7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Förutsägelser
6194
post-template-default,single,single-post,postid-6194,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Förutsägelser

8550610905_007d43bf87_k
Foto: Tatiana Vdb

Förutsägelser

Skärmen blir vit
Och laddar om
Sedan är allting där igen, bilder, text
Utanför faller snön och världen blir vit
Sedan kommer söndagens tö
Och tvättar fram leran och gruset
I världens ansikte
Plötsligt blir minnet tomt
Och tanken laddar och laddar
Men förmår inte hämta hem omfattningen
Av det som försvunnit.
Färgerna finns där men har inga namn
Och inga ansikten
Förenade och sammanblandade till vitt
Som ögat inte kan uppfatta
Den vita huden som blir utfrätt på fotografiet
Den bleknande svärtan
Som bryts upp och blir genomsläpplig
Varje gång ett nytt avdrag görs
Från tryckplåten
Ansiktet som rastreras och försvinner
Längtan som rastreras och blir genomsläpplig
Snötäcket som förenar himlen med fälten vid horisonten
Innan det ger vika
Och blir genomsläppligt för vatten och fjolårets grässtrån
Ansiktet innan det ger vika
Och förvandlas till minne
Formen strax innan den ger vika
Och släpper fram formlösheten
Livet strax innan det ger vika
Och förlorar sin enda ägodel: formen
Ljudet strax innan det dör ut
Och förlorar sin kropp
Som bara kan ljuda i andra kroppar
Hålrummen som innehåller liv
Som ett eko förvarat hoprullat under taket i grottan
Passagen under bron
Som blir för trång för farkoster
När vattnet stigit efter regnet
Så att jag måste pressa ner min kropp på båtens botten
För att kunna nå kärleken på andra sidan.

Jag placerar ut en förutsägelse
En förbindelse
En ögonbindel
Som jag virar runt ditt huvud
Vidmakthållandet
Av överhögheten
Halmkrona
Över osäkerheten

Detta kommer att ske
Det kommer att ljusna
Och hela dagen kommer det att regna
Stilla men tydligt
Som om regnet sydde med noggranna fingrar
En genomsläpplig mantel över marken
Jag som säger detta
Är en fasad av trädstammar
Jag som säger detta
Är en botten av sand under vattenytan
Jag som säger detta
Är en vattenpöl på grusvägen
Som speglar soluppgångens gula rök bakom träden.
Jag är en bil som stannat till vid en korsväg
Och vevat ner rutan för att ta en bild av blommorna i åkerkanten.
Idag ska jag stå precis utanför fönstret
Men när du tittar ut är jag borta.
Jag har halm till hår och sten till tänder

Allt som lever upphäver tyngdlagen
Och allt annat sjunker tillbaka:
Regn och fallande löv
Lera och dagvatten
Men när mitt jag sjunker till marken
Och min kropp sjunker till marken
Och min nacke
Och mina skuldror
Kan klarheten stiga upp ur mig
Som en rök ur en skorsten
Som bubblor i klart vatten
Fyllda av luft

Jag träder tillfälligt tillbaka
Och uppgår i bakgrunden
Jag blir stum
För att jag ska kunna tala
Och stelnar
För att kunna böja mig
Efter melodin.
Det går inte att förutse
Eller beskriva
Det är en förutsägelse
Det är en beskrivning

I blindo sänker sig dimman
Vägarna möts i en spets
Vid den djupa gropen i gruset
Där karossen skrapar i.
Jag är här, du är där.
Med ett mellanslag förflyttas vi längre isär
Och buskarnas skuggverk
Glider in i varandra
I ett chiastiskt raster

Jag ser in i framtiden
Lika tydligt som jag ser snökäppen i vägrenen därborta
Men jag kan inte beskriva vad jag ser
Framtiden kan inte ringas in av ord
Utan bara definieras i termer av öppningar
I gärdsgårdarna mellan våra medvetanden.
Framtiden är fågeln som strax skall landa på en böjlig kvist
Och kvistens böjlighet är framtidens drivfjäder
Framtiden är rovfågeln som lyfter tungt från stolpen intill vägen
Och som flyger bort mot skogsbrynet
Utan en tanke
Bara tyngd och flykt.
Sibyllan sitter mitt på en åker
Och startar långsamt bilen
Vars hjul sjunkit djupt ner i den mjuka leran.
Sjung,
och sjunk ned
Det är framtiden som sätter sig i rörelse
Och som till sist får grepp och fäste
På de utlagda brädlapparna.

Jag kommer inte att väja för någonting.
Inte för dig, och inte för det här landskapets hinderbana.
Men jag kommer
Som en inbrottstjuv
Att undvika att trampa
På själva tidens snubbeltråd
Min blick skall stjäla det
Som är ställt på framtidens piedestal
Utan att falla i tidens luftgropar
Utan att stanna klockan
Utan att sätta timern på alarm.

Jag tar ut riktningen
Efter en punkt i tiden
Som ännu inte inträffat.
Jag vet ingenting om denna punkt
Utom riktningen dit
Men om jag blev tillfrågad
Skulle jag inte kunna beskriva vägen.

Åh, lägg ihop alla pauser
Och femminutersraster
Och gränser och årsskiften och våningsplan och litteraturer
Och baka ihop dem till en byggnad av tid
En parallell tillvaro utan väderstreck
där vi äntligen kan hinna prata om allt som var
Så att vi äntligen kan börja ta itu med det som ska ske
Så att vi äntligen kan få tid att sitta i den där stora verkstaden
Med stationer av tekniker och material
Där vänliga personer i vita rockar frågar:
Vad vill du trycka?
Där bokstäver ligger färdiga att använda i små lådor
Där färger ligger ordnade i tuber
Som är svartfläckiga av fingrar
Och ett stort mönster sitter uppsatt på väggen
Som man är välkommen att bygga vidare på.
Helt utan kostnad och helt utan avsikt
Visar vi gärna dörrar till andra världar för dig.
Vi gör det för att vi vet
Att det bara är du som kan öppna dörren
När du förstår
Vad den här färgen egentligen vill säga
Och att den här linjen
Är din landsväg genom livet
Och den här lilla kopparplåten
Är din parkeringsplats
När du behöver stanna till
Och på den kan du rista in med torrnål
Allt det du behöver för nästa sträcka:
En hund, en promenad, en kompanjon
Och mil efter mil av kärlek.



Anna Blennow, född 1974 i Helsingborg. Verksam som lektor i latin vid Göteborgs universitet och forskare vid Svenska Institutet i Rom. Utbildad grafisk formgivare; bildskapare och drömproducent. Husägare i Heinge.

Tags:

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz