7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Grävlingen
2833
post-template-default,single,single-post,postid-2833,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Grävlingen

text-Sigrun Bragadottir-Meles_meles_(Eurasian_badger)_fur_skinFoto: Mickey Bohnacker

Grävlingen

Luktar så jävla illa gör de, levande som döda, spelar ingen roll, en sådan fruktansvärd stank.

Vi kände redan till lukten, för en gång tog hundarna en. Det var en perfekt organiserad jakt. Den ena hunden manade fram grävlingen ur ett buskage medan den andra hunden stod beredd, den högg sig fast i nacken på grävlingen och tätt efter följde den andra hunden, bet sig fast vid ryggslutet. Sen drog de, åt varsitt håll. Grävlingen skrek tills ryggraden knäcktes. Det lät som en boll som ploppade ur ett trångt hål, fast dovt, ett dovt ljud, ett inbäddat ljud. Vi slet loss hundarna från den döda grävlingen, ville inte att de skulle få smak för viltblod. Bonden hade sagt att smaken av viltblod skulle trigga jakten i dem ännu mer. Skräckhistorier om hundar som behövt avlivas för att ägarna inte klarade av att mötas av nedblodade hundnosar och döda harungar på trappan. Det lät som att leva med en mördare. En mördare man inte kan sluta älska, en hustrumisshandlare. När vi fick loss hundarna från den döda grävlingen, det var då vi förstod hur illa de luktade, grävlingar. Hundarna flåsade oss i ansiktet och då kände vi den, stanken, den fastnade på våra händer när vi strök hundarna över pälsen: grävlingsstanken.

Grävlingshonan: henne hittade vi på vägen. Påkörd, men inte överkörd, men död. Hon var ett helt lik, därför närmande vi oss henne. Låg där som ett tv-lik: blek, vacker, värdig; kanske en liten sträng av blod som rann ut från hennes nos. Vi visste ju det där med stanken, därför bröt vi av en gren som vi kunde peta på henne med. Välte upp henne och det var då vi såg: uppblötta spenar, som att ungarna just diat. Någonstans fanns ett gryt med grävlingsungar. Vi satte oss på huk invid henne och trots stanken strök vi henne över pälsen: vittnen till hennes död, tillika existens och hennes barn. När vi rest oss försökte vi bli kvitt lukten från händerna: drog dem över byxorna, fyllde dem med jord, gnuggade. Drog dem över barken på träd, gräset i vägkanten, men stanken var som inspräng i hudens porer.

Skogsbranten ovanför vägen var stenig. Grytet var inte där, vi sökte och sökte, lyssnade efter ljud. Tänkte oss att grävlingsungar kanske lät som valpar, eller katter. Lyssnade efter gnyende ljud. Tiden var spårlös, så plötsligt mindes vi grytet vid sandtaget. Ett litet sandtag gömt i utkanten av skogen där en åker tog vid. En brant med sand som bara bonden använde numera. Att leka vid sandtaget var lika farligt som att leka på timmertravarna vid vägen. Lös och oberäknelig. Sanden som grävlingen: luktade illa. Vildkatterna, lodjuren sökte sig dit och pissade.

Väl framme hade vi bara ögon för sandbranten, grytet intill blev sekundärt. Att springa upp för sandbranten var svårt, sanden gled undan under fötterna. För varje språng upp, gled man tillbaka ner minst halva språnget. Belöningen när man nådde ända upp var rutschbanefärden ner. Som i all lek upprepades denna procedur om och om igen. Upp ner upp ner. Tills vi kände lukten på händerna: den torra sanddoften med ammoniakinslag blandat med stanken och vi mindes de uppblötta rosa spenarna och ungarna som inte diat på flera timmar.

Grytet var en egen hårdpackad sandkulle lite vid sidan av sandtaget, en igloo av sand, en lerhytta, en öppning ner i marken. Vi betraktade det, talade om att detta måste vara ett eftertraktat gryt, skulle grävlingshonan verkligen vara den som hade tillgång till just detta gryt? Vi la oss på mage framför öppningen, försökte se in, försökte lyssna men allt därinne var mörker och ingenting. Vi vågade inte stoppa in händerna, för någon hade sagt oss att grävlingar bet tills det knäckte. Istället sprang vi tillbaka upp i sandbranten, rullade ner. Skrek att: högst uppe finns det jordgetingbon, att de är värre än grävlingskäkar, värre än betten från huggormens äspingar.

Men vi var vittnen till hennes död, tillika existens och hennes barn och i skymningen slutar tiden vara spårlös. Vi ställde oss vid grytets öppning med pinnar i händerna. Men ingen ville peta, så vi gick hem.

Kommentera

1 Kommentar på "Grävlingen"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
2 years 5 months ago

Sällsam.

wpDiscuz