7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Genom dina händer gör jag mig själv illa
17864
post-template-default,single,single-post,postid-17864,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Genom dina händer gör jag mig själv illa

Foto: Linda Hofvander

Genom dina händer gör jag mig själv illa
Av Frida Berglund

Jag äter mina egna flytningar. Min sexolog hävdar att det är det bästa sättet att lära känna sin kropp på och bli tillfreds med den. Ensam i ett rum doppar jag händerna i trosorna och känner efter, smakar; skarpa, salta, söt–syrliga flytningar som sticker på tungan och smälter mot tänderna.

Vi står i en utebar i Köpenhamn när Olga upptäcker att hon har mens på handen. Hon sträcker fram handleden över mitt vinglas, frida frida frida jag har ingen näsduk viskar hon i panik snälla har du en? Blodet är fortfarande rött och färskt och rinner över fingrarna. Hon måste hålla handen väldigt väldigt stilla för att det inte ska droppa ner i mitt vin eller breda ut sig längs hennes handled.

“Fy fan vad äckligt”, säger hon.
“Ät upp det”, säger jag.Olga och jag bor i en studentlägenhet i Köpenhamn. Vi flyttade hit från Malmö efter studenten. Vi vill lära oss danska, sade vi till våra föräldrar, vi vill utvecklas som människor. Hitta oss själva! Till alla andra sa vi: vi ska festa. och hångla. hångla massvis. och leva.

Olga håller upp handen över sitt ölglas. Inspekterar dropparna på sin hand, blodet glittrar i ljuset.
“Ät det”, säger jag “Det smakar som vanligt blod, bara lite skarpare. Men mjukare än flytningar.”
Hon stirrar på sin hand. Det vackra röda flyter som en liten bäck i huden. Färgen så djup och intensiv att den nästan är svart.

Sedan sväljer hon sitt mensblod som man sväljer en shot. Huvudet bakåt, slutna ögon, utan att känna smaken.

*

Vi är unga, upplysta och vackra. Och ärrade av livet. Olga bär på ett skilsmässotrauma från barndomen, och jag har alldeles nyss fått mitt hjärta brustet. Nej, inte bara mitt hjärta; han slog sönder allt.

Så fort jag träffade honom föreställde jag mig hur han lämnade mig. I mina drömmar var det alltid han som lämnade, och jag som blev kvar. Han spottar på mina skor, fimpar i mina krukväxter, slår igen ytterdörren och jag ligger kvar på golvet och blöder. Ända tills Olga kommer hem ligger jag så. Hon reser mig upp på ben som vägrar stå och försöker täppa till allt som brustit och gått sönder. Men jag bara fortsätter att blöda och blöda.

Jag föreställde mig att denna inställning till smärta skulle förhindra den. Jag kommer bli lämnad. Han kommer att sluta älska mig. Hur skulle jag kunna bli ledsen på riktigt när jag redan visste om det?

Och ändå låg jag där precis som alla andra efter att det tagit slut: lamslagen och förlamad, med blåtiror och brustna blodkärl, alla föraningar besannade.

*

Vi träffar varandra på en fest. Det är Olgas kompis som känner en kompis som har med sig amerikanen. Mina ögon är vidöppna och runda, sökande som en sjöman på jakt efter land eller äventyr, och nu landar de på honom.

Hej. Jag heter Jordan jag är utbytesstudent från USA jag studerar filosofi med inriktning på politikvetenskap och existentialism. Det finns en sak om mig du borde veta. Min pappa var otrogen mot min mamma när jag var liten och både jag och min bror blev slagna regelbundet. Därför är jag högst opålitlig och en tickande bomb vad gäller kärlek.

Hej jag heter Frida jag är tjugo år och hungrig på livet jag vet inte vad jag ska göra i framtiden men just nu lär jag mig danska och super mig full varje helg och det räcker. Jag var väldigt ensam när jag var liten, sådär satt-ensam-i-matsalen-ensam, jag-har-inga-vänner-ensam, vem-som-helst-duger-ensam. Jag vill bara känna mig inkapslad och skyddad, därför är jag hypersensitiv och en tickande bomb vad gäller kärlek.

Frida som i Frida Kahlo? Du är sjukt vacker när du gör sådär. När du blinkar med ögonen sådär. Och det är bra att du berättar det, det där med din hypersensitivitet och ensamhet och mobbingen, för det kommer jag kunna använda. Jag stannar i Danmark några månader och under den tiden kommer jag utnyttja dig, sedan åker jag tillbaka till USA, blockar dig på alla sociala medier och glömmer dig.

Vad sade du? Sade du att jag var vacker?

Jag bryr mig inte om de andra här på festen, dessa jävla människor som skrålar och skålar alldeles för högt. Vill du följa med mig någon annanstans? Vi kan lära känna varandra och jag betalar alla dina drinkar, du har så vackra ögon.

Vi går från festen, försvinner genom dörrarna i Köpenhamns tunnelbanesystem, det tar tjugo minuter till hans lägenhet, och jag återvänder till en värld som är en annan. Eller det är jag som är en annan. Det går så snabbt, så självklart, han kysser mig så mjukt att jag ryser längs hela ryggraden, och jag föreställer mig hur jag ligger på köksgolvet, hur hans skor pressar ner mot min mage, bryter mina revben och lämnar smutsiga spår på min hud när han går ut genom dörren.

Det klarar jag, tänker jag.

