7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Försiktiga försök
3923
post-template-default,single,single-post,postid-3923,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Försiktiga försök

5169746075_0e8f18224a_b
Foto: Susan

Försiktiga försök

Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)
Helena Österlund
Albert Bonniers Förlag
68 sidor

Helena Österlund skriver undflyende om mor- och dotterrelation i sin tredje bok. Florets Filip Lindberg hade gärna läst en djärvare text och mer av den precisa enkelheten.

Helena Österlunds tredje bok Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar) beskriver en mor- och dotterrelation och barnets undrande utsatthet i förhållande till omvärlden. Dottern – det namnlösa berättarjaget – återkommer ständigt till sitt hår, dess långa raka längd och gula färg. Hon håller av sin döda mor och jämför sig med henne. Hon vistas i hennes trädgård. Betraktar äppelträdets röda frukt.

I denna tillvaro blir snart gränserna flytande, vilket syns som bäst i bokens prosalyriska stil. Interpunktionen består nästintill uteslutande av punkter, och många meningar inleds också på samma sätt – ”Jag hade”; ”Jag var”; ”Det var” – för att skapa en klar och sammansatt rytm. Men samtidigt förskjuts också meningarnas betydelse, och läsaren tillåts aldrig riktigt gripa nuets innebörd. Det är en stil som redan efter tre böcker kommit att bli kännetecknande för Österlund.

Debuten Ordet och Färgerna (2010) skrivs exempelvis fram genom ett upprepande av små meningsförskjutningar – en poesi som sakta skjuter sin berättelse framför sig, i vertikal riktning:

Det började med snö
Det var snö
Jag var inte snö
Jag var i snö

Jag vill gärna beskriva debutens poetiska metod som performativ: det är ett skrivande snarare än ett beskrivande. Men detsamma gäller nödvändigtvis inte för den prosalyriska Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar). Upprepningarna är förvisso genomgående, men samma sprakande och skapande effekt uteblir:

Det var moderns trädgård. Det var hennes äpplen. Dottern skulle inte säga att det var på något annat sätt än så. Dottern var så tyst. Dottern gjorde inga rörelser alls.

De horisontellt skrivna meningarna saknar en klar riktning, och jag upplever det som att motiven och rytmen inte riktigt får tag i varandra. Trots många försök. Med andra ord sammanfaller motiv och rytm sällan i ett ett, utan förblir för det mesta separata, som en och en. Problemet med denna separation är att textens själva spänningsförhållande uteblir, den spänning som gjorde merparten av debutens dikter så intensiva. För i Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar) ger texten ett betydligt mer försiktigt in- och avtryck. Jag skulle till och med vilja påstå att stilen håller tillbaka textens innebörd.

Men det finns också stunder då det gnistrar till, då boken drar in mig i en förtätad läsupplevelse. Detta sker bland annat i berättarjagets drömska förening med zebran:

Mitt i förtrollningen drömde jag att det var jag som födde fram till en zebra. Då var jag en mycket liten zebra. Jag hade ett skinn som var svart och vitt. Ränderna såg ut precis som de skulle. Jag var stolt att det var jag som hade sådana ränder. Det enda jag ville var att få visa upp dem.

Genom att inta zebrans gestalt får barnet plötsligt tillgång till sitt eget känsloliv, hon lyckas formulera en grundläggande längtan efter att bli sedd. Det är vackert i all enkelhet. Den precisa enkelhet som är Österlunds främsta styrka. För det är i detta tillstånd som texten lyckas skriva sin situation, som den lyckas vara i en gränslöshet. Och när jag under läsningen av Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar) plötsligt försvinner in i andra tankar gissar jag att det har att göra med just detta: att Österlunds prosalyrik i dessa stunder tappar sin precisa enkelhet. Att texten blir försiktig, att den inte riktigt vågar utmana den stil som boken skrivs i. Och det är, kort och gott, synd.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz