7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Förföriskt om konstens otillräcklighet
5053
post-template-default,single,single-post,postid-5053,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Förföriskt om konstens otillräcklighet

flickr,_dzenniFoto: flickr, dzenni

Förföriskt om konstens otillräcklighet

Jag, askans sångare
Pier Paolo Pasolini
Ellerströms förlag
48 s.
Översättning av Carl Henrik Svenstedt


Pasolini sjunger sig upp ur askorna som en fågel Fenix medan omvärlden brinner. En febrig sång som rasar mot sin samtid men som också framhåller sin otillräcklighet som motståndshandling. David Zimmerman har läst en poesi som längtar sig bort från orden.

Det ligger onekligen ett mytologisk skimmer över Pier Paolo Pasolini. Hans liv, hans röst, hans ansikte. För att inte tala om hans död. Den 2:e november i år var det 40 år sedan Pasolinis kropp hittades på en parkeringsplats, brutalt skändad av en ung prostituerad man. Efter detta maximalistiska frånfälle hittas en självbiografisk dikt på offrets hotellrum. Ellerströms förlag hyllar nu Pasolini genom att ge ut denna dikt tolkad av Carl Henrik Svenstedt – en fin liten bok lagom till detta dödsjubileum.

Dikten Jag, askans sångare skrevs i mitten av 1960-talet, som ett poetiskt svar på fiktiva intervjufrågor från en ansiktslös journalist. Såväl titeln som inledningsraden fäster denna dikt i jaget; den tar formen av en bekännelse, en bikt:

Jag är en
som föddes i en stad full av arkader 1922.
Jag är alltså fyrtiofyra år och jag bär dem med heder.

Askans sångare. En bild av jaget som reser sig ur askan och sjunger. Eller snarare sjunger mitt i ett brinnande landskap. Ja, lite så känns det: skildringarna av författarens uppväxt under kriget och fascismen, hur han tvingas in i ett liv bland Roms slumkvarter och utsattheten i att vara radikal kommunist, katolik och homosexuell samtidigt. Ändå blir det aldrig en klagosång. På ett sätt som påminner om Jean Genet eller George Bataille är texten full av hyllningar till allt som står i polemik med borgerskapets ”goda smak”:

jag, djupt anständig,
gör denna hyllning, eftersom drogerna, skiten, ursinnet,
självmordet
är det enda hopp som återstår, vid sidan av religionen.

De biografiska förklaringarna som ofta motsäger varandra blir visserligen intressanta i sin komplexitet, men det är först när narrativet börjar luckras upp i drömlika sekvensbyten – så som han ofta gör i sina filmer – som poesin lossnar från myten och personan Pasolini och börjar stå för sig själv. Vi får en ursinnig ström av utkast, fria associationer om konsten, språket och verkligheten. Med böljande musikalisk känslighet kastar han ur sig idéer till kommande projekt; små filmiska scener kommer från ingenstans.

Vi är i Italien, där solregnet sprider en mild doft.
Därinne fanns det en elak pojke, i solkläder tror jag,
med håret uppsatt som på en kvinna

En tankegång som allt eftersom fälls ut ur detta förföriska nystan av febriga scener, minnen och tankar, dryftar konstens otillräcklighet. Att skriva poesi är för Pasolini aldrig ett tillräckligt motstånd mot fascism och borgerskap, lika lite som poesin kan tillfredsställa Pasolinis längtan efter njutning. Hela tiden finns en vilja att låta den skrivande kroppen bryta sig ut ur orden och in i kampen eller njutningen, skaka av sig tecknens börda och uppgå i världen:

Därför
skulle jag ändå bara vilja leva
även om jag är poet,
därför att livet uttrycker sig också genom sig självt.
Jag skulle vilja uttrycka mig genom exempel.
Kasta min kropp in i striden.
Men om livets handlingar är uttryck
är också uttrycket en handling.

Långt ifrån alla passager i Pasolinis text – som sägs vara skriven vid enda tillfälle – är bländande. Den är lite ojämn. Likväl är det en mångfacetterad långdikt som sjunger på många frekvenser, en eld av filosofi, politik och poesi. Pasolinis passionerade konstnärskap är ett av Europas mer intressanta – få kunde kombinera ömhet och brutalitet, intellekt och affekt som han. Att blåsa liv i nya delar av detta konstnärskap är på alla sätt en välgärning.

Kommentera

1 Kommentar på "Förföriskt om konstens otillräcklighet"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
1 year 10 months ago

Waow ?

wpDiscuz