*

Vi påbörjar en liten dans.
“Sug av mig”, säger han.
“Nej”, säger jag.
“Vadå nej?” säger han.

Jag försöker kyssa honom, men han trycker ner mig. Fingrarna över mitt huvud, pressar ner. Han lyfter på höfterna, jeansen uppknäppta, rand av mörkt hår och ingen kondom. När jag ålar mig uppför hans kropp och söker efter hans läppar, sträcker han bort halsen. Sedan lindar han in sina fingrar i mitt hår och drar ner mig igen. Det är en dans, och rytmen går nej-jo-nej-jo-nej-jo-nej-jo, tills jag bävar, tills jag låter honom trycka ner sig i min hals, in genom mina läppar, in i min mun. Fem stötar, sedan börjar jag må illa. Kan inte andas. Jag sätter mig upp och kasar ner till andra änden av sängen.

Han ligger kvar. Han frågar vad det var som hände.
Frida varför slutade du
Jag har inte gjort dig illa Frida va du vet att jag inte vill göra dig illa
Jag är tyst. När jag tittar åt hans håll har han krupit ihop i fosterställning. Han säger att han är ledsen. Och att han längtar hem.
Jag kryper tillbaka till honom. Jag knäpper upp hans byxor, kysser hans mage och låter honom gräva ner sina fingrar i mitt hår igen. För det är ju det sista jag vill, att han ligger sådär i fosterställning i mörkret, och mår dåligt.

*

Jag blir en skådespelare när han rör mig. Jag vrider mig som i kramper, som i extas, som i längtan. Men jag känner ingenting.

Det är inte han som gör mig illa. Jag gör illa mig själv. Genom hans händer gör jag mig själv illa.

Jag blöder ner hans lakan. Min slidkrans spricker och blodet sipprar ut genom trosorna och nattlinnet, på madrassen bildas röda blodrosor. Det känns som brännässlor innanför huden. Uppfläkt hud och brännskador. Jag är rädd. Det gör ont. Lager på lager av mjuka trosskydd i trosorna. Det slutar inte blöda.

Han kan inte veta att jag menar nej när jag säger ja och att när jag kvider är det av smärta. Alltså är det jag som gör illa mig själv.

*

“Frida? Det är Olga. Jag hittade ett par blodiga trosor i soporna. Det är ingenting som har hänt, väl? Ring upp mig, okej?”
“Hej Olga, ingen fara, bara mensblod, såklart.”

*

hej frida
det är jordan
jag vill bara säga
att jag älskar dig
men jag älskar dig
inte lika mycket
som jag tror du älskar mig
så frida snälla
säg inte att du älskar mig
igen.

*

Jag skulle vilja säga att det är jag som övertar kontrollen och bannar honom från mitt liv. Att det är jag som söker upp sexologen för att gå i terapi, för att jag inte ens kan onanera längre, för att det gör för ont, att det är jag som plockar upp delarna av mig själv som ligger utspridda på köksgolvet och gör mig själv hel igen. Men så är det inte.

Det är han som lämnar.

Och jag blir inte hel igen.

*

Köpenhamn på vinterhalvåret är kallt och vindslaget; ständigt denna vind; från havet och kanalerna och de vidöppna himlarna kommer den, skakar våra fönster och sipprar in genom springorna i fönstren och dörrarna. När vi står ute såhär, i skenet av värmelampor som pulserar ut värme och ljus, och dricker vårt tredje glas rött, i långärmade klänningar och vindtäta jackor, inte ens då är vi varma.

Men det glittrar. Köpenhamn glittrar. Kanalerna och broarna, Öresund i fjärran och höghusen, allting strömmar och skimrar av ljus.

Olga slickar upp de sista blodsdropparna på sin arm med tungspetsen. Hennes läppar är alldeles röda, jag känner lukten av blod i hennes andedräkt. Hon ler.

“Det där var jävligt äckligt ärligt talat”, säger hon. “Och jag tror fan det har fastnat i tänderna.”
Det här är första gången jag är ute sedan jag träffade honom. Och jag kan inte låta bli. Men jag skymtar honom överallt.
I främlingars ansikten; hans näsa, läppar, hår.Och så landar min blick på Olga. Hon speglar sig i mobilen och petar runt i sin mun, plockar ut små svarta strängar av livmodersslemhinna ur tänderna. Det är en oerhört vacker bild, och samtidigt så äcklig, att jag börjar skratta. Vin bubblar ut ur min mun av skratt och Olga skrapar av sina mensklumpar på barbordet. Och jag tänker att jag inte visste hur det kändes, jag hade faktiskt ingen aning, men nu vet jag.
Det är såhär kärlek känns.

Frida Berglund, född 1995, går skrivarlinjen på Albins Folkhögskola. Hon skriver om sex, kroppar och kroppsvätskor.

Kommentera

2 Kommentarer på "Genom dina händer gör jag mig själv illa"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
khalid
5 months 1 day ago

Underbar,,du skriver mycket bra.
Men är det sant berättelse?

Cecilie
4 months 21 days ago

Det her var så fint, og gjorde samtidig så ondt at læse. Jeg synes det er uendelig modigt at du skrevet om hvordan sex og lyst kan gøre fortræd, kan få en til at gå lidt i stykker, og dejligt at det ikke ”bare” er en historie om et offer, men også en der blive ved med at grine og elske.

Respekt fra en, der stadig synes det er svært at skrive om når sex gør ondt.

wpDiscuz