaka
en eftermiddag många år efteråt
du står vid en avspärrad väg när det mörknar,
lägger handen mot marken
svaga knappt märkbara
vibrationer

jordhumlorna är den första arten
att lämna sina gångar och stiga
mot marköppningarna
andra arter kommer inte,
de gräver sig i blindo
allt längre ner



Jennie Spetz är född 1976 och bosatt i Stockholm. Texterna är hämtade ur ett pågående projekt med arbetsnamnet Förberedelser. En annan del av projektet finns publicerad i antologin Den sista fasta kontinenten (poesiserien Blå Blixt, Brombergs).

Tags:

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz