7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Glimtar av en makalös Duras
2105
post-template-default,single,single-post,postid-2105,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Glimtar av en makalös Duras

Sujet : Marguerite DURAS - Credit : John FOLEY/Opale - Date : 19850801 - Ref. : DURASm_OpalJF_2033_42 - Agence Opale - 8, rue Charlot - 75003 Paris - France - Tel.:+331.40.29.93.33 - info@agence-opale.com - www.agence-opale.com
Foto: John Foley

Glimtar av en makalös Duras

Atlantmannen
Horan på den normandiska kusten
Marguerite Duras
Svensk översättning Jonas Ellerström och Kennet Klemet

Vad innebär det att läsa Marguerite Duras? Att återge intrigerna i hennes romaner ger upphov till förvirring, då berättelserna går in i varandra, repeteras och varieras i mönster som är lätt igenkännbara. Mer än händelserna är det stämningar och känslor som lever kvar efteråt. Hon skriver böcker att gå in i och stanna kvar i: böcker som det inte går att bli färdiga med. I hennes konsekventa sätt att skriva finns det något undanglidande, där innehållet inte leder till fixerade tolkningar.

Tidigare i vår utgav Lind & Co Kristoffer Leandoers översättning av Vicekonsuln, och nu tillgängliggör ellerströms två 80-talsböcker: Atlantmannen och Horan på den normandiska kusten. 2014 var det hundra år sedan Duras föddes, och den potentiella läsare som har svårt att veta var hen ska börja kan gärna inleda sin bekantskap med dessa två tunna volymer. Den redan invigde torde också ha svårt att motstå två böcker som tidigare inte översatts till svenska. På 80-talet nådde Duras också en reduktion i sitt skrivande, som kan jämföras med Samuel Becketts sista prosaverk. Båda tar språket till sin yttersta eller kanske snarare innersta gräns med sina avslutande, avskalade verk. De skriver monologer där formuleringarna är så vässade att du börjar leta efter skärsår på fingrarna.

I ett nummer av Vagant (3/2014) skriver Christian Johannes Idskov om många nordiska författare som under 2000-talet tagit djupa intryck av Duras, inte minst utifrån hennes kompromisslösa inställning till skrivandet. Titeln på hennes sista bok blir profetisk för en ny författarroll: ”Det är allt”, som kom på svenska 2000. Är du receptiv för en viss sorts brist på sentimentalitet blir Duras helt enkelt din författare. Atlantmannen (1982), översatt av Jonas Ellerström, bygger på filmen med samma namn som Duras färdigställde 1981 och är ett av hennes mest experimentella verk. Rösten tillhör Yann Andréa, den nästan fyrtio år yngre homosexuella man Duras levde med från 1980 till sin död 1996, som hennes älskare och sekreterare. Texten återger instruktioner han ska följa. Som genrebeteckning rör sig boken mellan filmmanuset och romanen, och kanske uppfinner den en ny genre, en hybrid mellan det visuella och det nedskrivna.

Det är kärlekens hopplöshet som Atlantmannen förmedlar, vilket gestaltas i det tilltal hon använder mot Yann: ”Nu när jag inte älskar er längre älskar jag inte någonting, någonting, utom er, än en gång.” Att hon uttrycker sig med det distanserade ”er” är inte nödvändigtvis en intäkt för deras inbördes relation, utan det är ett tilltal hon även nyttjar i sina senare mer sammanhållet skrivna romaner i det som brukar kallas Atlantcykeln. Krasst uttryckt lär oss Duras att världen är ond. Lev med det, säger hon implicit. Gå vidare, gnäll inte.

Går det att begära mer än denna öppning mot det oerhörda som Duras antyder? ”Jag tror att jag bara är fäst vid vad livet inte skänker en”. Det är något helt definitivt över hennes kategoriska utsagor, något som inte är förhandlingsbart och som får mig att kapitulera och avstå från att gå i polemik med henne. Här finns något som jag skulle vilja kalla hotfullt; bra författare ska du generellt vara lite rädd för.

Horan på den normandiska kusten (1986) är en gränslös bok, mer essä än fiktion, och liknar med sitt självbiografiska tonfall den sista boken hon skrev, Det är allt. Båda översatta av Kennet Klemets. Här namnges för första gången Yann Andréa, och boken är ett klagande kärleksbrev, med Yann som ett primalt djur, på jakt efter manligt sällskap. Hans skrikande kopplas till hennes skrivande. Han skriker: ”Ni är galen, ni är horan på den normandiska kusten, en idiot, ni är pinsam”, och hon skriver ned det. Det mänskliga finns mellan det skrikna och det skrivna, antyder Duras med denna korta skrift vilken skildrar hennes beroende av Yann.

Det är en galen text, som trots allt blir läsbar. Under den här perioden skriver Duras ett flertal böcker som alla utgår från samma historia, Dödssjukdomen, Emily L. och Blå ögon svart hår. Det är användbart att låta Horan på den normandiska kusten bli ett appendix till dessa romaner, och därmed förstå deras koppling till hennes privatliv. Inte för att läsa dem som dagböcker, utan mer som möjliga nycklar till att förstå ursprunget till hennes ursinne och förtvivlan. För det som gör hennes mer kända romaner till sådana litterära vidunder är kombinationen av starka begär och ett nedtonat språk, något som håller känslorna tillbaka och därmed gör dem kraftfullare. Det är svårt att peka ut enskildheter som ger detta intryck av ett hårt språk, utan det är snarare följden av en samlad erfarenhet. På samma sätt fungerar Duras ständiga arbete med sitt självbiografiska material. Man ska akta sig för att läsa henne strikt självbiografiskt – samtidigt finns det hela tiden trådar som leder rätt in i hennes privatliv. Med de många olika och ibland motsägelsefulla versionerna av samma förlopp är det som att hon vill visa hur en händelse inte kan återges i en definitivt fixerad utformning. Den som söker efter en sanning som lägger saker till rätta blir lätt frustrerad.

Ellerström blir med sin översättning här den tjugonde svenske översättaren av Duras. Däribland Katarina Frostenson, Marie Silkeberg, samt Madeleine Gustafsson, som översatt den mest kända romanen Älskaren. Tjugo översättare! Det skulle kunna tyda på att det inte är oproblematiskt att översätta den här författaren. Mina franskspråkiga vänner påpekar ibland att det inte går att översätta Duras, att hennes korthuggna stil är så säregen att den inte går att överföra till vettig idiomatisk svenska. I vilket fall går det att läsa både Klemets och Ellerströms försök – Det är allt, som Klemets tidigare översatt, är en bok som håller för omläsningar. Skulle jag ha fel är det något jag kan leva med. Det är ändå en tillgång, för att inte säga en ynnest, att kunna läsa något som gör ett så starkt intryck.

Ju mer jag läser Duras, desto mer saknar jag hennes sätt att skriva, inte minst bland nyutgivna böcker. Det helt orädda och banbrytande är hennes signum. Hur ska det läsas? Jag förordar en bokstavlig läsning. Det är ett sätt att skriva där metaforen är överflödig, och där liknelserna aldrig tar över berättandet. Mycket har sagts om Duras filmiska stil, och även om kamerans blick aldrig är död finns det något neutralt över hennes sätt att skildra ett händelseförlopp. Hon är lika varm som hon är kall, och det är förstås därför hon inte kan reduceras till en likgiltig författare – lika lite som det går att avfärda de känsloutbrott hon utformar, vare sig det sker av indirekt eller direkt slag. De här två böckerna ger två glimtar av den makalösa värld hon lyckades åstadkomma.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz